En katt väljer sin sovplats med omsorg

Norrländsk karghet och skånsk novemberdepression

Tafattheten. Osäkerheten. Utsattheten. Den där känslan av att betrakta sig själv utifrån – och bara vilja rusa därifrån. Sådant är Katarina Kieri mästerlig på att fånga. Inte minst försagdheten: mamman som tröstar med de kärva orden ”Bry dig inte om”, Karla som svarar på allt med ett ”Jag vet”, fastän hon egentligen inte vet just någonting alls.

Här recenserar jag Katarina Kieris nya roman "Morbror Knuts sorgsna leende", här diktsamlingen "Vi som i november" av Paul Nilsson.

Ann

Längs Bråån

Ann

Minimalism i maxiförpackning

Vad säger egentligen naturvårdsverket om Joar Tibergs senaste diktsamling? Den är tjock som en telefonkatalog men låter sig genombläddras på någon timme. Hur många sidor? Det har jag ingen aning om − varenda sida är nämligen numrerad med siffran sju. Men boken väger i alla fall lika tungt i handen som den är motståndslös att läsa. På de flesta sidor står en endaste rad, en kort sådan, ibland inte mer än ett ord. Jag tycker mig höra trädkramarna skrika.

Här skriver jag om Joar Tibergs diktsamling Ansvaret ansvaret ansvaret ansvaret.

Ann

När augusti rinner ut

John Singer Sargent, A siesta, 1907

"Hösten gör sig påmind" står det på SMHI:s hemsida och det låter som en dom. Nog för att jag gillar hösten, ja, mer än så. Skulle jag utnämna en favoritmånad blir det nog september - och det handlar inte om att jag fyller år då. Sånt är ju hur som helst inte lika roligt nuförtiden.

Men hur mycket jag än uppskattar hösten är det något vemodigt med den där känslan som kommer över en i augusti. Plötsligt dukar man fram maten och märker att det håller på att skymma. Plötsligt undrar man vad man skulle med alla ljusa kläder till. Plötsligt slås man av tanken på allt man inte hunnit göra medan vädret var fint, gräset grönt och vattnet ljummet.

Jag inser att jag, som vanligt, nästan inte badat alls i sommar, värmeböljan till trots, och åker närmast i panik ut till Falsterbo en eftermiddag. Molnen är grå, vinden kyler, stranden är nästan öde. Men sådan badkruka jag är tar jag mig ändå ett dopp. Det är en sådan sak som måste göras.

Allt annat som inte hunnits med i sommar. Inte har jag grillat på Ribban till solnedgången. Inte har jag använt alla mina sommarklänningar. Inte har jag lagat alla de där lätta salladerna och sopporna. Inte har jag tagit den perfekta sommardrinken på den trevliga uteserveringen (eller jo, det har jag faktiskt, men utomlands). Inte har jag blivit brun på benen. Inte har jag plockat hjortron. Inte har jag lyckats skaffa mig en balkong. Inte har jag åkt till Haväng. Inte har jag haft tillräckligt lång semester och inte har jag jobbat tillräckligt mycket.

Nog för att jag gjort mycket annat och under alla förhållanden haft en bra sommar. Men när nu lågtrycken sveper in och regnskurarna står på kö får väl infriandet av resterande drömmar om sommaridyllen anstå till nästa år.

Ann

Kolonialismens sista vers

Preludiet till Centralafrikas blodiga kolonialhistoria skildrade Lennart Hagerfors redan för ett kvartssekel sedan i "Valarna i Tanganyikasjön". Stanleys skoningslösa inträngande i den mörka kontinenten på jakt efter doktor Livingstone sågs i romanen genom den vankelmodige expeditionsdeltagaren mr Shaws alltmer förvillade blick.
I Hagerfors nya roman, "Mannen på ön", sjunger kolonialismen på sista versen. En svart man har en augustidag 1953 siktats på en som man trott onåbar ö mitt i de våldsamma Livingstonefallen, och den oväntade tilldragelsen väcker hos befolkningen i Franska Kongo ett spirande hopp om förändring. Människomassor dras till flodstranden, den koloniala ordningen vacklar för en stund och ett dramatiskt händelseförlopp sätts igång som leder till såväl möten som känslor av främlingskap mellan kolonisatörer och koloniserade.
De förra framstår, oavsett om de är militärer, byråkrater, missionärer eller lärare, genomgående som svaga och tafatta. Vissa är välmenande idealister, andra kallblodiga cyniker, men alla är de bortkomna i den kongolesiska värld som utbreder sig runt omkring dem. Inte minst gäller det den veke kapten Murat, ett slags efterföljare till den antiheroiske mr Shaw.
I jämförelse med den febriga absurdismen i "Valarna i Tanganyikasjön" och det uppriktiga psykologiska porträttet i "Längta hem", Hagerfors levande skildring av sin egen uppväxt som missionärsbarn i Kongo, är "Mannen på ön" på det hela taget en blek romankonstruktion. Karaktärerna övertygar mig inte om att de existerar, och ibland slår språket över i det klichéartade: ”Hon seglade in i en ny tid och tog med sig förfädernas urtid in i denna framtid”.
Den starkaste tråden i berättelseväven är en variation på historien om Abrahams offer av Isak. Hagerfors lyckas här med vad han annars går bet på: att väcka intresse för romangestalternas förehavanden som om de var mer än renodlade skrivbordsprodukter.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Höstprognos

Sommaren krävde all uppmärksamhet i år, och höstbokkatalogen började jag inte bläddra i förrän höstskörden redan satt igång. Men även om säsongen redan pågått några veckor kanske det kan vara värt att lista vad vi har att se fram emot, eller sky, den närmsta framtiden.

Bokhöstens...
...romandebut: Poeten Johannes Anyuru kommer efter tre diksamlingar ut med sin första roman, Skulle jag dö under andra himlar (Norstedts). Det blir spännande.
...bloggare blir författare: Therese Bohman kommer ut med sin debut Den drunknade (Norstedts) på måndag. Ett Ola Hansson-citat inleder lovande nog.
...måste: Karl Ove Knausgårds Min kamp (Norstedts). En hype jag lyckats behålla nyfikenheten på.
...afrikanska: Bokmässans tema avspeglar sig i bokutgivningen. Vill man få lite överblick kanske Tranans samling kärleksberättelser av kvinnliga författare i Noveller från Afrika kan vara något.

...återutgivning: Sviten Fattigadel kommer ut i en box med fyra böcker. Visst är det dags att läsa Agnes von Krusenstjerna igen?

...urbana irrfärd: turkiska Asli Erdogan skrev fantasisk flanöprosa i Den mirakulöse mandarinen. Nu kommer hennes genombrottsroman staden i den röda kappan på svenska (Rámus).

...ökendammiga irrfärd: Roberto Bolanos 2666 (Bonniers).

...dystopi: Juli Zehs Corpus Delicti (Weyler) handlar om en hälsodiktatur 2058. (Ej att förblandas med Elias Palms deckardebut i rättsläkarmiljö med samma namn (Ordfront)
...tolkning av Shakespeares sonetter: Sonetterna har redan översatts till svenska fem gånger tidigare. När Eva Ström (Lind & co) nu ger sig på dem blir det den tredje tolkningen som kommer på fyra år. Sjätte gången gillt?
...knappologiska djupdykning: Jesper Hall ger alla Doktor Glas-älskande schacknördar sitt lystmäte i Hjalmar Söderberg och schackspelet (Atlantis).
...nya genre: Elegant crime. Chic lit-författaren Denise Rudberg iscensätter mord i tjusiga miljöer. Jag tror jag håller mig till Dirty crime, vid närmare eftertanke.

...mest udda kombination: Poeten och psykologen Ulf Karl Olov Nilsson, känd som UKON, har skrivit en bok tillsammans med schlagersångerskan Caroline af Ugglas, Hjälp, vem är jag? - anteckningar från en terapi (Piratförlaget).

Ann

"Litteratur är befrielse"

Sofi Oksanen

Min rapport från Louisiana Literature hittar man här.
Ann

Litterära meningsförtätningar

Social kompetens i all ära, men för en författare kanske autistisk kapacitet är väl så viktig. Förmågan att stänga av omvärlden, också när den snurrar som värst, att gå in i en egen tillvaro och stanna kvar där timme efter timme, omedveten om att tiden går. Karl Ove Knausgård talar på Louisianas litteraturfestival om hur en känsla av meningsförlust i livet kan omskapas till meningsförtätning i litteraturen. Han talar om den ironiska vändningen i att han, som hatar dagens realitytrender och älskar anonymitet, ägnat sex romaner åt att minituöst redogöra för sitt eget privatliv.

Ett antal timmar senare står Günter Grass på samma scen. Det första som slår mig när jag ser honom är hur liten den litterära giganten är, uppflugen på en sittplats av barstolsmodell. Det andra är 83-åringens ännu obrutna vitalitet. Om författarens och medborgarens samhällsansvar och litteraturen som politisk per se talar Grass. Ställningstagandet att vara apolitisk är också det ett politiskt ställningstagande. Vidare om pikareskromanen som förebild, förkärleken för bröderna Grimm, nödvändigheten av att höra en röst som talar och andas i en litterär text.

Knausgårds autistiska kapacitet eller Grass samhällstillvändhet. I båda fallen handlar det till syvende och sist om skönlitteraturens förmåga att spegla ett allmänt tillstånd eller skeende genom en subjektiv lins.

Johan

Louisiana Literature

Magnoliorna blommar förstås inte längre, men hit är vi på väg i alla fall. Det pågår en liten litteraturfestival på Louisiana och idag kommer Karl Ove Knausgård, Sofi Oksanen (som jag skrev en liten text om här), Günter Grass, Dag Solstad, med flera, att vara där. Rapport följer!

Ann

Franskklassicistiska kärlekskval

Ferdinand Bol, Porträtt av man och hustru, 1654

Ett krossat hjärta är kanske inte en dödlig sjukdom nuförtiden och få förälskelser blossar väl obotligt innan de tu ens hunnit byta ett ord med varandra. Ja, de vardagliga problemen i dagens partnerskap framstår lätt som prosaiska i jämförelse med de kval som fyllde älskande 1600-talssjälar. Men en kärleksroman från 1678 kan fortfarande engagera. Som Madame de Lafayettes Prinsessan av Clèves. Här har jag skrivit en notis om boken, som precis kommit ut i pocket.

Ann

Va inte så j*a pk...

Vad är det egentligen med det politiskt korrekta som stör oss så mycket? Jag samtalar med min sommarkollega Mats Kolmisoppi om begreppet PK och hur en politiskt korrekt litteratur kan tänkas se ut, här.

Ann

varats oändliga lätthet

ensamheten

vem ropar?
rösten
som du inte kände igen
genom åren
och som gömmer sig långt
bakom alla speglar
vem ropar?
marken du går på
knastret på grusgången
utmattningen
och dina avgnagda ben
med orestes skugga i mängden
aldrig densamma
bara himlen är densamma
och luften som besöker dig
i varje andetag
vem ropar?
ensamheten

En recension av Anders Olssons nya diktsamling "men så oändligt lätt att svara dig" hittar man här.

Ann

Livets lösa fäll

Danserska
krystande föderska
du ensam
bär vid förborgad navelsträng
i din kropp
det gudaärvda
tvillingsmycket död och födelse

Nelly Sachs dikt inleder Linnéa Axelssons debutroman "Tvillingsmycket". Jag recenserar boken här.

Ann

Vajande ax

åkern sträcker sig bortåt ditåt

odlade ringlande rader

tunna vajande ränder av råg

slingrar sig ut ur ögats bild

Eva Ribich, ur Längs med gräns

Jag drabbades plötsligt av sädesfältens skönhet när jag vandrade genom det vajande vetet under helgens utflykt. Mina skolkunskaper om de fyra sädesslagen - vilka strån som är längre på vilket slags ax, osv - har obevekligt vittrat bort, så de fick Wikipedia-uppfriskas. Och med dessa bräckliga stadsbolärdomar lyckades vi lista ut att vi åtminstone såg tre ur kvartetten.
När jag nu tittar ut genom tågfönstret finns inte längre några vajande ax: nästan alla fält längs min resväg har blivit stubbade.

Ann

Framåtblickar

Titta inte bakåt! uppmanar Nina Wähä i titeln till sin andra roman och så handlar berättelsen också om uppbrott, separationer, nystarter och identitetsomdaningar. I två parallella historier möter vi personer på rymmen från sina gamla liv, som försöker förverkliga idén om att en ”människa kan bli vadsomhelst”.

Här hittar man min recension av Nina Wähä.

