Den mänskliga krutdurken Strindberg, alltid lika ödmjuk, kallade gärna den äldre författaren för ”Kucko-Rydberg” i brev till sina vänner och slog fast: ”Jag behöver inte lära mig något av Rydberg – jag behöver inte falla på knä för honom”. Att Rydberg var tidens store författare och att de ämnen han skrev om i högsta grad intresserade också Strindberg spelade ingen roll: nej, han hade knappt läst Rydberg, hävdade han. Det hade han förstås. Varför Strindberg så ivrigt förnekade allt inflytande från föregångaren har säkerligen att göra med en vilja att putsa på genimyten och hävda sin originalitet: här kommer författaren som skapat sig själv från ingenstans!
Jag har lyssnat till ett föredrag av Birthe Sjöberg i Helsingborg. Här skriver jag om förhållandet mellan Viktor Rydberg och August Strindberg.
Ann
Jag har naturligtvis aldrig hört talas om August Strindberg.
SvaraRadera