Jila Mossaed om Forough Farrokhzads poesi

Egentligen är det häpnadsväckande att Forough Farrokhzad inte är mer känd i västvärlden. På svenska publicerades ett par böcker med översättningar på 90-talet, och det är än så länge allt som finns. Ändå är hon som gjord för att bli en legend. En iransk Sylvia Plath som sprängde såväl samhällets som diktens konventioner, levde vilt, älskade fritt, skrev kompromisslöst och dog ung.

– Hon var ett fenomen, före sin tid både språkligt och politiskt. En poet på samma nivå som de största i världen.

Det säger poeten och nytillträdda akademiledamoten Jila Mossaed när jag ringer upp henne i Göteborg för att tala om Forough Farrokhzad, som i Iran är en av 1900-talets mest inflytelserika poeter.

Kanske kan hon få ett större genomslag också här i och med Jila Mossaeds och Rebecca Örtmans pjäs om henne, ”Upprorets poet”, som Riksteatern nu turnerar med i Skåne. Mossaeds förhållande till Farrokhzad sträcker sig tillbaka ända till gymnasietiden, då hon själv började skriva poesi. Som så många andra lärde hon sig Farrokzhads dikter utantill. De hann aldrig träffas: innan Mossaed hunnit gå ut gymnasiet dog Farrokzhad i en bilolycka, endast 32 år gammal.

– Hennes dikter är varma, humana, fulla av passion och kärlek. De går direkt till hjärtat.

Här intervjuar jag Jila Mossaed.

Ann

Käre Werner!

Hos Werner Aspenström är alla medvarelser och han samspråkar med djuren som likar. Det må vara sniglar, gråsparvar eller förstås katten, som väl ändå var det djur som stod honom närmast. Kanske är det detta jämlikhetsförhållande som gör att det också för en mänsklig läsare känns så lätt att hamna i ögonhöjd med poeten och etablera ett personligt förhållande: du och jag, Werner.

Werner Aspenström fyller hundra år, och jag firar med essäsamlingen Annorlunda hos ekorrarna. Här finns min text.

Ann

Det förtorkade paradiset

”Måste vi bort, / ner till en okänd, mörk och dyster värld?” Så klagar John Miltons Eva bittert när hon körs ut ur lustgården efter att ha tuggat i sig det förbjudna äpplet. Men att paradiset gått förlorat har inte hindrat mänskligheten att fortsätta gapa efter mycket.

I Hanna Hallgrens nya diktsamling är paradiset fortfarande ett slags paradis, men ett förtorkat sådant. Rent visuellt är det lätt att föreställa sig detta efter en sommar med vissna fält och förkrympta skördar. Men Hallgren är inte en poet som vanligtvis tar sin utgångspunkt i så konkreta företeelser.

Jag recenserar Hanna Hallgrens "Ett paradis, fastän förtorkat", här.

Ann

Mörkare nyodlingar

”Jag skriver för att få veta sådant / jag inte redan vet”, slår Fredrik Nyberg fast redan i första sviten i sin nya diktsamling ”Offerzonerna”. Här försvinner diktjaget ner i källaren med skräp i famnen, gräver upp en rostig spik såväl som ”rim och rosor”. På så sätt skriver han fram dikten som en plats för återvinning och fynd, men också som en mörk underjord för sådant man helst vill förtränga. Han pekar ut slukhålen, de som lika gärna kan finnas i det inre, och låter känslan av oro minera diktsamlingen. En oro som i hög grad hänger samman med klimatet, brinnande skogar och tätnande rök.

Här finns min recension av Offerzonerna.

Ann 

Poesins glänsande silkestrådar

Om en kvinnlig författare för säg hundra år sedan hade döpt sin debutbok till ”Broderier” hade det varit en markering av hennes blygsamhet. Idag vittnar det snarare om kaxighet och medvetenhet om den hantverkstradition som uppvärderats ordentligt på senare tid. 

I Burcu Sahins debutdiktsamling binder brodyrtrådar och garnnystan samman generationerna och händernas minne är något som går i arv. Stygn läggs intill stygn, ord intill ord. Sömnad och språk flätas ihop till en gles men likväl kraftfull diktväv, som varierar motiven både nyansrikt och imponerande konsekvent.

Jag recenserar Burcu Sahins debut, här.

