Det ska erkännas att vi kände skräck för döden intill livets sista stund och kämpade emot så länge vi stod ut, tills någonting grep in och släckte alla ljus, men blandat med skräcken fanns där en nyfikenhet, en tvekande, skräckslagen undran, för nu skulle alla frågor besvaras. Sen dog vi och ingenting hände. Ögonen slöts och vi öppnade dem på exakt samma ställe, vi såg allt men ingen såg oss, vi hade kropp men var ändå kroppslösa, vi hade röster men var ändå röstlösa.
Det var länge osäkert, men så skingrade sig askan, luftrummet öppnades och Jón Kalman Stefánsson kunde lyfta i ett plan från Keflavik för att uppträda på Malmö Stadsbibliotek ikväll. Om vulkanens vrede som ett vrål från det bedragna isländska folket skriver han i en artikel i Sydsvenskan. Om hans fantastiska roman "Himmel och helvete", som jag misstänker att jag kommer att tjata om en hel del framöver, skriver jag här.
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar