På skyddsomslaget står en boktitel, ett författarnamn; på den hårda pärmen ett annat namn, en annan titel. Så markeras att Håkan Nessers nya roman, Himmel över London, inte är vad den först utger sig för att vara, att bakom den lätt parodiska spionintrigen, fylld med chiffer, skuggor och maskeringar, döljer sig en mångbottnad lek med fiktioner.
Det handlar på ett plan om den döende rikemannen Leonard Vermin, vars förestående sjuttioårskalas kastar ett obarmhärtigt ljus över hans och hans presumtiva arvingars otillfredsställda liv. På ett annat om den unge och fullt ut levande Leonards kärleksaffär fyrtio år tidigare med den mystiska tjeckiska skönheten Carla i kalla krigets Swinging London, där det erotiska äventyret får drag av spionthriller.
På ett tredje plan om Lars Gustav Selén, en förtidspensionerad taxichaufför – här tillförs berättelsen en dos äktsvensk ungkarlsmisär – som genom att skriva en roman med inslag av passion och spioner bearbetar sitt livs stora smärtpunkt och stoppkloss: tunnelbaneolyckan i sextiotalets London där hans ungdomsförälskelse Rigmor Carlgren, Carla kallad, förolyckades.
Fiktionen och verkligheten – romanens verklighet – spiller över i varandra. Ja, trampar varandra på tårna i ”ordets och köttets mångomsjungna tango”. Berättargreppet såväl som romanens tematik och miljöer för osökt tankarna till Paul Auster, även om Nesser, med sin drivna sidvändarprosa, är flera viktklasser lättare än amerikanen.
Resultatet är inte en spionhistoria. Det är en underfundig och medryckande berättelse om hur slumpen länkar samman händelsekedjor och om fiktionens makt och maktlöshet inför tidens härjningar.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar