Isis 2003-2015

Sorgens språk

Sorgens språk är poesin. Det är något med ordens förtätning, med språket i dess mest laddade form, som får så många av oss att vända oss till dikten just i de svåraste stunderna, när nerverna är som mest upprivna, sinnena som mest mottagliga.
En förlust är också vad som fått Bodil Malmsten att efter 22 års paus återvända till lyriken.

Här skriver jag om Det här är hjärtat.

Ann

Från litteraturvärldens mittpunkt i periferin

”Varje plats har sin myt”, säger Jeanette Winterson när hon inför en fullsatt sal i Folkets Hus i Umeå presenterar sin nya roman ”Skymningsporten”, som handlar om häxförföljelserna i 1600-talets Lancashire. En landsända som var något av Englands Norrland, vilt och laglöst i centralmaktens ögon.  

Hur ser då myten om Umeå ut? Å ena sidan har staden marknadsförts som en exotisk utpost mitt i den trolska vildmarken, å den andra som en ung och pulserande urban metropol som pöser av entreprenörskap. Båda bilderna utbjöds flitigt under fjolårets kulturhuvudstadsår, då kulturen gavs rollen som tillväxtmotor i en norrländsk framgångssaga.

 

Läs hela Anns krönika från Littfest i Umeå här.

”Men vem kan man vädja till när man inte ens vet var domaren finns?”

Anna Kavan är sannerligen stoffet till en kultförfattare. Men lika hemlighetsfull som hon förefaller ha varit under sin levnad, lika dold har hon förblivit i litteraturhistorien. Född 1901 i den engelska överklassen kom hon att leva ett liv kantat av tragedier, drogmissbruk, sammanbrott och självmordsförsök. Under namnet Helen Ferguson publicerade hon sex konventionella romaner, men efter en vistelse på mentalsjukhus kastade hon av sig sin gamla identitet, blonderade håret och började kalla sig Anna Kavan.

Den första av hennes böcker som Kavan, Kliniken och andra berättelser, gavs ut 1940 och består av en serie korta noveller där paranoian är i full blom.

Här skriver jag om Kavan.

Ann

Väv av elektricitet

När Öijer i den avslutande långdikten ”Alla Var Där” i senaste diktsamlingen låter sina poetiska föregångare stråla samman på en rökig Parisbar passerar en celeber skara inspirationskällor revy: Baudelaire, Hemingway, Rimbaud, Lorca, Södergran, Keats, Blake, Poe. Men riktigt alla är faktiskt inte där, ett helt gäng är frånvarande: Rolling Stones, Lou Reed, The Animals, Leonard Cohen och, naturligtvis, Bob Dylan. Öijers dikter hade inte varit desamma utan musiken, och hans scenframträdanden är genomsyrade av rock’n’roll.

Inte bara Melodifestivalen - idag uppträder också Bruno K Öijer i Helsingborg. Inför evenemanget skrev jag detta om Öijer som scenpoet.

Ann

I diktens slyskog

Och så finns en Fredrik Nybergsk äng. På väg att växa igen och bli snår och kärr och slyskog, ett stycke människoskapad natur som måste hållas efter och som det inte längre tycks finnas plats för i ett tillväxtdogmatiskt samhälle. Ett språkligt fält bevuxet med liknelser, en eroderande minnesmark lika gärna som en massgrav.

”Ängen e 1 Tkn-äng” slår han fast i nya diktsamlingen Slingorna & undergången som har undertiteln Att bli ved III. Och det är inte bara 1 tecken, utan lager på lager av tecken, precis som jordens många skikt av humifierade löv.

En recension av Fredrik Nybergs diktsamling hittar man här.

Ann

Mars

Vilhelms Purvītis, Vårlandskap (Mars). 1930

Slamret från de ofrias kedjor

En ägares bomärke, inbränt i mänsklig hud. Längre bort från idén om varje människas okränkbara värde är det svårt att komma. Så vill vi också helst betrakta slaveriet som en avvikelse, ett brott mot den naturliga ordningen. Ändå har slamret från de ofrias kedjor präglat de flesta civilisationer genom historien, inte minst vår egen – ja, den lukrativa transatlantiska slavhandeln, som tog sin början på 1400-talet och nådde sin kulmen samtidigt som upplysningstänkarna filosoferade över det universella människovärdet, gav skjuts i seglen åt den första fasen av kapitalistisk globalisering.

Den oavkortade berättelsen om slavväsendets uppgång och fall presenterade Dick Harrison i trebandsverket ”Slaveri – en världshistoria om ofrihet”. Han har nu komprimerat sitt arbete till en behändigare version, ”Slaveriets historia”. På 400 späckade sidor möter vi romerska latifundieslavar, nordiska trälar, ottomanska haremsslavinnor och palatseunucker, mamlukiska slavsoldater, transsahariska slavkaravaner – och så förstås de portugisiska, franska, engelska, holländska och i några fall till och med svenska slavskepp som med oöverträffad cynism fraktade människolast efter människolast över Atlanten till ett kort livs slit på Nya världens sockerrörs- och bomullsplantager.

Harrison följer slaveriinstitutionens förvandlingar genom världsdelar och tidsepoker – från sumeriskt hushållsslaveri till samtida trafficking – och trots att detta är den korta versionen är det lätt att gå vilse bland alla detaljerade slavrutter. Höjer man blicken går den större bilden ändå att urskilja. Hur ska man till exempel förstå slaveriets nära nog universella utbredning? Harrison pekar på två avgörande faktorer: krig och fattigdom. Krigsfångar har förslavats. Gäldenärer som inte kunnat betala sina skulder har gått samma öde till mötes. Ytterst handlar det om förakt för svaghet, en mentalitet som frodats i alla ekonomiska system. När slaveriet väl etablerats har det sedan följt sin egen dynamik: slavmarknader har krävt nya krig eller slavräder, och imperier som byggt sin makt och rikedom på handel med ofri arbetskraft har etablerats.

Slaveriets avskaffande blir med detta synsätt svårare att förklara än dess uppkomst. I Nord- och Mellaneuropa slutade man hålla trälar redan under högmedeltiden, och varför det skedde är en gåta. ”Ingen vet varför”, konstaterar Harrison lakoniskt. Och hur ska man se på 1800-talets stora landvinningar i kriget mot slaveriet? Berodde de på abolitionisternas kamp, på att upplysningens logik till slut triumferade, eller fanns det mer krassa skäl – som att lönearbete framstod som ett kostnadseffektivare sätt att exploatera arbetskraft? I Harrisons förklaringsmodell finns plats för båda synsätten: orsakerna samverkade, men idealism utan stöd av vapenmakt vinner inga segrar. Med en rejäl dos dubbelmoral använde västmakterna kampen mot slaveriet för att legitimera sina koloniala erövringskrig.

En aspekt av förslavandet som Harrison knappt tar upp rör skapandet av de ideologier – rasistiska och andra – som gjorde det möjligt för slavägare att behandla människor som arbetsredskap och lösören. Det är en brist, särskilt då han så starkt vill betona slaveriets koppling till mentalitet och människosyn. Bättre lyckas han med att lyfta fram också individer från de slavexporterande länderna som handlande subjekt. Afrikanerna var inte bara slavar utan också slavjägare och slavhandlare, ”lika giriga, hänsynslösa och uppfinningsrika som sina västerländska kolleger”.  

Inte heller slavarna var alltid enbart passiva offer, något som inte minst skildringarna av rymningar och slavuppror visar. Revolter som sällan lyckades, men som också när de bara var hopplösa och blodtörstiga har en viss resning över sig – som ett försök till återupprättande av en naturlig ordning, ett hävdande trots allt av det kränkta men okränkbara människovärdet.

(Publicerad i ETC Helg)

Johan

Till fjälls

I denna omvälvande tid − då kriget, som söderut slukar män och silver, suger resurserna också ur den norra landsändan − placerar romandebutanten Mikael Berglund sin fjällvandrande hjältinna Judit. Hon är en rastlös och självrådig ung kvinna som likt en orolig ande strövar från kust till högland, aktar sig för de upptrampade lederna och söker sin egen väg, utan att riktigt veta vart den för. Kanske vill hon bara smita från friarna som ansätter henne, kanske försöker hon hitta modern som en gång övergav familjen för att också hon vandra fritt.

Idag är det premiär för mig som skribent i Sydsvenskan, som resultat av sammanslagningen HD-Sydsvenskan. Jag recenserar Mikael Berglunds roman Ett föremåls berättelse om obesvar, här finns hela texten.

Ann

Ingen människa är en ö

Det handlar om människan och landskapet i Roy Jacobsens nya roman De osynliga, som målar upp de kärva villkoren för en fiske- och bondefamilj under tidigt nittonhundratal. På en ö med endast ett hushåll blir den ekologiska jämvikten extremt tydlig – liksom relationen mellan invånarna som är helt beroende av varandra: Hans, familjens överhuvud, hans åldrande far Martin, ogifta systern Barbro som inte riktigt är som andra, hustrun Maria och så enda barnet Ingrid vars uppväxt vi får följa. En människa är ingen ö, men en familj kan vara det, hukande under havet, bindande de livsnödvändiga nät som såväl fångar fisk som utgör symbol för en omistlig gemenskap.

 Här recenserar jag De osynliga.

Ann