Ann

Poesins vattendelare

Den som ger sig in i Katarina Frostensons poesi för att söka nycklar till hennes person går lätt vilse i en flimrande ordskog av symboler, fragment, ekon och myter, där betydelserna hela tiden förskjuts. Här skymtar en hind mellan stammarna, en förvandlad jungfru i hjortskepnad på flykt från jägarens pil. En kvinnokropp, utkastad i leran. En man som ömsom bär pilbåge, ömsom slaktarmask, en svikare, en lögnare, en varglikt leende mördare. Men rollerna kan växla, offer bli förföljare, utsatthet vändas i triumf, bödeln visa sig vara en befriare.
Den våldtagna Philomela får visserligen sin tunga utskuren men hon lyckas återge sin berättelse i en väv, som blir en bild för själva poesin. Jägaren Aktaion som råkar se jungfrugudinnan Artemis bada naken döms att själv bli ett jagat villebråd.

Vad säger Katarina Frostensons poesi? I stormen kring Svenska Akademien vänder jag här blicken mot dikten.

Ann

Sonnevi i den svenska poesins kretslopp

Göran Sonnevi har vidgat dikten i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. I hans ”språkaggregat” sprängs gränserna för tid och rum i en rörelse mellan jaget och omvärlden, och här finns utrymme för såväl skiftande former som allsköns ämnen, från krigen till botaniken, från musiken och mystiken till matematiken. Allt kan införlivas, allt kopplas ihop i den sammanhängande och oavbrutet expanderande skapelse hans författarskap utgör. ”Det var min strävan alltid / Att ta in allt Allt det jag förmår Utöver det omöjligas gräns”, heter det i nya boken. Börjar man spana efter sonneviska flöden i det poetiska landskapet skymtar man dem lite varstans.

Jag spanar efter spåren av Sonnevi i den svenska poesin, här.

Ann

Dikt i aska

Är ekopoesin framförallt förlustens poesi? Ja, om det finns en klar skiljelinje mellan den klassiska naturlyriken och det som  går under namnet ekopoesi är det kanske det akuta hotet som drar det strecket. Den dikt som idag tar naturen till ämne kan inte göra det utan en medvetenhet om vad vi riskerar att förlora, eller snarare förstöra, och om vad som redan gått förlorat genom människans försorg. 
«I den mest drømmeløse av alle tider / skal vi igjen skrive dikt i aske», förkunnar Steinar Opstad i dikten «Bibliotek».

Här en essä om ekopoetiska insikter och insekter, skriven för Forfatternes Klimaaksjon.

Ann

”Kom låt oss vårda grunden för vårt liv"

Harry Martinson planerade först en uppföljare till ”Aniara”. Under flera år arbetade han på fortsättningen som han kallade ”Doriderna” – det hann bli utkast till 80 sånger. Därefter gav han upp, sjuk, missmodig och alltmer förtvivlad över utvecklingen i världen: ”jag känner mig som Miman som söndersprängs”, lär han ha sagt till vännen Tord Hall, som fick ta hand om ett stort efterlämnat material. Martinson valde att kliva av Aniara-skeppet för gott.

25 sånger ur ”Doriderna” publicerades 1980 postumt av Hall, tillsammans med andra naturvetenskapligt och kosmologiskt orienterade dikter. I dessa skärvor fortsätter Martinson besjunga förlusten av världen som vi känner den och göra syrliga angrepp på människans härjningar. I en dikt utanför själva Doriderna-sviten liknar han vår planet vid en gård, utarrenderad på obestämd tid till ett ”opålitligt och farligt släkte”.

Precis som i ”Aniara”är det lätt att få känslan att Martinson, stundtals med en mimarobisk förmåga att blicka in i framtiden, talar direkt till oss, här och nu.

Apropå Malmö Operas uppsättning av Aniara skriver jag om Harry Martinson, här.

Ann

Sorgens väkterska

”Människans gräns / är en tunn, tunn linje. / Nyss fanns existensens hav / nu är det intighetens.” I diktsviten ”Ödets hav” skildrar Bejan Matur flyktingarna som drunknar på sin väg över Medelhavet. Dagsaktuella händelser som äger rum så nära oss. Men med sina arkaiska klanger och mytologiska motiv låter hennes dikt som om den lika gärna kunde ha färdats i tusen år.

En kort text om Bejan Maturs poesi, här.

Ann

Hjärtat vill nära grenen

I helgen som gick varvade jag en intensiv Jäderlundläsning med att sätta om mina taniga, försummade balkongplantor, verksamheter som inte är så främmande för varandra som det kanske först låter. Med fingrarna i jorden försöker vi locka grönskan till liv, och även orden planterar något i oss, något som förhoppningsvis kan börja spira.Jäderlunds poesi är ju också en böljande blomsteräng där de namngivna arterna packar dikterna fulla av laddade känslor: blommor som en gång var starka symboler för begäret men i senare böcker har fått en vidare existentiell mening. Medan jag fyller en kruka med ytterligare en skopa jord blickar jag mot de ännu prunkande syrenerna i grannträdgårdarna, snart överblommade för den här gången. Tiden mellan hägg och syren, den ljuvaste tiden, är försvinnande kort, redan passerad. I ”djupa kärlek ingen” finns en svidande vacker dikt om denna elegiska flyktighet: ”men nu / blommar / så länge / alla häggens / vita kronor / om en vecka / aldrig mer”

Här skriver jag om blommor, blad, förgänglighet och poesi.

Ann 

"Jag gav mig ej, jag reste mig på nytt"

”Vem läser Fröding i vår strömlinjeformade tid?” Det frågar sig Svenska Dagbladet i en rubrik, men kan sedan lugna läsarna med att skalden fortfarande är omtyckt. Året är 1935, Gustaf Frödings 75-årsjubileum firas, men bland jubelklangerna hörs missljud som tyder på ett svalnande intresse för författarskapet. Unga poeter som Rabbe Enckell och Ebbe Linde hävdar att publiken förförts av ytliga och tomma klangeffekter och anklagar Fröding för den svenska lyrikens förfall. Till och med bland hyllningsartiklarna smyger det sig in kritiska tonfall och påståenden om att poeten inte talar till samtiden. ”Fröding är död – som folkskald betraktad”, utropar en debattör. Många strömlinjeformade decennier senare kan vi konstatera att få döda poeter är så levande som Gustaf Fröding. Kanske har hans karriär mer än de flesta författares haft sina toppar och dalar, men även om han då och då varit uträknad har han visat sig ha en enastående förmåga att återuppstå.

Här skriver jag om Frödings ständiga återkomst.

Ann

Poesin reder sitt bo

Hur ser då den unga svenska poesin ut 2015, baserat på årets utgivning? ... Dikten är i hög utsträckning politisk, om än inte alltid på ett uppenbart sätt. Inte sällan står familjerelationer i centrum och den nära kretsen blir linsen som samhällsfrågorna bryts genom. Vad som intresserar är förhållandet mellan jaget och viet, gränsen mellan det privata och det offentliga, konstruktionen av det gemensamma. ”Vi reder vårt bo”, förklarar till exempel Linus Gårdfeldt i ”Lys med apan” (Bonniers), ”försöker bygga en plats där något kan växa”. Och Jonas Brun hävdar med besk absurdism i ”Gestaltlagarna” (Pequod Press): ”En familj kan i början ge upphov / till situationer som kan uppfattas som obehagliga // Du vänjer dig snart vid de nya lukterna”. Jag utnämner tillhörighet till årets tema. Något som innesluter och även utestänger.

Ett slags översikt över årets poesi hittar man här.

Ann

Ur Tomas Tranströmer skrivbordslådor

”Det hjälper inte hur mycket man låser skrivbordslådorna, poesin läcker ut genom alla springor.”
Så skriver Tomas Tranströmer i ett brevutkast till Lars och Madeleine Gustafsson 1963. Ett ohejdbart läckage är väl egentligen inte en bild man förknippar med Tranströmers författarskap. Han är ju känd för motsatsen, för behärskning, koncentration och pregnans, för att väga varje ord på den mest finkalibrerade våg och slipa sina metaforer till blänkande perfektion. Produktionen var också sparsam: de samlade dikterna från ett halvt sekels skrivande ryms i en högst behändig utgåva på knappt 500 sidor.
Nu har i alla fall skrivbordslådornas innehåll definitivt sipprat ut, eller snarare skafferiets, för det var där författaren förvarade sitt hemma-arkiv med anteckningsböcker, manuskript, brev, foton och tidnings-artiklar.

Här skriver jag om Tranströmers skafferi. 

Ann

SR Lyrikpris

Juryn. Foto: Stina Gullander

Snart är det dags att tillkännage vem som får priset för årets diktsamling 2015, det meddelas på en ceremoni på Radiohuset 18 november. Jag är stolt medlem i juryn!

Så här ser nomineringarna ut:

Carolina Thorells ”Jungfrukällorna” har nomineras för att den låter myten bli en ledsagare i vardagen i en drömsk och på samma gång kristallklar sorgebok. Poeten söker sig till språkets källor för att gestalta vad det innebär att vara människa och initierar ett mångbottnat samtal i dödens skuggor. Av blixtrande fragment skapas en helhetskomposition såväl grafiskt som klangligt: ett storslaget partitur till en brusten sång.

Erik Bergqvists ”Inte är vind” har nomineras för att den vrider och vänder på de stora frågorna i en formsäker och variationsrik dikt som försöker nå under verklighetens yta. Med blick för såväl detaljer som övergripande perspektiv och ett klassiskt bildspråk som på samma gång slipas till fulländning och löses upp betraktar poeten allt det förgängliga och undflyende i tillvaron. Det är dikt som blåser genom tid och rum och manar till uppmärksamhet.

Jila Mossaeds ”Jag föder rådjuret” har nomineras för att den i förtätade bilder återger en mörk personlig erfarenhet som också blir en spegel av världens förtvivlade tillstånd. Med skenbar enkelhet och mystisk skönhet formuleras under vånda en berättelse om det som inte låter sig berättas, om flykt, fara och förlust. Från exilens horisont avger poeten ett vittnesmål som brinner av smärta och knappast kunde vara mer angeläget idag.

Jörgen Linds ”Vita kommun” har nomineras för att den fångar världen i ett strömmande flöde som med skärpa och ömhet rör sig mellan det privata och det gemensamma. Det är dikt i ständig rörelse som försöker nagla fast det pågående medan det ännu pågår och sätter fokus på språkets otillräcklighet och nödvändighet. Ett storskaligt och djupt existentiellt projekt som skriver fram jaget och samhället i ett lågmält växelspel mellan poesi och prosa.

Katarina Frostenssons ”Sånger och formler” har nomineras för att den ställer sig i språkets korsdrag, följer tankens vindlande färd och iakttar världens skiftningar med en enastående känsla för ordens valörer och klanger. Med lekfull lätthet och svalkande allvar låter poeten det kända möta det okända i en utforskning av tillvarons dolda hörn. Här ryms eufori och sorg, sopor och skönhet, skratt och sönderfall i en dikt som vidgar sinnena och får bokstäverna att sjunga.

Om Sveriges Radios Lyrikpris
Sveriges Radios Lyrikpris är landets äldsta lyrikpris och ett av de mest välrenommerade. Första pristagaren var Nelly Sachs 1958 för ett författarskap som idag hör till 1900-talets allra främsta. Prissumman är på 30.000 kronor.

Väv av elektricitet

När Öijer i den avslutande långdikten ”Alla Var Där” i senaste diktsamlingen låter sina poetiska föregångare stråla samman på en rökig Parisbar passerar en celeber skara inspirationskällor revy: Baudelaire, Hemingway, Rimbaud, Lorca, Södergran, Keats, Blake, Poe. Men riktigt alla är faktiskt inte där, ett helt gäng är frånvarande: Rolling Stones, Lou Reed, The Animals, Leonard Cohen och, naturligtvis, Bob Dylan. Öijers dikter hade inte varit desamma utan musiken, och hans scenframträdanden är genomsyrade av rock’n’roll.

Inte bara Melodifestivalen - idag uppträder också Bruno K Öijer i Helsingborg. Inför evenemanget skrev jag detta om Öijer som scenpoet.

Ann

Efter vattnets utplånande kraft

Noaks ark. Medeltida fransk bokillustration

Och åter stiger de mot vattenytan
som bleka vattenliljor
de som inte nådde land.

Ur Kalla mig Noa av Lennart Sjögren

När text och bild flyr

Titeln till trots är det varken några byråkratiska sjukdomsredogörelser eller intima dagboksinblickar som Martin Högström bjuder på i sin nya bok. Innanför de återvinningsbruna pärmarna rymmer Journaler fragment där poeten rör sig från ett bibliotek i Paris till en kyrka i New Jersey, kastar ned spridda intryck och tankar, placerar ut grafiska tecken här och där, antyder smärtpunkter.

Här recenserar jag Martin Högströms nya bok.

Ann

Reflektioner från en estnisk parkbänk

Att ta en spindel från nätet och en geting från boet.
Att ta en flamma från elden och en fågel från luften.
Att ta en blick från ögat och ett moln från himlen.
Att ta en man från ordet och en tjur från hornet.
Att ta en från det ena och en annan från det andra.
Att ta den där lilla kastanjen
som föll framför oss från trädet
när vi satt på en bänk i Kadriorgaparken, vid dammen
och göra av det en dikt.

Jaan Kaplinski, från Någonstans vid världens kant, översatt av Juris Kronbergs och Guntars Godins (Ariel skrifter)

Suset är en röst

låt vinden gå genom mig
djuren hör mig     innan jag hör dem
de hör hår     falla genom hår
de hör tvekan      när skogen stänger sig
när jag sjunger     jag sjunger för att jag är rädd
att skog    är hem     och detta huset spirar
och sprider sig

jag sprang tills jag blev ett djur

Ur Gunnar Waerness Bli världen och andra dikter, översatt av Sofia Eriksson

Här skriver jag om Gunnar Waerness.

Ann