Bokbesvär 3

Böcker som timglas? Här en betraktelse över litteratur och existentiell ångest.
Ann

Blå fingrar

 

Den skulle blomma i juli, enligt fröförpackningen, men först nu i slutet av september har klockrankans första klocka slagit ut. Jag har länge drömt om en trädgård, ganska irrationellt (också bostadspriserna i Malmö förutan) med tanke på att mina fingrar snarare är (kulspetspenne)blå än gröna - krukväxter brukar inte må så bra i min närhet.

Men sedan balkongen kom in i mitt liv har jag drabbats av en odlarentusiasm som inte riktigt ryms på de två kvadratmetrarna. Beredd på att det mesta skulle vissna med en gång är jag djupt förundrad över att det inte bara växer, utan också kommer fram ätbara saker.

Störst glädje har vi nog haft av smultronen, som inte skulle ge skörd förrän nästa år men stadigt gett en liten daglig dessert i över en månads tid.

Ann

Balkonglycka

Mässa för Müller

Årets bokmässa var Herta Müllers - hennes karisma kastade ljus över hela tillställningen och jag gjorde vad jag kunde för att se henne så många gånger som möjligt. Skrev bland annat här och här.
Och hennes nygamla bok Flackland recenserar jag här.
Ann

Framgångssaga

”Det går bra för din bok. Ja, det är väl inte så jättemånga som säljs, men det är många som tar upp och tittar på boken.”

(Men hej, det är första gången jag ser boken till försäljning och det känns ganska speciellt. Som att den faktiskt finns. Glömmer det lätt.)

Ann

Mot bokmässan

Ifall någon händelsevis skulle sakna mig de närmsta dagarna återfinns jag (troligen också med något högre uppdateringsfrekvens) på HD:s bokmässeblogg.

Ann

Den urholkade demokratin

”Vad som är slående om man jämför Obama med Bush är inte skillnaderna utan kontinuiteten”. Tariq Ali ser med luttrad blick och grånad mustasch ut över åhörarskaran som samlats på Malmö Högskolas bibliotek. Den kände vänsterintellektuelle författaren, redaktör för New Left Review, talar lågmält, eftersinnande, som en person som vill resonera snarare än att trumfa igenom sin åsikt. ”Det gäller synen på mänskliga rättigheter, ekonomi, krig”. Och vad betyder den kontinuiteten? Att personfixeringen i politiken är felaktig. USA:s politik efter elfte september berodde inte på att Bush var dum i huvudet. Den har inte förändrats med Obama, som valde att avrätta bin Ladin hellre än att ställa honom inför rätta. Båda handlade som ledare för en imperiemakt.

Förhåller det sig kanske så, frågar Ali retoriskt, att en urholkad demokrati – "a hollowed-out democracy" – är den enda som kapitalismen idag tillåter? Inga grundläggande politiska förändringar är längre möjliga. Alla diskussioner om vilket ekonomiskt system vi ska ha har upphört. Sociala rättigheter står inte längre på agendan. Mediernas kritiska röst har tystnat. Symbiosen mellan makten och pengarna är total. Ali sätter – bara skenbart paradoxalt – detta i samband med Sovjetunionens fall. Det var först efter den ryska revolutionen och sovjetmaktens etablerande som makthavarna i väst på allvar började göra demokratiska eftergifter. Nu lever vi i en märklig övergångstid. Det finns till och med kapitalister som, med blicken riktad mot Kina, ser diktaturen som en förebild.

Finns då inga ljuspunkter? Ali säger att han hellre är realist än optimist. Fast Latinamerikas radikala socialdemokrati inger hopp. Och utvecklingen i arabvärlden har påmint oss om att ”massmobilisering ännu kan förändra historien”.

Johan

Mellan skolavhoppet och apokalypsen

Webcamflickan som strippar inför nätfluktarnas blickar. Bloggdrottningen som drar en städvagn genom skolkorridorerna hon nyss lämnat bakom sig. Skejtaren som tatuerar en logga över armen i hopp om sponsorkontrakt. Ännu en förlorad generation, fångad någonstans mellan skolavhoppet och apokalypsen, kommer oss till mötes i Viktor Johanssons roman Wrestlarna.

I en serie poetiska tablåer gestaltas liv lika yviga och melodramatiska som en fejkad wrestlingmatch. Kravet på självförverkligande krockar med kravet på försörjning och båda framstår i det postindustriella samhället som orealiserbara. För de här ungdomarna – arbetarklassbarnen som aldrig kommer att få en chans att bygga landet, hänvisade till ströjobb inom vård och omsorg – handlar klivet ut i vuxenvärlden mer än något annat om att skolas in i underkastelse och värdelöshet.

Exponerade för den själsdödande blicken hos jobbcoacher och rekryterare på bemanningsföretag som inte har någon användning för dem försöker de unga ta kontroll över sina liv genom att själva ställa sig bakom kameran. Sin överskottsenergi slösar de på subkulturella gester och destruktiva skådespel. De är produkter av den värld som trycker ner dem, och lägger sin egen vikt till den förkrossande tyngden.

Johanssons lekfulla prosa, som drivs fram av associativa infall och språkliga krumsprång, håller hela tiden det konforma stången. Visst har romanen också sina svackor. Tydligast när författaren i stället för att lita på läsarens förmåga skriver ut för mycket: hans prosa kan då likna poetiseringar av teoretiska resonemang. Men som helhet övertygar romanens hallucinatoriskt-realistiska skildring av unga psykens mutationer. Ja, Wrestlarna besannar, än en gång, att den litteratur som idag sätter det skarpaste ljuset på samhället också är den språkligt sett mest vitala.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Själens frossa

Den här dagen skulle jag ofta komma att tänka tillbaka på som den sista. Som den dagen då vi landade i en verklighet som inte längre formade sig efter oss. Det kom in en tystnad och vi rörde oss inte med samma självklarhet, då den andres kropp var en fortsättning på den egna. Vi tog ett slags avsked den dagen. Vi såg det hända, och vi kunde inte göra någonting. All spänning vi levt i natt och dag under de här månaderna. Det var ett slags trötthet. En själens frossa, för att man överskridit, expanderat, att det nu var dags att nyktra till, ta tag i allt det man lagt åt sidan. Vi satt där i sängen och frös. Vi stängde om oss själva som när man stänger ett sommarhus. Effektivt, med räta ryggar och så en sista blick för att se om någonting ändå glömts kvar.

Ur Berättelsen om fågeln, i Grand Mal av Linda Boström Knausgård.

Här skriver jag om Boström Knausgårds fina novellsamling.

Ann

Bokbesvär 2

Skönlitteraturen är numera avdammad och bokstavsordnad och det är dags att ta sig an fackböckerna. Ett tuffare arbete, dels för att böckerna ofta rent faktiskt är tyngre, dels för att det krävs mer tankemöda med genreindelning och organisering. Som tur var finns det familjemedlemmar som gärna hjälper till.