Ann

Martyrer och trosbarbarer

Rachel Weisz som Hypatia i Agora

När filmer i svärd- och sandalgenren tar sig an kristendomen brukar det handla om saktmodiga trosmartyrer, skulpterade i ett milt och övernaturligt ljus, utlämnade till en ojämn kamp mot en moraliskt underlägsen övermakt. Så inte i ”Agora”, dramat om den nyplatonska filosofen, astronomen och matematikern Hypatia, en av antikens mest ryktbara vetenskapskvinnor. Eller rättare sagt: här är martyren en person som tror på det fördomsfria sökandet efter sanningen och övermakten består av kristna trosfanatiker.
Nu skulle man visserligen kunna betrakta ”Agora” som ett propagandistiskt inlägg i dagens förmenta civilisationskamp, förd med invasionsarméer, drönare och dödsskvadroner. Den onde biskopen Kyrillos och hans anhang ser onekligen ut som talibaner medan de goda gestalterna i smältdegeln Alexandria har entydigt västerländska drag.
Fast lika gärna kan man se filmen som en appell om humanistisk besinning. Det är hur som helst ganska beklämmande att tänka på att denna skildring av senantikens destruktiva trosnit, sekteristiska massmord och inskränkta dogmatism faktiskt handlar om födelsen av vår egen värld.

Hypatia enligt Rafael. Detalj ur Skolan i Aten.

Johan

Någonstans i närheten av Glumslöv

Born with the gift of a golden voice

När Leonard Cohen gick av scen på Sofiero slott för två somrar sedan trodde vi knappast att vi skulle få se honom i strålkastarskenet igen. 74 år gammal var populärmusikens djupaste baryton och elegantaste rimsmed då ute på sin första turné på ett par decennier.

I går kom han till Malmö Arena, och stod på scen i gott och väl tre maffiga timmar. Konstateras kan att den cohenska brittsommaren - eller väl snarare vinterblomningen - håller i sig. Han formligen skuttar in och ut på scen och går ner på sina knän när han sjunger, som för att hämta kraft från marken och varje skrymsle av sin själ:

Well my friends are gone and my hair is gray
I ache in the places where I used to play
And I'm crazy for love but I'm not coming on
I'm just paying my rent every day in the tower of song

Igår hette det där sångtornet Malmö Arena, och med sin gyllene stämma betalade Cohen hyran med råge.

Johan och Ann

Dagliga vyer

Gustave Caillebotte,The Yellow Fields at Gennevilliers

Jag ser slätter svischa förbi genom tågfönstret. Kråkor flaxa över blekgula fält. Jag väntar på bussar som aldrig kommer. Jag skriver notiser. - Jag befinner mig på redaktion igen, för några veckor.

Här kan man läsa om:

Utrotningshotade yrken

Samiska byxor

Förväxlade tvillingar

Ann

Dubbeljubileum

Jag har upptäckt att jag missat två 10-årsjubileum som gått av stapeln i sommar: Öresundsbrons invigning och min debut som dagstidningsskribent. Eftersom min allra första kommersiella text handlade just om bron slår jag två flugor i en smäll och firar genom att publicera artikeln i fråga. Varsågoda, en artikel lagrad ett decennium - "Den andliga bron var starkare förr".

Äntligen står den öppen, den bro som inte bara är en sammanknytande trafikled utan också en symbol för en region och dess gemenskap. Öresundsbron utmålas som en mental brygga som ska binda samman brödrafolken och bilda grunden för en kulturell blomstring. Men kanske blir det svårt att i kulturellt hänseende överträffa den intimitet som rådde mellan de skandinaviska länderna vid tiden kring det förra sekelskiftet. På den tiden förstod grannfolken varandra så bra att de såväl kunde läsa varandras böcker utan att först översätta dem, som att hålla i gång ett flera år långt gräl över gränserna, där ett stort antal kulturpersonligheter kivades om sedlighet och sexualmoral. Alla lyssnade när den danske kritikern Georg Brandes, den nordiska litteraturens gudfader, delade med sig av sina åsikter. Och det var danska författare man läste när man ville hänga med i de senaste litterära trenderna. Kan man tänka sig något liknande i vår tid? Finns det någon pretendent till Brandes för länge sedan tomma tron, eller någon som kan fylla samma roll som de författare vilka alla då läste och ville efterlikna? För något decennium sedan kanoniserade Malmöligan den unge, för tidigt döde diktaren Michael Strunge, som de alla inspirerades av. Idag? Om det kommer att vara möjligt att nå upp till förrförra seklets guldålder för nordisk litteratur- och kulturgemenskap är en fråga för framtiden.
Köpenhamn var under det sena artonhundratalet det självklara målet för vallfärdande nordbor med litterära ambitioner. För svenska författare − och i synnerhet skånska sådana, som geografiskt och känslomässigt stod nära Danmark − konkurrerade Köpenhamn lätt ut Stockholm som kulturell huvudstad. Köpenhamn var fönstret till Europa. Här fann de ett klimat som var betydligt öppnare, hjärtligare och mer vidsynt än i det konservativa Sverige. ”Jag saknar så innerligt bittert den välsignade danska humorn och det gemytliga kamratskapet, som gåvo det offentliga livet i Köpenhamn dess egendomliga prägel.” Så skrev Ola Hansson längtande från Stockholm.
Det var ett stort antal av den svenska parnassens prominenta personligheter man hade chansen att stöta på om man befann sig i sekelskiftets Köpenhamn. Selma Lagerlöf föredrog att vara en celeber diktare i Danmark framför en obemärkt lärarinna i Landskrona. Victoria Benedictsson fann sitt livs stora passion i Georg Brandes, och också i Köpenhamn en plats värdig att, med en vass kniv mot halsen, iscensätta sin död för honom. Ola Hansson flydde en hätsk kritikerskara, som fördömde hans lyriskt sensuella novellsamling Sensitiva Amorosa och gjorde det omöjligt för honom att publicera sig i Sverige, och lät för ett tag mantalsskriva sig i den danska huvudstaden. Också Strindberg hade drabbats av en oblidkelig opinion, och gav sig iväg efter den plågsamma Giftas-processen. ”Lyckligtvis är Köpenhamn en artistisk ort der man värderar talangen äfven med dålig ekonomi. Derför stannar jag också här, och är hellre den förste i det fint bildade Danmark än den siste i det busiga Sverige.”
Det var ju som sagt från Danmark många av tidens idoler kom. Det litterära åttiotalets föregångsgestalter var danskar. J P Jacobsens psykologiska berättelser, som den ateistiska Niels Lyhne, var den tidens generationsromaner. Georg Brandes fick med sin kritik av den efterblivna nordiska litteraturen de unga författarna att vakna och öppna ögonen för den kontinentala litteraturen. Knappast någon kunde undgå denne oemotståndlige charmörs inflytande. När han krävde att litteraturen skulle sätta problem under debatt följde en uppsjö av tendentiöst indignerade texter. När vindarna vände och nya litterära ideal började vädras, såg Brandes till att vara först också då. Han förklarade det moderna genombrottets ideal vara förlegade och förfäktade istället en elitistisk genikult inspirerad av Nietzsche.
Inspirationskällor till den livströtta fin-de-siècle elegans som var à la mode fann man också flanerande längs Köpenhamns boulevarder. Dekadent utstuderade dandys, med Herman Bang som främste trendsättare, fick bland andra Hjalmar Söderberg att längta efter att spatsera runt med sotsvärtade ögon och svart päls.
Men Sverige och svenskarna blev inte föremål för riktigt samma entusiasm från danskarna som tvärtom. Brandes skrädde inte orden när han beskrev grannlandet, vilket han fann vara ett land efter sin tid: här händer ingenting, här anträffas ”intet Ungt”. Den andliga bron tycks emellanåt ha varit tämligen enkelriktad…
Köpenhamns rykte om frigjordhet har väl bevarats in till våra dagar. Redan på 1800-talet åkte lundastudenterna över sundet för att likt en svärm gräshoppor dra fram över stadens krogar. Staden fick också se ett stort antal äktenskap upplösas. Hit åkte man som bekant för att kunna ansöka om skilsmässa; det hette att man ”förlöpt hemmet”. Hjalmar Söderberg var en av dem som utnyttjade detta då han inte längre stod ut med familjelivet. I Danmark hittade han emellertid en ny fru och lyckades därmed att föra sina gener vidare i den danska litteraturhistorien, med sina två skrivande barnbarn Henrik och Helle Stangerup.
Hjalmar Söderberg skapade en genetisk bro, som spänner över såväl två tidsepoker som två nationer. Vad vi idag har fått är ett verk i betong och järn, som förhoppningsvis också kan bli en andlig länk mellan två kulturer. Nuförtiden är det mentala brobyggandet en av politiker initierad verksamhet. Med hjälp av institutioner, kommittéer, fonder och sällskap, och projekt som t ex Kulturbro 2000 och Skiften, ska skapandet av en gemensam kulturell identitet underlättas och samarbete stimuleras. Men med detta är inte sagt att människor inte spontant och av eget intresse möts också i dag. För den nyfikne finns alltid saker att upptäcka och lära på andra sidan… Som den danske diktaren Jakob Brønnum skriver: ”På den anden side får/ alle ord en ny betydning,/ alle ting en ny aftegning …”

Publicerad i Norra Skåne 25 juli 2000

Ann