Äntligen står den öppen, den bro som inte bara är en sammanknytande trafikled utan också en symbol för en region och dess gemenskap. Öresundsbron utmålas som en mental brygga som ska binda samman brödrafolken och bilda grunden för en kulturell blomstring. Men kanske blir det svårt att i kulturellt hänseende överträffa den intimitet som rådde mellan de skandinaviska länderna vid tiden kring det förra sekelskiftet. På den tiden förstod grannfolken varandra så bra att de såväl kunde läsa varandras böcker utan att först översätta dem, som att hålla i gång ett flera år långt gräl över gränserna, där ett stort antal kulturpersonligheter kivades om sedlighet och sexualmoral. Alla lyssnade när den danske kritikern Georg Brandes, den nordiska litteraturens gudfader, delade med sig av sina åsikter. Och det var danska författare man läste när man ville hänga med i de senaste litterära trenderna. Kan man tänka sig något liknande i vår tid? Finns det någon pretendent till Brandes för länge sedan tomma tron, eller någon som kan fylla samma roll som de författare vilka alla då läste och ville efterlikna? För något decennium sedan kanoniserade Malmöligan den unge, för tidigt döde diktaren Michael Strunge, som de alla inspirerades av. Idag? Om det kommer att vara möjligt att nå upp till förrförra seklets guldålder för nordisk litteratur- och kulturgemenskap är en fråga för framtiden.
Köpenhamn var under det sena artonhundratalet det självklara målet för vallfärdande nordbor med litterära ambitioner. För svenska författare − och i synnerhet skånska sådana, som geografiskt och känslomässigt stod nära Danmark − konkurrerade Köpenhamn lätt ut Stockholm som kulturell huvudstad. Köpenhamn var fönstret till Europa. Här fann de ett klimat som var betydligt öppnare, hjärtligare och mer vidsynt än i det konservativa Sverige. ”Jag saknar så innerligt bittert den välsignade danska humorn och det gemytliga kamratskapet, som gåvo det offentliga livet i Köpenhamn dess egendomliga prägel.” Så skrev Ola Hansson längtande från Stockholm.
Det var ett stort antal av den svenska parnassens prominenta personligheter man hade chansen att stöta på om man befann sig i sekelskiftets Köpenhamn. Selma Lagerlöf föredrog att vara en celeber diktare i Danmark framför en obemärkt lärarinna i Landskrona. Victoria Benedictsson fann sitt livs stora passion i Georg Brandes, och också i Köpenhamn en plats värdig att, med en vass kniv mot halsen, iscensätta sin död för honom. Ola Hansson flydde en hätsk kritikerskara, som fördömde hans lyriskt sensuella novellsamling Sensitiva Amorosa och gjorde det omöjligt för honom att publicera sig i Sverige, och lät för ett tag mantalsskriva sig i den danska huvudstaden. Också Strindberg hade drabbats av en oblidkelig opinion, och gav sig iväg efter den plågsamma Giftas-processen. ”Lyckligtvis är Köpenhamn en artistisk ort der man värderar talangen äfven med dålig ekonomi. Derför stannar jag också här, och är hellre den förste i det fint bildade Danmark än den siste i det busiga Sverige.”
Det var ju som sagt från Danmark många av tidens idoler kom. Det litterära åttiotalets föregångsgestalter var danskar. J P Jacobsens psykologiska berättelser, som den ateistiska Niels Lyhne, var den tidens generationsromaner. Georg Brandes fick med sin kritik av den efterblivna nordiska litteraturen de unga författarna att vakna och öppna ögonen för den kontinentala litteraturen. Knappast någon kunde undgå denne oemotståndlige charmörs inflytande. När han krävde att litteraturen skulle sätta problem under debatt följde en uppsjö av tendentiöst indignerade texter. När vindarna vände och nya litterära ideal började vädras, såg Brandes till att vara först också då. Han förklarade det moderna genombrottets ideal vara förlegade och förfäktade istället en elitistisk genikult inspirerad av Nietzsche.
Inspirationskällor till den livströtta fin-de-siècle elegans som var à la mode fann man också flanerande längs Köpenhamns boulevarder. Dekadent utstuderade dandys, med Herman Bang som främste trendsättare, fick bland andra Hjalmar Söderberg att längta efter att spatsera runt med sotsvärtade ögon och svart päls.
Men Sverige och svenskarna blev inte föremål för riktigt samma entusiasm från danskarna som tvärtom. Brandes skrädde inte orden när han beskrev grannlandet, vilket han fann vara ett land efter sin tid: här händer ingenting, här anträffas ”intet Ungt”. Den andliga bron tycks emellanåt ha varit tämligen enkelriktad…
Köpenhamns rykte om frigjordhet har väl bevarats in till våra dagar. Redan på 1800-talet åkte lundastudenterna över sundet för att likt en svärm gräshoppor dra fram över stadens krogar. Staden fick också se ett stort antal äktenskap upplösas. Hit åkte man som bekant för att kunna ansöka om skilsmässa; det hette att man ”förlöpt hemmet”. Hjalmar Söderberg var en av dem som utnyttjade detta då han inte längre stod ut med familjelivet. I Danmark hittade han emellertid en ny fru och lyckades därmed att föra sina gener vidare i den danska litteraturhistorien, med sina två skrivande barnbarn Henrik och Helle Stangerup.
Hjalmar Söderberg skapade en genetisk bro, som spänner över såväl två tidsepoker som två nationer. Vad vi idag har fått är ett verk i betong och järn, som förhoppningsvis också kan bli en andlig länk mellan två kulturer. Nuförtiden är det mentala brobyggandet en av politiker initierad verksamhet. Med hjälp av institutioner, kommittéer, fonder och sällskap, och projekt som t ex Kulturbro 2000 och Skiften, ska skapandet av en gemensam kulturell identitet underlättas och samarbete stimuleras. Men med detta är inte sagt att människor inte spontant och av eget intresse möts också i dag. För den nyfikne finns alltid saker att upptäcka och lära på andra sidan… Som den danske diktaren Jakob Brønnum skriver: ”På den anden side får/ alle ord en ny betydning,/ alle ting en ny aftegning …”
Publicerad i Norra Skåne 25 juli 2000
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar