Läs här min recension av Emelie Schepps roman Vita spår.Det krävdes tio containrar fyllda med lik och en kvinnlig åklagare i superhjälteklassen för att sätta Norrköping på kriminalkartan. När Emelie Schepp nu följer upp succédebuten ”Märkta för livet” har hon givetvis inte ändrat en bokstav i sitt säljande koncept.
Den nyss frisläppte krigsfången Vic Curran står framför en gammal kinesisk kvinna som säljer trådrullar på gatan i Singa-pore. Åsynen av rullarna som står staplade på varandra i en pyramid gör honom rasande och det har att göra med den stump smutsig bomullstråd han själv förvarar i fickan. År efter år under den japanska fångenskapen har han gått och fingrat på den stumpen, tänkt att den någon dag kan komma till nytta, alltmedan han kämpat för att klara sig igenom slavarbetet, svälten, sjukdomarna, de godtyckliga bestraffningarna. Det är helt enkelt den tråd som hållit honom vid liv.
En episk berättelse om hemkomst – inte så konstigt att jag ibland tycker mig höra homeriska hexametrar ljuda i bakgrunden när jag läser David Maloufs roman "Stora världen", särskilt som den australiensiske författaren i en senare roman, "Lösen", väckt det trojanska krigets hjältar till liv i en omskrivning av Illiadens 24:e sång.
En barnpsykolog återvänder till sina hemtrakter och snubblar över en mörk härva av brott samtidigt som gamla trauman och minnen av övergrepp väcks till liv. På sina ständiga löprundor i den snåriga terrängen blir hon varse att mystiska saker är i görningen: Droger är i omlopp och barnen leker farliga lekar i skogen, där kanske en mördare går lös.
Det är inte bara de yttre dragen i Johanna Holmströms nya roman ”Hush baby” som leder mina tankar till Jane Campions teveserie ”Top of the lake”, utan också stämningen, präglad av glåmiga relationer och dunkla hemligheter. Fast miljön är en helt annan.
Vart man än vänder sig sticker det upp kyrktorn, klockstaplar, utsirade gavlar och domer. Jag tror att Vilnius är den mest kyrktäta stad jag någonsin varit i, med en överdådig barockskapelse i snart sagt varenda vrå, här och där utmanad av en gotisk takspira och ortodox kupol. Nobelpristagaren Czeslaw Milosz har sagt om denna sin uppväxtstad att ”molnen liknade barockarkitektur och barockarkitekturen liknade stelnade moln.”Med sin centraleuropeiska atmosfär är det inte mycket i Vilnius som påminner om de två andra baltiska huvudstäderna. Det är en stad som genomgått stora transformationer – stadsbilden kan man se som en spegling av dess brokiga och mångkulturella historia.
Vad är det som hänt? För ni vet ju hur det brukar se ut på avdelningen för populärhistoriska magasin. Krig, slag, äventyr, kungar, generaler, Hitler, vikingar, korsfarare och kamikazepiloter. Mansdominansen är vanligen till och med värre än i de historiska läroböckerna, där kvinnorna vid senaste räkningen fick en genomsnittlig andel på 13 procent − en bok nämnde fler nazister än kvinnor vid namn.Är det en slump att kvinnorna intar tidskriftshyllan just när "Historiskan", Sveriges första kvinnohistoriska tidning, lanseras? Om inte så har tidskriften enbart genom att överhuvudtaget komma ut lyckats förändra något.
