Mördad ängel

Kvinnans självständighet krävde ett mord. Offret var den milt leende, fromt hängivna, husmoderligt osjälviska madonnan. Hon som programmerats till att behaga andra, hon som alltid uppoffrat sig utan minsta klagan, hon som aldrig låtit någon ana att hon haft en egen åsikt och serverat lögner för allas trivsel. Det vill säga det undergivna viktorianska kvinnoidealet, av Virginia Woolf kallat Hemmets Ängel.

”Min ursäkt, om jag skulle dras inför domstol, skulle vara att jag handlade i självförsvar. Hade jag inte dödat henne skulle hon ha dödat mig. Hon skulle ha slitit hjärtat ur det jag skrev.” Woolf berättar om sin blodiga kamp mot ängeln i föredraget ”Yrken för kvinnor”, som man kan läsa i den nyutkomna essäsamlingen ”Kvinnor” (översättning Rebecca Ahlsberg, ellerströms), en fin liten volym med författarens porträtt av förmödrar, medsystrar och kollegor. Det är från tröskeln till en ny tid hon talar: kvinnor har börjat skaffa sig eget rum och kan själva betala hyran. Ännu återstår frågan vad rummet ska fyllas med: ”Hur ska ni möblera det, hur ska ni inreda det?”
Åttio år senare har möbler införskaffats, flyttats runt och kastats ut flera gånger om. Varje kvinna inreder efter eget behag och såväl de yttre som inre hinder Woolf diskuterade är så gott som undanröjda. Kanske är det i det läget frestande att blicka bakåt. Att tänka att den där hemmaängeln väl ändå var en rätt så tjusig varelse. Så kan man tolka den lust att vara rik hemmafru som drabbat svenska kvinnor enligt medielarm ifjol.
Numera blinkar ängeln med vippiga lösögonfransar à la 50-tal eller slänger med Hollywoodblonderat hår. Blygsamheten har bytts ut mot egoboostande självkänsla: det går ju att göra karriär på husliga vingar. I kokböcker, bloggar och livsstilsguider fylls kvinnorummen med hembakade kakor och egendesignade tofsar. Den berömda metaforen om det egna rummet verkar ha förvandlats: vägen till självförverkligande går inte sällan genom heminredning.
När Virginia Woolf slungade bläckhornet mot feminitetens gloriaförsedda fantom var det för att den inte tillät henne att skriva öppet och sannfärdigt. Målen får kampen, förklarade hon uppfodrande, får aldrig tas för självklara utan måste ständigt ifrågasättas. När Hemmets ängel än en gång tycks spöka i polkadotprickiga kjolar kan man börja bli orolig för en feministisk backlash och undra om det är dags för en ny dust. Borde vi återigen ta och strypa ängeln med gardintofsen eller åtminstona krossa cupcaken under klacken?
Eller finns det kanske en sådan trygghet i den kvinnliga frigörelsen att det numera lugnt går att experimentera med gamla kvinnoroller?

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
 
Ann

Våga vara ego!

Mattia Preti, Fåfänga,

Vad händer med samhället när vi alla sysselsätter oss med att putsa våra personliga varumärken och pumpa egomusklerna? När mänsklig svaghet blir något att sky som en influensaepidemi? Var får solidariteten och altruismen plats när varje individ ska vara som en välsmord pr-firma som säljer sig själv?

Jag funderar över vår tids förakt för anspråkslöshet i HD.
Ann

Bekväm kultur (2)

Varumärke som varumärke. Beckett som Beckham. Säg bara inte att det finns en skillnad som har med substans att göra. Det finns ingen substans. Att tro det vore att missförstå marknadens mekanismer. Lämna de gamla inkrökta kulturbanorna – tänk marknadstänk! Alla värden beror på förväntningar. På förväntningar om framtida värde. Och därför kommer allt an på presentationen. Inte på hur något verkligen är utan på hur det framställs. Det vill säga på övertalningens sköna konst. Detta som förr kallades retorik och som idag går under namnet marknadsföring. Också kulturkritiken är en del av detta, av den allsmäktiga reklambranschen. En mindre lukrativ del, visserligen. De svaga ekonomiska incitamenten gör att fel sorts personer rekryteras. Folk med en överdrivet kritisk attityd. Ofta gör de ett dåligt jobb. De rätta förväntningarna skapas inte. Sponsorerna uteblir. Det kulturella kapitalet tappar självförtroendet, blir bidragsberoende, hamnar i utanförskap.     

Johan

Bekväm kultur

"Jag har noterat att många inom näringslivet inte alltid känner sig bekväma med kulturens frågor. Det är lättare att närma sig idrotten /.../ Jag skulle gärna se att inte bara de som företräder kulturen utan även de som arbetar på redaktionerna skulle ha en mer inkluderande hållning"

Lena Adelsohn Liljeroth läxar upp kulturjournalister i Kulturnytt.

Häromdagen fick sig folk ett gott skratt när det under en diskussion framgick att jag inte bara var lyckligt ovetande om att det pågick handbolls-VM i landet, utan  att jag också blandade ihop handboll och volleyboll.

Det hjälper väl inte ens att skylla på att jag är norrlänning?

Skulle jag gå till sportsidorna och läsa en artikel om handboll skulle det säkerligen vara en hel del som jag inte riktigt begrep. Det skulle inte göra mig stött.

Enligt vår kulturminister är sportsidorna ändå mycket mer inkluderande än kultursidorna. Ja, faktum är kulturjournalister skriver med ett så pass exkluderande tilltal att de skrämmer näringslivet från varje tanke på att sponsra kultur. Ställer kritiska frågor till exempel.

Det är lätt att göra sig lustig över Lena Adelsohn Liljeroths uttalanden. Det har Martin Aagard på Aftonbladet redan gjort, liksom Karin Olsson, i en mer vredgad ton, på Expressen. Men försöker man ta henne på allvar blir man ganska så nedstämd. En kulturminister som gång på gång kritiserar kulturen för att vara för svår, som om om hon fick en miljard extra att spendera på kultur hellre skulle låta pengarna gå till skattesänkningar - vadå, kulturen kan ju ändå bäras upp av gratisarbetande praktikanter!

Hur exkluderande får en kultursida lov att vara i kulturministerns ögon? Få kan väl säga emot påståendet att kultursidorna det senaste decenniet populariserats mer och mer. Till viss del av godo, men inte bara. Det finns starka krafter som trycker på för att leda utvecklingen från kritik och fördjupning till trevliga presentationer och oförargliga tips.

Själv försöker jag skriva tillgängligt. Förhoppningen är att också en läsare som aldrig skulle drömma om att gå och köpa en bok utgiven på OEI editör ändå ska få ut någonting av att läsa en artikel om just en sådan. Men ett grundläggande intresse är förstås en förutsättning. Att man kan skilja på litteraturens handboll och volleyboll - eller åtminstone att man tycker att det finns en poäng att lära sig.

Hur skulle den recension se ut som fick en näringslivstopp att känna sig bekväm, tappa rädslan för kultur och öppna sponsorplånboken?

Intill förväxling lik reklam, misstänker jag.

Ann

Rapport från cph

Er der noget så dansk som en kartoffel?
Kartoflen stammer fra Sydamerika.

Er der noget så dansk som selve Dannebrog?
Det faldt fra himlen ned
engang i Estland
og minder om det schweiziske flag.

Klinger noget
mere ægte dansk
end musikken til syngestykket Elverhøj?
Komponeret af en
tysker med flittig brug
af svenske folkemelodier.

Pas på nu
bliver det svært:

Findes der nogen mere danske end danskerne?

Ur"Skabssvenskere" av Benny Andersen

Jag har varit på litteraturfestival i Köpenhamn, en kväll med temat Danskhed i litteraturen, där författarna målade upp en bild av landet som väldigt väl stämmer överens med Lena Sundströms reportagebok "Världens lyckligaste folk". Wonderful Denmark är inte så wonderful längre, men kämpar med alla krafter för att bevara bilden av idyll.

Enligt Carsten Jensen handlar politiken inte längre om visioner, bara maktambitioner, och de politiska skillnaderna mellan partierna är främst en fråga om copyright - striden står om vem som var först med det nationalistiska programmet.

Min rapport kan man läsa här.

Ann

Kultursidan versus bloggosfären

Jag har utlovat en sammanfattning av gårdagens samtal i Lund om litteraturkritik och jag ska göra ett försök, även om jag har ganska diffusa minnen av vad jag egentligen sade, vilket nog inte har särskilt mycket att göra med glaset vin jag tog på Grand efteråt utan kanske snarare kan skyllas på den latenta scenskräck som alltid är en viss ansträngning att hålla i schack och därför grumlar tankarna. (Nå, jag lyckades i alla fall lösgöra mig från den tunghäfta som var mycket nära att drabba mig när jag minuterna innan vi gick upp på podiet blev upplyst om att den Magnus Nilsson som var diskussionens moderator var just densamme Magnus Nilsson jag precis recenserat. I ganska kritiska ordalag. Det kan ibland vara plågsamt att inse att författare man skriver om existerar också utanför boksidorna.)

I alla fall, det hela handlade om förhållandet mellan nätet och de traditionella kultursidorna och jag tror att man kan summera samtalet med att vi - jag, Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och frilansskribenten Arvid Jurjaks - var överens om att det inte är vidare konstruktivt att se en motsättning mellan dem, att bloggosfären inte är en konkurrent utan ett komplement. Arvid tyckte att man fortfarande hittar den bästa kritiken i dagspressen, Rakel menade att det finns mycket babbel och jagfixering i bloggvärlden men att kultursidorna också skulle kunna tjäna på att inspireras av lekfullheten och avspändheten i det som skrivs på nätet. Jag framhöll ringarna-på-vattnet-effekten, möjligheten att i det oändliga diskutera vad som skrivs på kultursidorna, kommentera kommentarerna...

Men också att den nedlåtenhet gentemot bloggar som kan finnas hos traditionella dagspresskribenter kan bottna i rädsla - fältet krymper stadigt, det är lätt att som litteraturkritiker känna sig som en utrotningshotad art. Till syvende och sist landar ju frågan om kritikens kvalitet i ekonomiska realiteter: hur mycket tid har en skribent råd att lägga ner på en text när arvodena är så låga som de är?

Enligt Rakel är papperstidningarnas enda möjliga framtid att höja kvaliteten, låta nätet ta hand om nyhetsflödet medan prenumeranterna lockas av välskrivna, fördjupande, analyserande artiklar. Men det är ju en väg som kan fungera för de stora drakarna, knappast för landsortstidningarna, där man ju redan kan se hur utvecklingen går i rasande fart mot redaktionssammanslagningar, lättsammare former av kulturjournalistik och byråmaterial. Och då sitter ju litteraturkritiken ganska löst. Hm, jag hoppas att jag sa några fler positiva saker, hur som helst kändes det inte som en kväll i pessimismens tecken.

Uppdatering: Här kan man läsa Arvid Jurjaks version av kvällen.

Ann

Ett helt oseriöst inlägg i den pågående genidebatten

Artemisia Gentileschi, Självporträtt som allegori över målarkonsten

En gång i tiden fann jag tanken på att bli ett ungt geni tilltalande. Nå, den chansen har jag ju missat med god marginal. Nu får jag istället sätta mitt hopp till att bli gammal och vis. För man har väl aldrig hört talas om att genialitet plötsligt börjar blomstra i medelåldern?

Ann

Utkast till ett manifest

Eftersom det uppenbarligen fortfarande är möjligt att diskutera litterära manifest och hållningar, här ett stycke fint formulerat poetik som man både kan hålla med om och inte:

"Vill man syssla med litteratur får man inte inta en litterär hållning. Det är kraften hos det liv man skildrar som avgör om man lyckas. Balzac, Dickens och Dostojevskij. Ser ni, dessa stora herrar är inga litteratörer. De är människor som skriver. Livet är inte litterärt."

Uttalandet gjordes av Emmanuel Bove 1928 och citatet är hämtat ur Sofi Qvarnströms efterord till "En vinterdagbok". Bör tilläggas att Bove själv knappast var en alldeles litterärt hållningslös författare - han brukar ibland nämnas som föregångare till le noveau roman.

Ann

Gäst hos verkligheten

Emil Nolde: Pingsten

I Göran Hägglunds ontologi är vissa människor verkligare än andra. Högst realitet äger den borgerliga kärnfamiljen. Den sitter vid det påtagliga köksbordet, räknar hushållskassan och livspusslar. Konstigheter är den främmande för, men den kan uppskatta konst som inte sprider olust, förutsatt att man ser vad det föreställer. Fästingar slåss den mot på sommaren och den gillar inte samhällseliten, som består av kulturvänstern och den politiska oppositionen.

Det är "verklighetens folk" Hägglund talar för, de som lever "ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand". Skulle en moralpredikant i sandaler uppenbara sig skulle de sannolikt inte lämna familj och arbete för att bli människofiskare, ens om han gick på vattnet. Uppfyllas av helig ande och tala i tungor skulle de aldrig.

(Hägglunds DN-artikel kan läsas här.)

Johan

Den autofiktiva döden

Doré. Den gudomliga komedin. Helvetet Sång X

Under det gångna årtiondet har "gränsen mellan den fiktiva och den självbiografiska prosan... suddats ut" beklagar Jerker Virdborg och de andra författarna av "Manifest för ett nytt litterärt decennium". Som om dikten och verkligheten inte alltid stått i ett symbiotiskt (eller kannibalistiskt) förhållande. Fråga bara Dante. Vad är hans vandring genom dödsrikena om inte ett präktigt stycke autofiktion?

Eller Claus Beck-Nielsen, som skrivit en fiktiv biografi om sina sista dagar i livet. I boken, och i den fiktionaliserade verkligheten, driver han utan identitetshandlingar eller minne omkring på samhällets botten "hemlös, rastlös, liksom alla andra i dessa tider, som it-folket, börsmäklarna, politikerna, som alla de andra, bara utan att titta på klockan, bara utan att prata i mobiltelefon".

Läs min recension av "Claus Beck-Nielsen (1963-2001)" här. (Min recension av Beck-Nielsens tidigare utgivna "Självmordsaktionen" finns här.)

Johan

Det här är inte ett manifest

Jag trodde att jag tack vare semestern hade missat bokhöststartens stora debatt. Men det verkar som att det inte finns någon hejd på hur mycket man kan diskutera litterära manifest och eftersom alla ägnar sig åt att säga sitt tänkte jag lite senkommet passa på att säga mitt.

Visst är manifest roliga i ett litteraturhistoriskt perspektiv, men nog framstår de i sin tid mest som en plojgrej, en pr-kupp eller bara allmän positionering. Och det så omsusade manifestet, undertecknat av sju författare varav i alla fall ett par tillhör mina favoriter i det unga svenska gardet, lämnade åtminstone i mina ögon en hel del övrigt att önska. Visst är det lätt att skriva under punkter som "Berättandet ska inte utnyttjas för att bekräfta klichéer eller redan etablerade verklighetsbilder" eller "Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken". Men alla dessa begränsningar, hur mycket återstår egentligen om man utesluter lyrisk inspiration, charmerande språklekar, historiska personer, sensationsmakeri etc, etc? Visst kan det säkerligen vara betydelsefullt för en enskild författare att ålägga sig strikta begränsningar, men som en kollektiv handling framstår det mest som hämmande. Och alla påhopp på kollegor känns ogina: nej, varför skulle någon av dessa författare skriva till exempel "en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening" när Lotta Lotass redan har gjort det, och på ett sätt som är garanterat överlägset vad någon annan skulle åstadkomma om de försökte kopiera konceptet?

Det likaledes omsusade motmanifestet, undertecknat av 31 författare varav flera stycken tillhör mina favoriter bland det unga gardet.., är väl inte så mycket ett manifest som just ett motmanifest, men det kändes ändå behövligt och befriande. Inte för att jag tror att det fungerar särskilt väl som recept för en roman... -"Vi tänker förpacka våra texter huller om buller i hattaskar, skokartonger och flyttlådor, skriva 10 000 sidor långa meningar eller för den delen en trilogi som bara består av ett enda ord (som förblir dolt)" - ...men det var helt klart underhållande som motreaktion.

Nå, nu har jag väl mest upprepat vad andra redan påpekat... vad jag egentligen tänkte komma fram till är att jag egentligen tror att god litteratur mestadels uppstår trots teorier, manifest och programförklaringar. Visst kan det vara bra att ha ett recept att tillgå. Men betydligt viktigare är fina råvaror. Och helst en talangfull kock som förmår tillaga dem.

Ann

Könskamp?

Inte för att jag har lust att lägga mig i en debatt där jag inte har läst någon av de omdiskuterade böckerna. Och inte för att jag tycker att drev är någon särskilt trevlig diskussionsmetod. Men det är rätt intressant hur en fråga om fula marknadsföringsknep och tveksamma sanningsanspråk strax förvandlas till ett slagträ i en utsliten könsfejd. Det är säkrast att inte ifrågasätta en framgångsrik blondin, då riskerar man att hamna i det sällskap av avundsjuka gubbar som DN:s Hanne Kjöller här beskriver med ett sådant vällustigt äckel: "män ... som krälar upp ur sina hålor och med fradga i mungipan och med behov av bettskena nattetid gräver i textarkiv..."

Lustigt nog konstaterar Björn Wiman i Expressen här precis motsatsen, att det den här gången är kvinnorna som driver häxjakten: "Drevkarlarna har bytt kön."

Vilken är egentligen den sanna historien?

Ann