Bryta mark

Den mark som porträtteras i de korta prosastyckena liknar vilken lagom självbelåten modern medelklassmänniska som helst. Marken borde träna mer, sitter för mycket framför facebook, har en kris i förhållandet, funderar ibland över det specifikt manliga och kvinnliga och önskar sig fler utbrott av spontan lidelse. Byt ut ordet mot valfritt egennamn och du har helt vanliga – ja, oftast triviala – utsagor om tillvaron i ett välståndssamhälle. Nästan.

Här recenserar jag Martin Glaz Serups första bok på svenska, Marken.

Ann

Vårljus (2)

Emil Nolde: Piazza San Domenico II, Taormina (1905) 

Västerbottniska vårvintervyer

 

 

 

 

Ann

Från dockhemmet till shoppingkassen

En boll av pälsar, omknuten av rosa band, kommer kastad. Det är riskkapitalisten Weygang som överöser sin belåtet oohande älskarinna Nora med dyra presenter. Ooh, där kommer en boll till. Och så ytterligare en. Snart är scenen fylld av håriga klot som hänger likt gungor från taket och Nora dinglar lättjefullt på lyxvarornas pälsglänsande små moln, helt glömsk att hon en gång lämnat man och barn för att frigöra sig och bli ett subjekt.

I sin hardcorefeministiska och antikapitalistiska 70-talspjäs Nora framställer Elfriede Jelinek lyxkonsumtionens lycka i dess allra grällaste och ihåligaste form. Just nu spelas den för första gången i Sverige i en anslående och underhållande uppsättning på Malmö Stadsteater, regisserad av tyska Anna Bergmann och med den självlysande Brigitte Zeh i huvudrollen.

Namnet Nora klingar förstås bekant – pjäsen är Jelineks svar på Ibsens ”Ett dockhem”, ett slags fortsättning och uppgörelse. Hur gick det efter att dockhustrun slagit igen dörren till det borgerliga hemmet för att hitta sig själv? Tja, att scenen dekoreras med plastdockor av slaget Upplåsbara Barbara säger väl en del om vart det barkar ett sekel senare. Jelinek slår åt alla håll, lika kritisk mot kärnfamiljen som mot den individualistiska idén om självförverkligande, men bankar framförallt in hur kvinnan i det kapitalistiska samhället blir en konsumtionsvara bland andra.

Nej, Nora hittar förstås varken sig själv eller lyckan i de märkesprydda shoppingkassarna med spetsunderkläder. Det vill vi åtminstone gärna tro. Fast häromveckan beklagade konsumtionsforskaren Bengt Brülde i Dagens Nyheter att hans undersökningar visar på ett tydligt samband mellan shopping och välmående. Jo, det verkar tyvärr vara så att vi blir gladare av att tillfredsställa våra habegär. Det hjälper inte vad vårt miljösamvete säger oss, det står inte mot ruset av att bära på en kasse fylld med något man länge velat ha, eller kanske förälskat sig i precis i stunden.

Vad som möjligtvis kan trösta den shoppingkritiske är att det enligt Brülde inte i första hand är svindyra pälsar som gör oss lyckliga. Gåvor och välgörenhet är den spendersamhet som ger störst välbefinnande, tillsammans med mat, som ju har en social aspekt, och upplevelser. Att lägga pengarna på kultur är alltså en god investering i lycka – om det nu överhuvudtaget är rimligt att tala om kulturella upplevelser i termer av shopping.

Jag konstaterar i alla fall efter att ha kommit ut från Nora att man kan bli smått euforisk av att konsumera strålande teater.

 

Ann

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Samtiden med gulnad fernissa

Samtiden? Jo, den kan se ut också som hos Håkan Sandell. Igenkännlig i sina yttre drag: hundrastplatser, graffiti, felparkerade Ferraris, H&M-ljusskyltar, fjuniga hårdrockare, halal-charkuterier. Men fångad i en klärobskyr, i klanger och stämningar som snarare hör till gångna sekel.

Det vilar en gulnad fernissa över Sandells nattliga strövtåg i dagens Oslo och uppväxtens Malmö och Köpenhamn i nya diktsamlingen Ode till demiurgen. Så här kan det låta när han besjunger en rivningstomt: "På varje gammal sten så står en kärleksdikt/ikväll, om grushögarna så säger den: heliga/är rivningsbråtet, järnrosten och murbruket/i sammanhållna smulor, insparkade paneler,/som allihop ännu sjunger om vad det burit."

Sandell är vår poesis meste traditionalist, odlande diktarens klassiska outsiderskap och siarvärv i en avförtrollad, kallt materialistisk värld. I det självpåtagna uppdraget ingår att heliggöra det förfallna och spinna ett romantiskt skimmer kring den grådisiga morgonens avslagna ölskum och utflutna mascara, men också den eviga jakten på livsmysteriets graal.

Medelålderns melankoliska rock hänger tung över de versifierade betraktelserna av det mångkulturella stadslandskapet och den bultande åtrå som inte känner någon ålder. Barocka trumpetstötar ljuder över 80-talets cigarettrökdimmor och den rimbaudska ordberusningen.

Sandell hämtar versmåtten från världens hörn och historiens kistor, men behandlar dem med en vördnadsfull respektlöshet, formar figurdikter likt julgransprydnader och låter ack rimma på fuck.

Han är inte den elegantaste av versbindare, snarare ligger kraften i bildspråkets skymningsskumma lyster och den energialstrande krocken mellan gammalt och nytt. Det är svulstigt och sjaskigt, sardoniskt och högspänt, med det där säregna sandellska skimret som kastar ett trolskt ljusdunkel över nuet.

Ann
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Sverige genom tågfönstret

Vårljus

Vilhelms Purvitis: Förvår

Visionära sandkorn

”Stjärnan i foten” är det första större verket om Blake på svenska och en mycket vacker bok – ett praktverk med njutbar papperskvalitet, generösa reproduktioner och fantastisk formgivning. Ibland kan förlag sannerligen överraska: vilken satsning på en 450 sidor tjock essä som gräver ned sig i bildsymbolik, skärskådar enstaka versrader och redogör för 17 möjliga sätt att tolka dikten ”The Tyger”.

Kort sagt: det här är inte den lättillgängliga introduktionsboken till Blake. Men en bra anledning till att bli William Blake-nörd.

Här finns min recension av Carl-Johan Malmbergs bok om Blake.

Marsch genom tidens härjningar

Knäpp skyddsdräkten och fäll ner visiret. Det är dags för nästa etapp på ruinresenären Lotta Lotass expedition genom tid och rum, till en värld där kartor och tabeller är satta ur spel. Den strapatsfulla färden går över ärrade slätter, längs metalliska bergsmassiv, passerar härjade stenstäder och raserade befästningsverk, skådar infrusna skepp, titaniska stålskelett, störtade torn och en svävande pyramid, alltmedan stormen dånar, sfärerna flammar och en skälvande kraft sänder ut hägringar.

Här finns min recension av Mars.
Ann

Påskhare

Jan Mankes, Stående vit kanin