Tillväxttänkandets credo - att allt hela tiden måste bli större, snabbare, bättre - förknippar vi med kapitalismens produktivitetshets, men det dikterade i lika hög grad villkoren för den kommunistiska planekonomin, ibland med förödande resultat.
I en klass för sig vad
gäller ödeläggelse står Det stora språnget i Kina, den gigantiska
kraftansträngning som i ett enda jättekliv skulle omvandla den unga
kommuniststaten från efterblivet jordbruksland till en nation av järn och stål.
Kampanjen, som pågick från 1958 till 1962, fick en ände med förskräckelse: de
enda rekord man satte var i svält, död, övergrepp och resursslöseri. Förutom skövlade
skogar och utarmade jordar var resultatet minst 45 miljoner döda människor.
Historikern Frank
Dikötter, som bedrivit forskning i kinesiska partiarkiv, ger i "Mao och den
stora svälten" en förkrossande detaljrik och suveränt åskådlig skildring av vad
som gick så fel. Bönder drevs under skrällande propaganda bort från fälten till
storslagna arbetsprojekt som slog slint, okänsliga kollektiviseringar och tyranniska
partikadrer med påkar i händerna förvärrade situationen, överoptimistiska
målsättningar gjorde att den ekonomiska plan som skulle diktera verkligheten
mer och mer byggde på rent önsketänkande.
I Dikötters bok får vi
siffrorna, men också inblickar i lidandet bakom statistisken. Modern som begår
självmord med kaustiksoda efter att desperat av hunger ha ätit upp barnens
matranson är bara ett av hundratals öden som skymtar förbi. Högt över folks
huvuden bedrevs det politiska spelet, där makthunger, underdånighet, ideologisk
nit, ren och skär dumhet och repression mot alla kritiska röster gjorde sitt
till för att fullborda tragedin.
Vad som mer än något
annat möjliggjorde katastrofen, det förstår man när man med stigande
förbittring läser Dikötters skildring, var inställningen hos Mao Zedong och
hans lakejer att folkflertalet är en resurs som kan förbrukas, ett medel utan
egenvärde som lättvindigt kan offras för
det hägrande målet – som var vad? Ja, det är en av historiens många
ironier att denna arbetskraftsexploatering i dess mest ohöljda form skulle gå
under namnet socialism.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan