Var är du, Inger, när jag tittar på
ditt ansikte som speglar tomhet bara?
När handen, kinden inte handen svarar
När blicken inte önskar att förstå?
Vad är en människa? Vad är hon då
när intet genomsyrar själva varat
När köttet dödligt uppenbarat
som det yttersta. Vart skall jag gå?
Det andra kallar "inre" tror jag på
när de tittat in i din pupill
och pekat ut det. Vad ser de, tror du, då?
Ett mörker, köttets tysta dödsridå
Och ändå är det dit jag går. Att intill
Ingerkroppen vara, vänta, få
En recension av Magnus William-Olssons Ingersonetterna finns här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar