När man läser Albert Camus "Brev till en tysk vän" får man hålla i minnet att det är fråga om ett slags uppbyggelselitteratur för motståndsmän, publicerad underjordiskt under den tyska ockupationen. Det är alltså knappast läge för krassa realpolitiska sanningar. Ändå har jag svårt för brevens idealistiska tendens. Samtidigt med slaget om Stalingrad skriver Camus som om kriget avgjordes av den intellektuella kampen mellan fransk civilisation och nazityskt barbari.
Bra mycket intressantare, men lika präglad av världsläget vid dess tillkomst, är Camus föreläsning "Konstnären och hans tid", som han höll i Uppsala i samband med att han fick Nobelpriset 1957 (och som ingår i samma volym). Camus försöker här nå fram till en tredje ståndpunkt mellan vad han upplever som den borgerliga kulturens estetiska självtillräcklighet (konst för konstens egen skull) och socialrealismens propagandafloskler; två positioner som var och en på sitt sätt förnekar verkligheten.
Den goda konsten däremot - och här höjer sig Camus över det tidsbundna - har med nödvändighet ett komplext förhållande till verkligheten, som den samtidigt måste underkasta sig och revoltera mot, och den får inte stå i tjänst hos något annat än den konkreta människans lidande och frihet.
Om "krämarsamhällets" konstnär ger Camus följande kärva karakteristik, som också idag kanske kan begrundas av en och annan student på Konstfack: "Samtidigt strävar de efter att bli både hyllade och utbuade. Hyllningar och utbuanden blir det förstås bara av en slump i dagens trötta och likgiltiga samhälle".
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar