Slamret från de ofrias kedjor

En ägares bomärke, inbränt i mänsklig hud. Längre bort från idén om varje människas okränkbara värde är det svårt att komma. Så vill vi också helst betrakta slaveriet som en avvikelse, ett brott mot den naturliga ordningen. Ändå har slamret från de ofrias kedjor präglat de flesta civilisationer genom historien, inte minst vår egen – ja, den lukrativa transatlantiska slavhandeln, som tog sin början på 1400-talet och nådde sin kulmen samtidigt som upplysningstänkarna filosoferade över det universella människovärdet, gav skjuts i seglen åt den första fasen av kapitalistisk globalisering.

Den oavkortade berättelsen om slavväsendets uppgång och fall presenterade Dick Harrison i trebandsverket ”Slaveri – en världshistoria om ofrihet”. Han har nu komprimerat sitt arbete till en behändigare version, ”Slaveriets historia”. På 400 späckade sidor möter vi romerska latifundieslavar, nordiska trälar, ottomanska haremsslavinnor och palatseunucker, mamlukiska slavsoldater, transsahariska slavkaravaner – och så förstås de portugisiska, franska, engelska, holländska och i några fall till och med svenska slavskepp som med oöverträffad cynism fraktade människolast efter människolast över Atlanten till ett kort livs slit på Nya världens sockerrörs- och bomullsplantager.

Harrison följer slaveriinstitutionens förvandlingar genom världsdelar och tidsepoker – från sumeriskt hushållsslaveri till samtida trafficking – och trots att detta är den korta versionen är det lätt att gå vilse bland alla detaljerade slavrutter. Höjer man blicken går den större bilden ändå att urskilja. Hur ska man till exempel förstå slaveriets nära nog universella utbredning? Harrison pekar på två avgörande faktorer: krig och fattigdom. Krigsfångar har förslavats. Gäldenärer som inte kunnat betala sina skulder har gått samma öde till mötes. Ytterst handlar det om förakt för svaghet, en mentalitet som frodats i alla ekonomiska system. När slaveriet väl etablerats har det sedan följt sin egen dynamik: slavmarknader har krävt nya krig eller slavräder, och imperier som byggt sin makt och rikedom på handel med ofri arbetskraft har etablerats.

Slaveriets avskaffande blir med detta synsätt svårare att förklara än dess uppkomst. I Nord- och Mellaneuropa slutade man hålla trälar redan under högmedeltiden, och varför det skedde är en gåta. ”Ingen vet varför”, konstaterar Harrison lakoniskt. Och hur ska man se på 1800-talets stora landvinningar i kriget mot slaveriet? Berodde de på abolitionisternas kamp, på att upplysningens logik till slut triumferade, eller fanns det mer krassa skäl – som att lönearbete framstod som ett kostnadseffektivare sätt att exploatera arbetskraft? I Harrisons förklaringsmodell finns plats för båda synsätten: orsakerna samverkade, men idealism utan stöd av vapenmakt vinner inga segrar. Med en rejäl dos dubbelmoral använde västmakterna kampen mot slaveriet för att legitimera sina koloniala erövringskrig.

En aspekt av förslavandet som Harrison knappt tar upp rör skapandet av de ideologier – rasistiska och andra – som gjorde det möjligt för slavägare att behandla människor som arbetsredskap och lösören. Det är en brist, särskilt då han så starkt vill betona slaveriets koppling till mentalitet och människosyn. Bättre lyckas han med att lyfta fram också individer från de slavexporterande länderna som handlande subjekt. Afrikanerna var inte bara slavar utan också slavjägare och slavhandlare, ”lika giriga, hänsynslösa och uppfinningsrika som sina västerländska kolleger”.  

Inte heller slavarna var alltid enbart passiva offer, något som inte minst skildringarna av rymningar och slavuppror visar. Revolter som sällan lyckades, men som också när de bara var hopplösa och blodtörstiga har en viss resning över sig – som ett försök till återupprättande av en naturlig ordning, ett hävdande trots allt av det kränkta men okränkbara människovärdet.

(Publicerad i ETC Helg)

Johan