Läs här resten av min recension av Ivan Bunins roman Arsenjevs liv.Ivan Bunins stämningsmättade prosa – belyst av månsken, uppfylld av näktergalsång, tryfferad med svårmod av det bitterljuva slaget – måste ha framstått som lätt antikverad redan när han som förste ryss belönades med Nobelpriset i litteratur 1933. Ändå har den visat sig stå emot tidens tand bättre än åtskillig diktning som tjurrusat mot framtiden.
Det fanns sovjetiska författare som hämtade sin poetiska inspiration ur den senaste femårsplanen. Fast när jag läser Abdi Zjamil Nurpeisovs romantrilogi Blod och svett, en socialrealistisk klassiker från Kazakstan som 1974 belönades med Statspriset, kommer mina förutfattade meningar på skam.
När ekonomerna ställer diagnos på samhällskroppen och konstaterar skenande statsskuld och sjunkande BNP är medicinen som rekommenderas ofta sådan att den riskerar ta död på patienten. Den försvagade sätts på svältkur, den som snavar och faller upptäcker att skyddsnätet dragits in.
Och bakom siffrorna finns verkliga människor som får lunginflammation och hjärtinfarkt eller sätter en pistol mot tinningen hellre än att leta mat i soptunnorna. I folkhälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus bok Åtstramning till döds granskas dagens finanskris ur ett medicinskt perspektiv.
Jag rekognoscerar bokbranschen i nordvästra Skåne, här.Klockan sju på tisdag morgon kommer bokälskarna som vanligt stå utanför butikerna och vänta på att bli insläppta. I veckan har kartonger med reaböcker packats upp, kataloger skickats ut, fynd kryssats för.Fast inte är väl bokrean vad den en gång var?För ett antal år sedan ringlade köerna långa, folk stormade in i midnattsöppna butiker och ryckte åt sig böcker. Eller hämtade kassar fullproppade med förhandsbeställda titlar. Inte undra på att bokhandlare lätt får något nostalgiskt i blicken när de talar om dessa tider, som ju inte är så värst avlägsna egentligen.
Den norske författaren tvekade länge inför att skriva om sin dotter, kallad G, och denna tvekan är ett bärande tema i hans fina självbiografiska roman Sjunga. Är det rätt att utlämna henne, hon som inte ens kommer att kunna läsa vad han skrivit? Och hur kan han sätta ord på hennes ordlösa upplevelser, när han inte har en aning om vad som pågår i hennes inre?Här skriver jag om Lars Amund Vaages roman Sjunga.
Vem är då Tóibíns Maria? Ja, hon skiljer sig en hel del från konsthistoriens ljuva jungfrumoder, hon som med ett milt leende blickar ned på sin trinde gosse som en inkarnation av den självuppoffrande moderskärleken. Romanen handlar om en jordisk kvinna, en skeptisk, folkskygg och förbittrad sådan. Visst är hon den sörjande modern, men hennes sorg har taggar lika vassa och ilskna som den korsfästes törnekrona. Och ömmare är inte hennes kärlek än att hon flyr för att rädda sitt eget skinn innan sonen dragit sin sista smärtsamma suck.Jag skriver om "Marias testamente" här.
