El Lissitzky: Besegra de vita med den röda kilenKremls maktkorridorer, Stalingrads skyttevärn och Gulags skymningszoner har vi besökt i bok efter bok. Men hur såg egentligen vardagslivet ut i Stalintidens överbefolkade kollektivlägenheter? Hur formades den vanliga sovjetmänniskan i skuggan av den totala staten, det totala kriget och arbetslägrens totala mörker? Ett svar ges i den brittiske historikern Orlando Figes storverk De som viskade, ett imponerande försök att skriva en sovjetisk mentalitetshistoria.
Med utgångspunkt i hundratals intervjuer, dagböcker, brev och andra privata dokument låter Figes sovjetmedborgarna träda fram inför våra blickar. Här trängs stalinisterna och partikarriäristerna med polisinformatörerna, kollaboratörerna, svärmödrarna och grannarna, kulaksönerna, barnhemsbarnen, lägerveteranerna, folkfienderna och makarna som hela livet förtiger sin icke-proletära bakgrund för varandra.
Alla berättelser, livsöden och personliga tragedier, med dramatiskt stoff nog för att fylla tjogtals med romaner, skapar tillsammans en flerdimensionell bild av den sovjetiska samhällsutvecklingen, från tjugotalets radikala försök att vända upp och ner på samhällsordningen till den stalinistiska statsapparatens återupprättande av ett konservativt privilegiesystem.
De flesta människor framstår här varken som hjältar eller entydiga skurkar, utan är mest som den följsamme författaren Konstantin Simonov, en av bokens huvudgestalter, vilken ”justerat sin moraliska kompass” för att kunna ”hitta en väg genom den stora terrorns moraliska träsk med den egna karriären och den egna övertygelsen intakt”.
Utan att sätta sig till doms undersöker Figes de intressanta exempel på liv som det sovjetiska samhällsexperimentet tillhandahåller. Här finns snikenhet, svek, entusiasm, apati, mod, anständighet, förställning, identitetsklyvnad, anpasslighet. Fast mer än något annat en själsurholkande rädsla, en rädsla som fick människorna att sluta sig inom sig själva, viska och tiga. Figes stora förtjänst är att han i sin briljanta bok får dem, viskarna och tigarna, att en gång för alla öppna sig och tala.
Med utgångspunkt i hundratals intervjuer, dagböcker, brev och andra privata dokument låter Figes sovjetmedborgarna träda fram inför våra blickar. Här trängs stalinisterna och partikarriäristerna med polisinformatörerna, kollaboratörerna, svärmödrarna och grannarna, kulaksönerna, barnhemsbarnen, lägerveteranerna, folkfienderna och makarna som hela livet förtiger sin icke-proletära bakgrund för varandra.
Alla berättelser, livsöden och personliga tragedier, med dramatiskt stoff nog för att fylla tjogtals med romaner, skapar tillsammans en flerdimensionell bild av den sovjetiska samhällsutvecklingen, från tjugotalets radikala försök att vända upp och ner på samhällsordningen till den stalinistiska statsapparatens återupprättande av ett konservativt privilegiesystem.
De flesta människor framstår här varken som hjältar eller entydiga skurkar, utan är mest som den följsamme författaren Konstantin Simonov, en av bokens huvudgestalter, vilken ”justerat sin moraliska kompass” för att kunna ”hitta en väg genom den stora terrorns moraliska träsk med den egna karriären och den egna övertygelsen intakt”.
Utan att sätta sig till doms undersöker Figes de intressanta exempel på liv som det sovjetiska samhällsexperimentet tillhandahåller. Här finns snikenhet, svek, entusiasm, apati, mod, anständighet, förställning, identitetsklyvnad, anpasslighet. Fast mer än något annat en själsurholkande rädsla, en rädsla som fick människorna att sluta sig inom sig själva, viska och tiga. Figes stora förtjänst är att han i sin briljanta bok får dem, viskarna och tigarna, att en gång för alla öppna sig och tala.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar