Ingen människa är en ö

Det handlar om människan och landskapet i Roy Jacobsens nya roman De osynliga, som målar upp de kärva villkoren för en fiske- och bondefamilj under tidigt nittonhundratal. På en ö med endast ett hushåll blir den ekologiska jämvikten extremt tydlig – liksom relationen mellan invånarna som är helt beroende av varandra: Hans, familjens överhuvud, hans åldrande far Martin, ogifta systern Barbro som inte riktigt är som andra, hustrun Maria och så enda barnet Ingrid vars uppväxt vi får följa. En människa är ingen ö, men en familj kan vara det, hukande under havet, bindande de livsnödvändiga nät som såväl fångar fisk som utgör symbol för en omistlig gemenskap.

 Här recenserar jag De osynliga.

Ann