Ingres var aldrig i Kusadasi

Jean-Auguste-Dominique Ingres, Le bain turc, 1852-1859

Har man drömmar om Orienten - och det har jag, utan att vara det minsta postkolonialt korrekt - så är förstås inte Kusadasi platsen att vara på. Visst kan man råka snubbla över en belly dance-föreställning på någon restaurang här och där, men troligare är att kyparen spontant (nåja...) brister ut i en Michael Jackson-imitation eller att man utsätts för en "crazy staff show" (det gjorde vi).

Och visst är centrum en labyrint av basarer där man lätt går vilse, men mer än mattor, orientalistiskt tingeltangel och turkish delight hittar man ett bedövande utbud av Lacostetröjor, Gucciväskor och Adidasskor - det är kopiornas marknad. "Genuine fake watches", som försäljarna glatt stoltserar med: "Take 10 get 1 free!" Och nog har det hänt mer än en gång att vi hört moskeernas böneutrop medan vi ätit middag, men oftast har det drunknat i Tom Jones "Sex bomb" eller något liknande.
Kusadasi är britternas ölhål par preference och överallt dunkar discomusiken - efter en vecka känner jag mig helt indränkt i eurotechno. På Bar Street ligger de irländska pubarna vägg i vägg och det är ingen risk att man ska behöva missa någon match i den engelska ligan. Att få sig en stadig "full english breakfast" är betydligt lättare än att hitta en turkisk dolma.

Det är inte svårt att uppfatta en ort som den här som en bild av charterturistindustrins utslätat globaliserade inferno, där de västerländska statussymbolerna är på ständig rea och en och samma restaurang erbjuder chinese, indian, mexican, italian, steak & grill, ja och så turkish cuisine förstås, och gästerna varje kväll hoppar runt i långdans med personalen.
Men nåja, vi fick också i oss en hel del meze och lyckades till slut även dricka raki på vävda dynor till smäktande turkisk sång och baglamaspel som ackompanjemang.

Ann