Jag trodde att jag tack vare semestern hade missat bokhöststartens stora debatt. Men det verkar som att det inte finns någon hejd på hur mycket man kan diskutera litterära manifest och eftersom alla ägnar sig åt att säga sitt tänkte jag lite senkommet passa på att säga mitt.
Visst är manifest roliga i ett litteraturhistoriskt perspektiv, men nog framstår de i sin tid mest som en plojgrej, en pr-kupp eller bara allmän positionering. Och det så omsusade manifestet, undertecknat av sju författare varav i alla fall ett par tillhör mina favoriter i det unga svenska gardet, lämnade åtminstone i mina ögon en hel del övrigt att önska. Visst är det lätt att skriva under punkter som "Berättandet ska inte utnyttjas för att bekräfta klichéer eller redan etablerade verklighetsbilder" eller "Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken". Men alla dessa begränsningar, hur mycket återstår egentligen om man utesluter lyrisk inspiration, charmerande språklekar, historiska personer, sensationsmakeri etc, etc? Visst kan det säkerligen vara betydelsefullt för en enskild författare att ålägga sig strikta begränsningar, men som en kollektiv handling framstår det mest som hämmande. Och alla påhopp på kollegor känns ogina: nej, varför skulle någon av dessa författare skriva till exempel "en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening" när Lotta Lotass redan har gjort det, och på ett sätt som är garanterat överlägset vad någon annan skulle åstadkomma om de försökte kopiera konceptet?
Det likaledes omsusade motmanifestet, undertecknat av 31 författare varav flera stycken tillhör mina favoriter bland det unga gardet.., är väl inte så mycket ett manifest som just ett motmanifest, men det kändes ändå behövligt och befriande. Inte för att jag tror att det fungerar särskilt väl som recept för en roman... -"Vi tänker förpacka våra texter huller om buller i hattaskar, skokartonger och flyttlådor, skriva 10 000 sidor långa meningar eller för den delen en trilogi som bara består av ett enda ord (som förblir dolt)" - ...men det var helt klart underhållande som motreaktion.
Nå, nu har jag väl mest upprepat vad andra redan påpekat... vad jag egentligen tänkte komma fram till är att jag egentligen tror att god litteratur mestadels uppstår trots teorier, manifest och programförklaringar. Visst kan det vara bra att ha ett recept att tillgå. Men betydligt viktigare är fina råvaror. Och helst en talangfull kock som förmår tillaga dem.
Ann
Precis, för det sitter någon annanstans. Någon genialt begåvad kan skriva en deckare en chicklit-roman eller experimentell prosa och det blir bra.
SvaraRaderaTill sist måste man ha något att berätta och en förmåga att göra det.
Fast å andra sidan kan man sälja en massa ändå och visst inte mig emot, jag kallar bara inte det för litteratur.