Stjärnmöten i sommaren

Och från första stund sprakar missförstånden när Elmer en dag kliver in i Ediths mytomspunna trädgård med en kattunge under armen. Hon hade ju sökt kontakt med det unga litterära Finland - här är han!

I sommar strålar den finlandssvenska modernismens poetiska fixstjärnor samman på Arilds Vingård där Svenska teatern gästspelar med "Guds djärvaste ängel", Magnus Nilssons pjäs från 1985 som fantiserar fritt kring mötet som ägde rum i Raivola 1922.

Det är hårt spända förväntningar och sköra drömmar som tampas med verklighetens hårda - eller kanske snarare triviala - klang när de två försöker komma underfund med varandra.

Det är sommar, och det blir inte så många böcker recenserade. Däremot gör jag annat, som att gå på sommarteater. Jag har sett Edith (Södergran) möta Elmer (Diktonius) i Arild, det kan man läsa om här. Och HC Andersen möta Jenny Lind i Domsten, här.

Ann

Från dockhemmet till shoppingkassen

En boll av pälsar, omknuten av rosa band, kommer kastad. Det är riskkapitalisten Weygang som överöser sin belåtet oohande älskarinna Nora med dyra presenter. Ooh, där kommer en boll till. Och så ytterligare en. Snart är scenen fylld av håriga klot som hänger likt gungor från taket och Nora dinglar lättjefullt på lyxvarornas pälsglänsande små moln, helt glömsk att hon en gång lämnat man och barn för att frigöra sig och bli ett subjekt.

I sin hardcorefeministiska och antikapitalistiska 70-talspjäs Nora framställer Elfriede Jelinek lyxkonsumtionens lycka i dess allra grällaste och ihåligaste form. Just nu spelas den för första gången i Sverige i en anslående och underhållande uppsättning på Malmö Stadsteater, regisserad av tyska Anna Bergmann och med den självlysande Brigitte Zeh i huvudrollen.

Namnet Nora klingar förstås bekant – pjäsen är Jelineks svar på Ibsens ”Ett dockhem”, ett slags fortsättning och uppgörelse. Hur gick det efter att dockhustrun slagit igen dörren till det borgerliga hemmet för att hitta sig själv? Tja, att scenen dekoreras med plastdockor av slaget Upplåsbara Barbara säger väl en del om vart det barkar ett sekel senare. Jelinek slår åt alla håll, lika kritisk mot kärnfamiljen som mot den individualistiska idén om självförverkligande, men bankar framförallt in hur kvinnan i det kapitalistiska samhället blir en konsumtionsvara bland andra.

Nej, Nora hittar förstås varken sig själv eller lyckan i de märkesprydda shoppingkassarna med spetsunderkläder. Det vill vi åtminstone gärna tro. Fast häromveckan beklagade konsumtionsforskaren Bengt Brülde i Dagens Nyheter att hans undersökningar visar på ett tydligt samband mellan shopping och välmående. Jo, det verkar tyvärr vara så att vi blir gladare av att tillfredsställa våra habegär. Det hjälper inte vad vårt miljösamvete säger oss, det står inte mot ruset av att bära på en kasse fylld med något man länge velat ha, eller kanske förälskat sig i precis i stunden.

Vad som möjligtvis kan trösta den shoppingkritiske är att det enligt Brülde inte i första hand är svindyra pälsar som gör oss lyckliga. Gåvor och välgörenhet är den spendersamhet som ger störst välbefinnande, tillsammans med mat, som ju har en social aspekt, och upplevelser. Att lägga pengarna på kultur är alltså en god investering i lycka – om det nu överhuvudtaget är rimligt att tala om kulturella upplevelser i termer av shopping.

Jag konstaterar i alla fall efter att ha kommit ut från Nora att man kan bli smått euforisk av att konsumera strålande teater.

 

Ann

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Blankvers i slottsmiljö

Deklameras blankvers på Kronborgs slott förväntar man sig att se en bleksiktig prins med Yoricks skalle i rekvisitapåsen. Istället blir det komedi av det uppsluppnare slaget när ensemblen från Shakespeare´s Globe kommer till Hamlets Elsinore. På programmet står As You Like It.  

Miljöns inverkan på karaktären kanske pjäsen kan sägas handla om. Åtminstone utgör gränsen mellan hertigdömet och skogen skiljelinjen mellan despotism och frihet, mellan makt och medmänsklighet. Uniformen tas av och diktatorn förvandlas till en känslig kille. Och eftersom det är komedi slutar handlingen i god tid innan rebellerna återvänder till hovet.  

Själv påverkas jag som teaterpublik gynnsamt av slottsgårdens magiska miljö. Tar för en stund blicken av scenen, betraktar den  mörknande fasaden och dras med av de inte mindre magiska orden: ”All the world´s a stage,/ and all the men and women merely players;/ They have their exits and their entrances;/ And one man in his time plays many parts...”

Johan

Här hittar man Anns recension av föreställningen.

Att gå och bli stående

Alberto Giacometti: Homme qui marche II

En stumfilm utan text eller musik. Vad kan utgöra en radikalare slutpunkt för misstron mot orden och retoriken? Fast i ärlighetens namn är mötet mellan Beckett och Buster Keaton, i "Film" från 1964, roligare i teorin än i praktiken. En man försöker undgå världens blickar, inklusive sina egna, och resultatet är rätt så förvirrande.

På Helsingborgs stadsteaters Beckettfestival utgör filmen aptitretare inför tisdagens huvudnummer, Ingvar Kjellsons framförande av monologen "Ur ett övergivet arbete". Också här är det fråga om en på flera plan avskalad föreställning. Kjellson är ensam på den stora mörka scenen, med en bänk han mödosamt släpar runt på som enda rekvisita. Fast i centrum står den här gången orden, de ord som finns kvar inför existensens avgrund. "Att gå och bli stående. Och tänk om allt detta en vacker dag tar slut?"

1954 spelade Kjellson i Sverigepremiären av "I väntan på Godot". 55 år senare lyckas han ensam fylla ut Helsingborgs stadsteaters stora scen. Det är storartad teater, avskalad intill benen.

Johan

Drottningar och drönare

Hur står sig Friedrich Schillers historiska idédrama idag, 250 år efter diktarens födelse? I "Maria Stuart" på Hipp i Malmö övertygar kvalen och maktmanipulationerna i drottning Elisabeths gestalt betydligt mer än den kristliga idealismen hos den försonade Maria. Så är det också Cecilia Lindqvists Elisabeth som till stor del stjäl föreställningen.

Kring de två solitära drottningarna, instängda var och en på sitt sätt inom slottsmurar, svärmar en ömklig uppsättning drönare; somliga fantaster, andra cyniker, alla kåta på makt. I den moraliska valsituationen står ändå till syvende och sist den handlande ohjälpligt ensam, och kan inte gömma sig bakom vare sig Gud, Folket, Lagen eller Statsnyttan. Något som är lika sant 2009 som det var 1800 eller 1587.

Johan