Karlfeldt fyller 150 i år idag. Här skriver jag om honom utifrån tidskriften Parnass och Stina Otterbergs nyutkomna essä Älska, dricka, sjunga, leva, dö."Jag är den siste riddaren av liljan / i dessa boleriska rosentider", slår Karlfeldt fast i dikten "Tillägnan", och nog verkar han tillhöra en annan tid med sina härolder, hövdingar och hembygdshuldror. Det dalkarlarnas lustgårdsfrodiga bondland han besjöng sveptes i industrialiseringens epok in i ett dansant nostalgiskt skimmer.Att förhålla sig till Karlfeldt är inte alldeles lätt i dag. Han befinner sig i den märkliga situationen att både vara folkligt älskad och betraktad som en lite pinsam rest från det förflutna, att på samma gång hållas levande i exempelvis tonsättningar och vara halvt bortglömd.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar