Vem vill sitta inne och blogga en sån här kväll...

När gåsen är plockad...

Glöm vinterns dunjackedebatt och allt dravel om gåsapågar från Skåne. Den fula gåsmamman och hennes anskrämliga ungar har invaderat Malmös parker och följer inte regelboken för vett och etikett i rekreationsområden. Alltså hörs allt högre rop på att utrota varenda jävel - naturligtvis under beteckning av någon lämplig eufemism (som skyddsjakt, avskjutning eller decimering). Den vitkindade gåsen är fridlyst. En stötesten som måste gå att komma runt. Ekologiska gräsklippare? Gärna, men inte om de bajsar och trumpetar. Ska det alls finnas djur i det gröna ska de vara svanar, lärkor och ekorrar, och hålla sig inom rimliga gränser. Och när gåsen är plockad - är det uteliggarens tur?

Johan

Helsingborg by night

Vi sitter på en uteservering vid ett torg, kvällssolen strilar igenom trädkronorna. "Ah vilken idyll", utbrister vi i mun på varandra.

Ett ögonblick senare dundrar en mc-karavan av Bandidosmedlemmar förbi.

Maten kommer in, solfläckar dansar över kullerstenarna, luften är fortfarande varm. "Helsingborg är ändå härligt", säger vi. På andra sidan torget hörs någon skrika och gorma.

En stund senare rullar en piketpatrull förbi och stannar några meter ifrån oss, fyra poliser med k-pistar hoppar ur, kommer tillbaka med en ung kille mellan sig, får på honom handbojor och knuffar under visst motstånd in honom genom bakdörrarna innan de kör iväg.

Vi såg aldrig till plastvapnet han hotat med.

Ann

I hängmattan... eller inte

Att läsa på stranden är varmt. Éduard Manet, "Sur la plage", 1873

Puh, i denna hetta orkar man ju inte med annat än hängmatteböcker. Fast hängmatta och hängmatta... Som en kollega konstaterade är det ju inte bara en fruktansvärt utsliten utan också missvisande metafor. Vem äger egentligen en hängmatta? Och de som nu råkar göra det, ligger de verkligen och läser i den?

Nej, börjar det inte bli dags att komma på något nytt? Hammock kanske? En perfekt roman till slö hammockläsning? Har folk hammockar nuförtiden? När jag var liten var jag avundsjuk på de som hade en hammock att gunga i i trädgården - fast de gnisslade och ofta kändes lite småfuktiga och var allmänt otympliga. Nu känner jag ju i princip ingen som överhuvudtaget har en trädgård att placera sin hammock i.

Det rimligaste är väl att folk läser sina deckare eller vad det nu kan vara i solstolen. Eller kanske till och med på strandhandduken.

Själv läser jag sommartid helst under ett parasoll. Om jag nu hade haft ett parasoll, vill säga, och en gård man kunde placera det på.

Ann

Sedan kan man ju ha en sådan här läsplats också... P S Krøyer, "I haven. Marie i liggestol", 1893.

Vad jag sysslar med på tåget

"Vad är det då för berättelser som träder fram, som tar kropp, ristas, eller bankas, in i huden? Vid en första anblick: hotfulla, desperata, våldsamma, sorgsna sådana – ja, man skulle kunna tro att de är skrivna med det sot som Gripenberg låter orden förvandlas till i sin kolfärgade dikt ”Brandtal”: ”Jag vaknade med aska över kroppen: du hade talat i sömnen.”
Det finns ett hål som går igen, munnens svarta hål, underlivets hål, magen som en grav, såret som när som helst kan slita sönder skinnet."

Mina mornar med finlandssvensk poesi har nu blivit en essä i nya numret av 00-tal. Temat i tidskriften är finlandssvensk litteratur - apropå jubileumsåret och det faktum att de flesta finlandssvenska författare är så osynliga på den här sidan Östersjön - och min text är väl en av få som inte handlar om den finlandssvenska identiteten... utan istället om kroppsfixeringen hos några yngre kvinnliga poeter. Arbetsnamnet var "Skrivet på kroppen" - det blev "Poesins kroppsspråk".

Här finns också en intervju med Monika Fagerholm vars nya kraftigt försenade roman "Glitterscenen" - uppföljaren till "Den amerikanska flickan"! - äntligen, äntligen kommer ut. Hon hade redan lämnat in ett manus till förlaget, men drog tillbaka det för att hon inte var nöjd. Och skrev, om jag förstått det rätt, en helt ny bok. Det är en fascinerande, nästan lite skrämmande tanke. Att den roman jag - med största sannolikhet - kommer att läsa i höst kunde ha varit en helt annan...

Ann

Ut till en plats i skuggan jag längtar

Carsten Jensens nya har anlänt till redaktionen! Gissa vem som lagt tassarna på den!

Ann

Kuliss för mingel

Michael Morley, "You Pose You Lose", 2008

En hipp fläkt av New York har med utställningen "Sonic youth Etc - Sensational Fix" dragit in på Malmö konsthall. Här möter popkonsten konstrocken i en samling verk och artefakter med större eller mindre anknytning till alternativrockbandet. I ärlighetens namn känns en hel del mest som en snygg kuliss för mingel (man skulle förstås varit där på vernissaget), men som Sydsvenskans recensent påpekar är utställningen så spretig att här finns något för alla. Lite kul är det att se visuella uttryck från beatgubbarna William S. Burroughs och Allen Ginsberg. Ja, den förre har t.o.m. i bästa machostil använt bössan i skapandet.

Johan

Folk och fä, filosofer och nattmänniskor

Nils Uddenbergs essäsamling "Gränsvarelser", om apans kulturhistoria, är full av roliga och tänkvärda citat och historier. Ta till exempel Linnés utläggning om den mytiska Homo troglodytes, också kallad Orang Outang, i boken "Menniskans cousiner". Som den nyttotänkare han var konstaterar vår store biolog att denna "nattmänniska" i Orienten hållits som husdjur och "brukats såsom barn till lätta ärendens förrättande, såsom att springa efter vatten, att bära tallrikar till och från bordet, etc", och fortsätter sedan i mer högstämd ton att det inte heller skulle "vara ringa objekt för en filosof att få konversera några dagar med någon av desse, och av dem utleta i vad grad deras snille stannade mot människans, och att därigenom rätt kunna utstaka skillnaden mellan folk och fä".

Samme Linné var ju den förste som var djärv nog att i sin taxonomi föra människan till ordningen apdjur, och han konstaterade: "sanningen att säga, som naturalhistoriker har jag enligt vetenskapliga principer hittills inte funnit någon karaktär genom vilken människan kan skiljas från apan".

Min recension av "Gränsvarelser" finns här.

Johan

Glad midsommar!

På tur med litteraturen

Rundan? Närapå. "The Rialto (Grand Canal)" av John Singer Sargent 1909

Litteraturklubben Stanza kastade loss i sin sommarkostym och bjöd på uppläsningar med Linn Hansén, Martin Glaz Serup och Stewe Claeson på den klassiska kanalbåten Rundan. Poesi och Malmösightseeing på samma gång - faktiskt en jättehärlig idé. Industrilandskap och parkidyll och paddlare passerar medan författarna duckar för broarna och man känner sig som en storögd turist i sin egen stad.

Ann

Novellkonst

Edward Hopper, "Automat", 1927

En anledning till att publicera en Hopper-målning hittar man här. Just denna finns visserligen inte med bland de verk Frode Grytten inspirerats av till sin novellsamling, "Rum vid havet, rum i staden", men i alla fall.

Ann

Maktens skenbild och krassa spegel

Att betrakta Machiavellis beryktade furstespegel som en sarkastisk grimas från en maktkritisk ironiker måste väl betecknas som anakronistiskt önsketänkande. Florentinaren, som fikade efter en plats i politiken efter att ha fallit i onåd vid ett regimskifte, var nog trots allt ute efter att ge sin medicéiske furste uppriktigt goda men krassa råd.

Fast det utesluter förstås inte att den republikanskt sinnade tänkaren är en förebild för alla som tycker det är "bättre att söka tingens verkliga natur än deras skenbild". Lyssna bara på de här orden, adresserade till den skrupelfria och hycklande fursten, och tillämpa dem sedan på valfri dagsaktuell politisk situation: "Var och en ser det du tycks vara, få känner till det du verkligen är, och fåtalet vågar inte motsätta sig flertalets åsikter eftersom dessa har statsmakten i ryggen".
Läs min recension av "Fursten" här.

Johan

Kongolesiskt groove i parken

Som malmöbo kan man ibland få för sig att inte bara nedladdning av musik utan också konsertbesök ska vara gratis. Åtmistone sträcker sig säsongen för gratiskonserter generöst från juni till augusti. När solen tittar fram på söndagskvällen kombinerar vi i multikulturell anda indisk takeaway med afrikansk musik i Pildammsparken. Konono No 1 från Kongo Kinshasa bygger med en enkel men effektiv rytmsektion, delvis bestående av saker hittade på ett skrotupplag, och tre elförstärkta likembé (tumpianon) ett massivt groove som varar från den första tonen till den sista.

Johan

Klassiska tegelstensnoveller

Medan kvällarna fortfarande var mörka, kroppen mosig efter pendlingens dagliga misshandel och huvudet uppluckrat efter de åtta timmarnas rubriksättarkreativitet och korrekturordentlighet, var räddningen i TV-soffan BBC:s kostymdrame-miniserier. När jag nu rekar utbudet för att fylla på förrådet fastnar blicken på boxen med "Klassisk novellfilm". Oj, det låter ju ambitiöst tänker jag, och udda, 8 discar med filmade novellklassiker, vilken grej.

Men så roligt var det naturligtvis inte, det är bara de vanliga dvd-omslagsöversättarambitionerna. Man häpnar verkligen över kunskapsnivån. Den här gången är titeln översatt från norska, så originalet heter "Klassiske Novellefilm". Men också på norska är en novelle en novell och en roman en roman.

Får se vilka tegelstensnoveller jag ska klämma på stranden i sommar.

Ann

Croquis

Torsdagskvällens motion för höger hjärnhalva fortsätter. De stackars understimulerade små grå pustar i krokisalens bänkpress, spänns fast på det skönas och sublimas tortyrredskap, tills synapserna sprakar av emotionell kreativitet och intuitiv förmåga. Allt är nu form och färg, kropp och känsla; glömda är alla abstraktioner, varje syntax och förståndets samtliga tolv kategorier. Dionysos har trumf över Apollon, och logos får snällt finna sig i att sitta på åskådarplats och knipa käft. Efter tretimmarsmanglingen stapplar jag ut i gråvädret och känner mig definitivt mer syntetisk än analytisk, ja, snudd på holistisk.

Johan

Eh... jo... visst är det kul med en hobby!

Ann

Longer And Stronger With One Powerful Pill - Discreet Shipping To You‏

Vissa böcker läser jag av den enkla anledningen att de lätt låter sig läsas vid skrivbordet när det någon gång uppstår en lugn stund. Som den här. Särskilt lämplig att bläddra i mellan varven av bortklickande av spam i sin inbox...

Ann

Titta, det är ju Ischia!

Ögonskuggan skimrar förföriskt ovanför Elizabeth Taylors kohlinramade ögon, men det hjälper inte hur mycket hon än blixtrar med blicken eller svänger på perukflätorna - något riktigt gripande drama blir aldrig filmkolossen "Cleopatra", utan först och främst en överdådigt extravagant wow-vilka-kulisser och oj-vad-kan-det-här-ha-kostat?-upplevelse (svar: 44 miljoner dollar). Den är närmast postmodern i sina kitschexcesser, och lär fortfarande vara den mest kostsamma Hollywoodfilmen, med undantag av senaste "Pirates of the Caribbean". Fiaskot innebar en dödsstöt för svärd-och-sandal-genren ett bra tag framöver.
Men visst är Taylors Cleopatra raffig med alla sina dräktbyten, även om hon kanske oftare liknar en amerikansk 60-talspingla på maskerad än en egyptisk drottning, och bara hennes entréer gör det mödan värt att ta sig igenom de fyra timmarna.
Jag tänkte inte särskilt på att vårt hotell på Ischia hette Cleopatra, trodde mest att det var något slags kuriositet. Sedan förstod jag att filmen delvis är inspelad på ön, och då blev det ju begripligare. Man kan se Castello Aragonese skymta i scener som ska föreställa såväl Tarsus som Actium.

Slaget vid Actium med Castello Aragonese, Ischia, i bakgrunden.

Först när vi åkte därifrån fick jag veta att filmteamet bott på just vårt hotell - tänk, kanske har jag bott i samma rum som Elizabeth Taylors perukfläterska...




Ann

Gästspel

Min kvällstidningsdebut: en gästrecension i Aftonbladet.

Ann

Freude, schöner Götterfunken...

Europa och tjuren

EU:s förhållande till demokratin kan påminna om Rysslands. Snarare än om verkligt folkstyre handlar valen om att ge legitimitet åt en i grunden odemokratisk maktordning. Folket ses som en oberäknelig kraft som först som sist måste kontrolleras; ett irriterande hinder på den utstakade vägen till framtiden.

Så varför ge legitimitet åt denna koloss på designade stål- och glasfötter, denna ordning som förenar en institutionaliserad nyliberalism med en bysantinsk byråkrati, som döljer postkoloniala maktambitioner bakom fraser om fred och frihet, som slår sig på bröstet över sin humanism bakom allt mer svårforcerade och ibland dödliga murar, som kidnappat den europeiska identiteten och det västerländska kulturarvet (så att man inte längre kan lyssna på Beethovens nia utan att få Silvio Berlusconis fala nuna på näthinnan), som bygger tomt ekande kristallpalats åt den moderna socioekonomiska eliten?

Jo, av den enkla anledningen att folkets passivitet, den i byxfickan hårt knutna näven, sofflockets till intet förpliktande protest, aldrig utgjort och aldrig kommer att utgöra något som helst problem för makten. Därför ska jag också masa mig till valurnan på söndag och på bästa sätt utnyttja den skärv av demokrati som Unionen nådefullt försett mig med.

Johan

Bland flaggor och fiskdammar

Belysning är bra att ha. Harriet Backer, "Aften", 1896

Inställd på att skippa allt vad nationaldagsfirande heter sätter jag igång det välbehövliga Projekt Upprustning. Men inser snart att vad jag gör är precis det svenskaste som tänkas kan: besöker Ikea. Köar mig in mellan barnvagnar och kundvagnar, avstår från fiskdamm och flaggritning och siktar in mig på lampskärmsavdelningen.

Överallt på varuhuset sitter lappar med informationen "utgår snart", vilket gör hamstraren i mig en smula stressad. Därför följer det med en massa kartonger och ställ och hyllor med hem som säkert kan vara nyttiga att ha... någon dag...

Praktisk som alltid införskaffar jag en skärm i mörklila sammet, vilken kanske inte direkt gör läshörnan till en mer upplyst plats.

Ann

Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro...

Johan Gustaf Sandberg: Gustav Vasas intåg i Stockholm

Trots politiska försök att i den globala likriktningens namn inympa en "syttende mai"- eller "fourth of july"-känsla i den svenska folksjälen - enligt devisen att alla folk har rätt och kanske också skyldighet till om inte självständighet så åtminstone en dag av gemensamhetsskapande chauvinism - har sjätte juni aldrig blivit stort mer än en allmän flaggviftardag på Skansen. Typiskt svenskt måste det väl annars sägas vara att det är valfritt vad vi egentligen firar. Den kulturkonservative nationalisten dricker Gustav Vasas skål medan den liberale författningspatrioten istället uppmärksammar 1809 års (visserligen skäligen odemokratiska) regeringsform. Den som har svårt att uppbåda entusiasm för vare sig det ena eller det andra får dra på sig den mentala svenska dräkten uteslutande för att det är kvaldag i fotboll.

Johan

Äntligen juni

Om någon inte känner igen sig beror det på att bloggen juni till ära har klätts i sommarskrud...

Det finns massor av anledningar att fira juni: den som behöver hjälp på traven gör bäst i att läsa Ulf Karl Olov Nilssons fantastiska tidsdikt i HD här.

”världen flyr på fjärilvingar”

Vandrarna

Vackert väder, låt oss vandra,
du och jag och inga andra,
vi tar vägen
längs med bäcken,
in i vida videsnåren,
och i kväll, med trötta
fötter,
vilar vi inunder kvistar,
syrsor spelar, drömmar
viskar,
världen flyr på fjärilvingar.

Ur Sándor Weöres, ”Det högre ljuset”, översättning Ove Berglund (Brända Böcker Förlag)

Jag hade egentligen tänkt publicera en helt annan dikt av den ungerske poeten Sándor Weöres än den här lilla idyllen, men det blev helt enkelt bara för dystert en sådan här strålande sommardag.
(Eller hur? Men fint i alla fall:

Någon gång, ifrån en evig värld, kan ges
en liten föraning, en flyktig glädje,
men vet vi: är det saga eller verklighet?
Förmår vi binda solens strålar
till en kärve?

Lättare att inte vara. Och hur skrämd
av friheten är inte
den som svängs
av vingarna i dödens väderkvarn!

Ur ”Lättare att inte vara”)

Att ett urval av Weöres dikter - enligt översättaren av många ansedd som sitt lands största poet - nu finns i en fin liten bok på svenska får man förstås, som vanligt, tacka ett småförlag för. (Bonniers gav ut ett samling 1973, ”Tystnadens torn”) En liten anmälan finns här.

Ann

Realitet och fiktion

Kjell Östbergs Palmebiografi "När vinden vände" och Emmanuel Carrères roman "En rysk roman" är två böcker som förenas av... - ja, vad egentligen, mer än att jag recenserat båda och vill publicera länkar till recensionerna? Kanske att de på olika sätt har att förhålla sig till den mångfacetterade och problematiska relationen mellan realitet och fiktion, mellan sanning och myt. Läs min recension av Östberg här och av Carrère här.

Johan