Föreställningen att utvecklingen nödvändigtvis går framåt, och att framåtskridandet innebär en utjämning av människors möjligheter, tillhör den moderna människans grundläggande trossatser. Allt som inte passar in i det mönstret betraktar vi som undantag, som beklagliga men tillfälliga avvikelser, som rena rama 1900-talet.
Kanske är det därför som de senaste tre decenniernas våldsamma samhällsomvandling är så svår att ta in. För att den går emot våra intellektuella instinkter. Kanske är det därför som marknadsanpassningens konsekvenser är så frånvarande i debatten. För att de går på tvärs mot våra inbitna framstegsoptimistiska fördomar.
Under efterkrigstiden ökade den sociala rörligheten i USA steg för steg, år för år. Fram till 1980-talet, då pendeln slog om. På det patriarkala femtiotalet kunde således 16 procent av sönernas inkomst förklaras som en konsekvens av pappas pengar. År 2000 var den siffran 34 procent.
Samma sak gäller inkomstklyftorna, en fråga som i ett samhälle där pengar är makt inte helt enkelt kan förpassas till en privat sfär av förtjänst och avund. 1968 tjänade General Motors vd 66 gånger mer än en vanlig arbetare. Idag tjänar Wal-Marts vd 900 gånger mer än en genomsnittlig anställd. Exemplen är amerikanska, men trenden global.
Så ligger landet. Det land som enligt Tony Judts idag utkomna debattbok (från vilken jag hämtat siffrorna) far illa. Min recension av ”Illa far landet” kan läsas här.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar