Vad som göms i garderoben

Bokmalen Marilyn

Stenar på trottoaren

i alla möjliga färger

jag stirrar ner på er

som mot horisonten -

avståndet ligger så lockande mellan oss

och jag står många våningar ovanför

och famlar efter er

med darrande fötter

En känslig och melankolisk bokmal, uppslukad än av James Joyces Ulysses, än av Carl Sandburgs Abraham Lincoln-biografi i sex delar; en självrannsakande konstälskare som skrev dikter mellan arbetspassen och startade eget produktionsbolag med höga ambitioner.

Visst är det Marilyn Monroe jag beskriver. Att hon var långt mer än en plutande pinuppa och betydligt mångsidigare än den sorglösa blondin Hollywood försökte göra henne till har väl gått upp för de flesta vid det här laget. Men riktigt hur intellektuellt sökande och ihärdigt strävande efter bildning och utveckling hon var förstår man först när man möter hennes egna ord. Boken Fragment utgår från ett par kartonger med filmstjärnans efterlämnade papper: diktutkast, brev och dagboksanteckningar, det mesta nedkrafsat i stunden. Klotter, inköpslistor och självbiografiska skisser som sammantaget bildar ett fängslande och oretuscherat porträtt av den sårbara, kunskapstörstande kvinnan med svajigt självförtroende som gömde sig i sexbombsförpackningen. Hon som maken Arthur Miller kallade ”en barfotapoet som står i ett gathörn och försöker läsa sina dikter för en hop människor som sliter av henne kläderna.”

Av materialet har det blivit en lika intressant som tjusig coffeetable-bok, undantaget ett mer än lovligt fånigt förord av den italienske författaren Antonio Tabucchi. Monroes hafsiga textstumpar blottar mörka sprickor, den sorg och de tvivel som utgör skuggsidan till de foton som alltid är lika strålande glamourösa, också när den blonderade ikonen sitter hopkrupen med en bok i knät.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar. Översättning Marianne Öjerskog och Viveca Melander, Norstedts)
Ann

"Det spelar ingen roll varifrån jag tar sakerna, det viktiga är vart jag tar vägen med dom"

Den sextonåriga huvudpersonen i tyska Helene Hegemanns roman Axolotl Roadkill vinglar fram i tillvaron som ett skadskjutet vilt, eller ja, för att anknyta till titeln, ett blödande trafikoffer vid vägkanten. Detta ”roadkill” heter Mifti och lever sedan mammans död ett utsvävande liv i Berlin där droger, sex och techno har fått ersätta skolan. Själv beskriver hon sig som en ”arrogant, misshandlad snorunge som koketterar med sin snobbiga trasighet och på samma gång avslöjar sin omgivnings trasighet.”

Det handlar helt enkelt om den eviga generationshistorien, i 2010-talets version.

Läs mer om Hegemann här.

Ann

Leda, lufttorkad skinka och lundellska livsparadoxer

Det är inte mörkt än. Men det skymmer på.

Hösten är på ingång. Och Den Skapande Mannen med den omättliga livsaptiten och de inre demonerna – han som i en eller annan skepnad alltid stått i fokus för Ulf Lundells romaner – har passerat sextioårsstrecket.

I nya romanen, Allt är i rörelse, heter han Joar Cirroan, Red kallad, och är fotograf, givetvis med stjärnstatus. Fast nu har han i en känsla av leda och livskris gömt undan kamerorna i garderoben. Helst skulle han vilja lämna allt bakom sig, ”rensa ut utav helvete”, men det förflutna gör sig påmint. I form av en efterhängsen bror. I form av en karriärsammanfattande ”soffbordsbok. Fem kilo” som han i ett svagt ögonblick övertalats till att sätta ihop. I form av en enastående vacker modell som suktar efter att lysas upp av stjärnfotografens blixtar.

Lundell skriver, som vanligt, mitt i strömmen av intryck. Red iakttar flyttfåglar och väder. Äter lufttorkad skinka på altanen. Dricker Chardonnay. Retar upp sig på P1. Får vindrutetorkarreglaget till BMW:n kollat. Våndas över riksdagsvalet och det nya, cyniska Sverige. Lyssnar på Dylan. Läser Kerouac. Super och nyktrar till. Umgås kravlöst med sin 35-åriga väninna.

Rätt så ofta går det på tomgång. Eller riktigare sagt: det är mestadels underhållande att vistas i Reds sällskap, men det bränner inte till förrän han lämnar sin österlenska tillflyktsort för en ensam sejour på Teneriffa och berättelsen tar fart, vilket inte minst innebär att språket vinner i böjlighet och laddning.

Vad som gör romanen intressant är framför allt det som ligger och skaver. Längtan efter samhörighet kontra frihetstörst. Behovet av myter och av att rasera myter. Uppbrottsivern ställd mot det nostalgiska ältandet av det som varit. Gamla lundellska livsparadoxer som väl inte bara angår Den Skapande Mannen utan också oss andra.

Vid ett tillfälle känner sig Red som en Beckettfigur: ”Jag har inget att säga, jag pratar. Allt är sagt. Jag säger det igen, en gång till”. Detsamma kan anföras om Lundell. Han har sagt det här förut. Nu säger han det igen. För mig får han gärna dra det ett varv till.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Entreprenör i konspirationer

Egentligen har ”Begravningsplatsen i Prag” allt för att bli en fantastisk roman. Ett högintressant idéinnehåll. Ett otroligt angeläget ämne. Ett sinnrikt upplägg. Ett djärvt val av huvudperson. Ett kärleksfullt förhållande till 1800-talets berättartradition. Rafflande intriger och bloddrypande äventyr. Gåtor, minnesförluster, hysterikor, Dreyfusaffären och Freud i en cameoroll.

Varför blir då inte Umberto Ecos nya en fantastisk roman? Nils Schwartz formulerar det snyggt i Expressen: "Det han inte kan i ämnet är inte värt att veta, men det gäller också rätt mycket av det han kan. Hade han sovrat i sina kopiösa kunskaper, skulle han ha skrivit bättre romaner. " Min recension kan man läsa här.

Ann

Blodsockerfall och identitetspolitik

Uppslaget är lika enkelt som originellt: en man utan egenskaper drabbas av en kronisk sjukdom och reagerar med eufori. Äntligen har han fått en stabil identitet, en som särskiljer honom från omgivningen, gör honom delaktig i en större gemenskap.

Aleksander Motturis debutroman Diabetikern handlar om blodsockerfall och insulininjektioner, men lika mycket om biomakt och identitetspolitik. Något som knappast förvånar med tanke på att författaren, en av krafterna bakom den kulturteoretiska tidskriften Glänta, bakom sig har flera böcker om sådant som skillnadstänkande, språkliga mytologier och maktstrukturer.

Ändå vill det sig inte riktigt. Ett problem är att huvudpersonen inte bottnar, inte har en övertygande egen röst. Han ska vara en anonym manschettarbetare, ”kontorets expert på att hantera exceldokument”, lyckligt ovetande om allt vad Michel Foucault och Slavoj Žižek heter, men svänger sig samtidigt med uttryck som ”utopisk realitet”, ”audiovisuell epistemologi” och ”patogenetiska narrativ”.

Ett annat att så mycket framstår som utfyllnad. Här finns – via diabetikerns flickvän, en konstcurator i ropet – lätt satiriska inblickar i den urbana kulturmedelklassens lika toleranta som uteslutande värld. Lite skoj med postmoderna teorier. En serie surrealistiska mardrömsscener. Små lektioner i medicin. Interiörer från apotek och vårdcentraler. Åtskilliga pratiga upprepningar och omtagningar.

Motturis uppslag hade kunnat bli en riktigt bra novell. I stället har han pumpat upp idén till en i långa stycken poänglös roman.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Balkongbesökare

"Förtrollningen ligger i känslan och i berättandet"

Mia, mindre bemärkt poet, dumpas av sin man efter trettio års äktenskap och bryter ihop till den grad att hon hamnar på psyket. Som rehabilitering flyr hon från New York till sin barndomsstad i Minnesota för att under en sommar få distans och nå insikt. Här håller hon en poesikurs för en grupp tonåriga tjejer intrasslade i en grym maktkamp, dras in i den unga grannfruns äktenskapliga problem och besöker dagligen den 87-åriga modern och hennes excentriska väninnor på ålderdomshemmet.

Mötet med dessa kvinnor i olika stadier av livet blir en anledning för Hustvedt att dissekera kvinnans psykologi och samhällsroll genom historien och alla åldrar. Och att få briljera med sin bildning och tankeskärpa.

Mer om Siri Hustvedts nya roman Sommaren utan män här.

Ann

"Visst vet du att allt är en historia?"

Två systrar åker upp i varsin rymdraket och medan de försöker vänja sig vid rymdens mörka vakuum berättar de historien om sin mamma och hennes passioner. När matematikern Eleonore hamnar vid livets vägskäl följer hon sina känslor och väljer inte alltid den riktning som är bäst för döttrarna Silja och Sontag. Det är en originell inledning på Ida Lindes roman En kärleksförklaring, som handlar om moderskap, systerskap och den komplicerade kärleken. Om val och konsekvenser.

Hela recensionen av Ida Lindes roman finns här.

Ann

När Tomas Tranströmer får Nobelpriset

Boka inte en resa en torsdag i oktober. En litteraturkritikers lärdom till nästa nobelprishöst. Men är du inte tillgänglig någon gång under dan? undrar min redaktör. Typ om det blir Tomas Tranströmer? Ha ha, svarar jag: cirka en halvtimme på Arlanda vid tvåtiden.

Väl på Arlanda står jag länge och bara gapar framför nyhetsrubriken. Läser det sms:ade artikelförslaget. Okej, lovar jag, jag försöker väl skriva ihop något på flyget. Om jag tar flygbussen är jag kanske hemma någon gång vid fem halv sex. Får en absolut sista deadline klockan sex. Jag har naturligtvis ingen Tranströmerbok med mig. Inte heller någon internetuppkoppling. Men som väl var ett par gamla Tranströmerartiklar på ett usb-minne.

Jag struntar i bussen och sätter mig vid ett eluttag på Sturup och skriver så fingrarna glöder. Beställer hämtning, internetmodem och Tranströmers Samlade dikter av min fantastiska bilburna svägerska. Mailar iväg texten i bilen tretton minuter före deadline.

Det var historien bakom den här artikeln. Min puls har fortfarande inte gått ned.

Ann