Uppslaget är lika enkelt som originellt: en man utan egenskaper drabbas av en kronisk sjukdom och reagerar med eufori. Äntligen har han fått en stabil identitet, en som särskiljer honom från omgivningen, gör honom delaktig i en större gemenskap.
Aleksander Motturis debutroman Diabetikern handlar om blodsockerfall och insulininjektioner, men lika mycket om biomakt och identitetspolitik. Något som knappast förvånar med tanke på att författaren, en av krafterna bakom den kulturteoretiska tidskriften Glänta, bakom sig har flera böcker om sådant som skillnadstänkande, språkliga mytologier och maktstrukturer.
Ändå vill det sig inte riktigt. Ett problem är att huvudpersonen inte bottnar, inte har en övertygande egen röst. Han ska vara en anonym manschettarbetare, ”kontorets expert på att hantera exceldokument”, lyckligt ovetande om allt vad Michel Foucault och Slavoj Žižek heter, men svänger sig samtidigt med uttryck som ”utopisk realitet”, ”audiovisuell epistemologi” och ”patogenetiska narrativ”.
Ett annat att så mycket framstår som utfyllnad. Här finns – via diabetikerns flickvän, en konstcurator i ropet – lätt satiriska inblickar i den urbana kulturmedelklassens lika toleranta som uteslutande värld. Lite skoj med postmoderna teorier. En serie surrealistiska mardrömsscener. Små lektioner i medicin. Interiörer från apotek och vårdcentraler. Åtskilliga pratiga upprepningar och omtagningar.
Motturis uppslag hade kunnat bli en riktigt bra novell. I stället har han pumpat upp idén till en i långa stycken poänglös roman.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
