Liten sammanfattning

Den som följt varje digitalt steg jag tagit här de senaste dagarna och inte kan få nog av bokmässerapporter kan också kasta sig över de papperstexter jag skrivit:
Här summerade jag kort litteraturutredningen.
Här ännu kortare om tidskriften Nutida musik, som var en av de nominerade till årets kulturtidskrift (Paletten vann, fast det vet ni förstås redan).
Och här skrev jag om Claudia Pinieros roman Torsdagsänkorna och lite annat.
Och så Colm Toibin, Colm Toibin! Här recenserar jag hans novell transformerad till kortroman En lång vinter.
Ja, nu har ni att göra ett tag framöver! Själv tänker jag inte skriva ett enda tecken till... Förrän imorgon.
Ann

Mot bokmässan

Det börjar bli tradition att jag bloggar från bokmässan för HD. Här kan man följa årets rapporter.

Ann

Radio med mera

"Hör!" uppmanar Pia Juul och släpper lös närmare ett trettiotal röster som tävlar om att dra publikens uppmärksamhet till sig. Radioteatern är titeln på Juuls nya bok, som i själva verket är en diktsamling; poesi i hörspelets form.
 

Här recenserar jag Pia Juuls Radioteatern.

Här skriver jag kort om en annan diktsamling, Christer Hermanssons Kontorsmannen.

Och här kan man lyssna till Nya vågen om papperstidningens död och litteraturkritikens dystra framtid, där jag säger några ord.

Ann

Höstkänsla

Maurice de Vlaminck, Höstlandskap 1905

Valmassaker och andra slakter

Kaptenen som blev valarnas värsta fiende var samtidigt en av deras ivrigaste beundrare och främsta iakttagare, en tragisk dubbelhet som J.M.G. Le Clézio fångar upp i sin lilla berättelse Pawana (titeln är ett indianskt ord för valfisk). Egentligen är den väl närmast en novell men ges nu ut som en vacker liten bok på blott 50 sidor.

Här recenserar jag Pawana.

Här slaktar jag det nystartade magasinet Books & Dreams (alltså bara namnet!)

Ann

I en mörk vrå av cyberrymden

Glöm desperadon i rånarluva. Dagens banktjuv är en stillasittande datanörd som tömmer det virtuella kassavalvet i allsköns ro hemma vid tangentbordet.

Närmare bestämt går han på nätfiske i våra datorer för att avyttra fångsten på den globala marknaden. Det finns nämligen en marknad för allt, också för stulna kontouppgifter och klonade kreditkort, och ljusskygga webbsajter förmedlar kontakten mellan säljare och köpare.

En sådan sajts uppgång och fall står i centrum för journalisten Misha Glennys intresse i reportageboken DarkMarket. Här möter vi carders och crackare – kortbedragare och kriminella hackare – i en osedvanligt mörk vrå av cyberrymden. Pedagogiskt lotsar Glenny oss förbi proxyservrar, VPN-tunnlar och DDoS-attacker i en ögonöppnande undersökning av it-brottslingarnas egenartade subkultur.

I jämförelse med Glennys brett upplagda McMaffia, där han kopplar samman den organiserade brottslighetens tillväxt med kommunismens fall och den nyliberala globaliseringen, är DarkMarkets synfält begränsat. Det handlar om en vag halvvärld av ryktesspridning, dubbelspel och snabba cash, av Glenny beskriven med uppenbar fascination för ”den mörka marknadens musketörer”. Skuggestalter som Iceman, Cha0 och Script är supersmarta killar som alla upplevt sina femton minuter av legendstatus på den virtuella scenen. 

Ändå förmedlar DarkMarket till syvende och sist samma olycksdigra insikt som McMaffia, eller för den delen Roberto Savianos Gomorra: att den kriminella världen snarare än det lagliga samhällets motsats är dess groteska avbild.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

 

Boostade bekännelser

Att världen är en scen propsade ju redan gamle Shakespeare på, men aldrig har väl metaforen varit så aktuell som nu när var och en av oss dagligdags solar sig i de sociala mediernas strålkastarljus. Vissa iscensätter sig själva mer professionellt än andra, inte minst de som spelar rollen som författare.

Idag gästar jag Sydsvenskan med en recension av Christine Sarrimos avhandling Jagets scen. Här hittar man den. 

Ann

Söndagsbestyr

Alexandru Ciucurencu, Interiör med kvinna, 1941

I väntan på apokalypsen

De bästa villkoren för kreativitet. En harmonisk barndom med stödjande föräldrar? Snarare tvärtom om man ska tro på vad författare av rang skriver om sin uppväxt. Livet är en kamp och utanförskapet ett grundtillstånd i tillvaron.
Jeanette Winterson är i det avseendet inget undantag. Snarare ett extremfall av den normala misären. På Malmö Stadsbibliotek berättar hon om den isolerade uppväxten dominerad av en fundamentalistiskt kristen adoptivmamma.
Mrs.Winterson säger att djävulen kom med fel krubba.
Mrs.Winterson bränner dotterns boksamling på bål i trädgården.
Mrs.Winterson skriver små lappar med uppmaningar och tankespråk: ”Think of GOD, not the DOG"
Mrs. Winterson, vars favoritbok i Bibeln är Uppenbarelseboken, blåser signal på en kam täckt av hårt toalettpapper, varpå mor och dotter tar plats i en trång garderob i huset. Det är ”the apocalypse drill”: en övning inför Den Yttersta Dagen.
Knappast en idealisk miljö för en ung lesbisk kvinna att finna sin väg, men Jeanette tar sig ur den med livet i behåll. Räddningen blir en bokserie med den engelska litteraturens klassiker i alfabetisk ordning. Hon betar av den systematiskt, och lyckligtvis är i alla fall början riktigt stark: Jane Austen, systrarna Brontë, Joseph Conrad. Säger författaren vars efternamn börjar på W.
Idag har Winterson, som formats av uppväxtens märkliga, poetiska språk, försonat sig med den döda adoptivmamman.”Hon var ett monster, men hon var mitt monster".
Stadsbiblioteket är fullsatt, upp till andra våningen. Plötsligt börjar inbrottslarmet tjuta. Winterson stelnar till. Det är the apocalypse drill. Tänka sig att allt skulle sluta så här: ”I saved myself and then got blown up in Malmoe".

Johan

 

 

Berghs baksmälla

Baksmällan är det tillstånd som brukar prägla Jonas Berghs romaner. Och då inte den sortens surmagade kopparslagare som pinar dagen efter en överförfriskad kväll, utan den totala kroppsliga kollaps som uppstår efter år på år av tungt supande. Det är alkoholismen utan romantisk aura, ett sönderfall som drabbar på alla plan, från de inre organen till de mänskliga relationerna.

Här skriver jag om Jonas Berghs nya roman "Sju månader".
Och annat kort:
Om Miriam och Ezra Elias "En hamsters dagbok".
Om Muriel Sparks roman "Miss Jean Brodies bästa år".

Ann

Svarta katter

Will Barnet, Woman and cats, 1969

Det stora speglat i det lilla

Ibland kan de stora skeendena bli tydliga genom de små konkreta tingen. I Haren med bärnstensögon, en hybrid mellan släktkrönika, essä och dokumentaristisk roman som blivit en oväntad internationell bestseller, låter Edmund de Waal mer än ett sekels europeisk historia speglas genom en samling österländska miniatyrer, så kallade netsuker.

Här kan man läsa min recension av Haren med bärnstensögon.

Ann

Mann i pickelhuva

Ernst Ludwig Kirchner: Selbstbildnis als Soldat (1915)

 

I ett panteon över 1900-talets rättrådiga har humanisten och antinazisten Thomas Mann en given plats. Fast om minnet över nobelpristagaren som stod emot seklets barbari ska lysa med den rätta marmorvita glansen bör man helst glömma ett av hans verk: En opolitisk mans betraktelser.

Pietetsfullt glömd är också vad boken för det mesta blivit, i alla fall utanför Tyskland. Faktum är att den först nu, efter nästan ett sekel, kommit i svensk översättning. Ändå handlar det inte om någon obetydlig liten skrift utan om ett lika välformulerat som provocerande 600-sidigt lustmord på demokratin, begått i affekt under Första världskrigets folkslakt. 

Mot västmakternas segerrika ”Ententeeuropa för human freedom and peace”, vad som idag skulle kallas världssamfundet, ställer Mann den tyska andens separata utvecklingsväg, präglad av motstånd och melankoliskt tvivel. Parlamentarism är käbbel, demokrati pöbelvälde, ödet nationellt – och om människan är ett politiskt djur så är i alla fall inte tysken det. 

I en språkligt vibrerande text full av paradoxer och ironier sveper Mann in sig i Nietzsches retoriska mantel, manar i ett slags spekulativ historiefilosofi fram nationens väsen, pendlar mellan beundran för det heroiska folket och rädsla för den primitiva massan, ger ett inträngande porträtt av den fanatiske politikertyp som skulle dominera det kommande seklet, skyller i en tidig variant av dolkstötslegenden Tysklands nederlag på den inre fienden, ”civilisationslitteratören”, som har tydliga drag av brodern Heinrich Mann. 

Mycket kan tyckas hopplöst daterat, men man behöver bara skrapa lite på ytan för att stöta på frågeställningar och tankekomplex som talar direkt till vår tid. Här har vi motsättningen mellan kulturspecifika och universella värden, mellan nationalism och globaliseringsiver, mellan skeptisk relativism och trosviss modernitet. Mann företräder en konservatism som förlorat tron på sin egen framtid, men kanske är hans antipolitiska inställning modernare än han själv vill tro när han beskriver staten som ”en maskin som det är fackmännens sak att sköta och hålla uppsikt över”.

Det är lätt att instämma i Manns skepsis mot en genompolitiserad tidsanda och beskäftig humanism bakom vars ullkläder ofta döljer sig egenintressets sträva päls. Lika svårt är det att svälja hans kulturellt raffinerade försvar för en dödsdömd feodal maktordning. Ändå kan jag inte låta bli att boken igenom känna en viss motvillig sympati för författaren i den missklädsamma pickelhuvan: ”Kanske anser jag att rollen som hopplös figur är mer konstnärligt fruktbar och hederlig än att uppträda som kulturintelligentians försångare”. 

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

 

På djupet

Eva Forsberg



Anna Larsson

När isarna brister om vårarna

och långa sprickor far genom dem

då sjunger de

- nej inte de, men sprickan sjunger

och tysta dagar över havet

hörs då som vingar.

Vingar syns inga

men vingar hörs

den stunden innan sprickan vidgas

och en grav blir synlig.

Ur Lennart Sjögrens "Fågeljägarna"

Klippan har en vacker liten konsthall, som det den närmsta månaden är extra värt att ta en omväg till. Här ställer nämligen Eva Forsberg och Anna Larsson ut grafik som inspirerats av Lennarts Sjögrens poesi. Forsbergs stiliserade, kontrastfulla högtryck korresponderar fint med Larssons drömskt detaljrika dikttolkningar - den senare utgår särskilt från den mäktiga sviten "Fågeljägarna" och speglar i olika material den förrädiska isens lager på lager.
I samspelet mellan ord och bild uppstår djupa klanger. Inte minst på vernissagen i lördags då Lennart Sjögren själv var på plats för att läsa ur sina dikter.

Ann

September

Hans Wertinger, The Month of September, c.1525-26