torsdag 31 januari 2013

I ångestbubblan

Stycka upp ”omsorgen” och du får ”om sorgen” – en passande beskrivning av Andrzej Tichýs nya bok. Titelns inbyggda dubbelhet pekar på en gapande spricka: tryggt omhändertagande är knappast vad som präglar texten, utan smärta och fruktan. En krampartad sorg strålar ut från författarens hårt tyglade språk: desperat, frånstötande, akut.
Här skriver jag om "Omsorgen".

Ann

måndag 28 januari 2013

Femtio effekters kok stryk

Vad allt kan man inte göra med ett strykjärn? Man Ray klistrade till exempel ett antal nubbar på ett och förvandlade den utslätande hushållshjälpredan till en hotfull destruktionsapparat, en sönderrivande attack på den välstrukna borgerligheten.
Det är nästan så att man undrar vilka surrealistiska baktankar Ica haft när de under rubriken Veckans specialare annonserar ut ett svart ångstrykjärn tillsammans med sista delen i EL James sexfantasi, Femtio nyanser av frihet.
Vilka litterära vibbar kan ett svart strykjärn tänkas ge? Ångande erotik? Femtio effekters kok stryk? Ja, kanske är det meningen att den husliga kvinnan ska drömma om en het omgång smisk medan hon slätar till skrynklorna i sin karlakarls skjorta.
Fast vad annonsen framförallt berättar om är hur boken – till och med i barnförbjuden s/m-tappning – har förvandlats till en produkt bland andra, en pikant inramning åt stormarknadsvaror med ständigt röd prislapp. Det förutsätter förstås en litteratur utan alltför vassa piggar.
I en artikel i Aftonbladet häromveckan ställde Martin Aagård frågan om vi har att vänta oss sämre böcker framöver. Bokutgivningen har det senaste decenniet exploderat: antalet publicerade böcker per år har i princip fördubblats. Visserligen ökar mångfalden, men på bekostnad av professionaliteten. Samtidigt försörjer sig de större förlagen i allt högre grad på en liten klick storsäljande titlar. Som genom dyra reklamkampanjer, som dränerar kvalitetslitteraturens resurser, kan fås att sälja ännu mer.
Det gäller att pressa ut så mycket som möjligt medan det går: en skönlitterär boks medellivslängd beräknas numera vara cirka tre månader. Därefter är en genomsnittlig roman lika attraktiv som fjolårets glögg. Vad är väl sorgligare än halva reapriset-högarna i den lokala matbutiken? Den där långa svansen, som skulle utgöra bokbranschens räddning, visade sig i de flesta fall vara kort som en manxkatts. ”För att få plats med det nya så måste man ta bort en del av det gamla”, konstaterar förläggaren Håkan Bravinger i Svensk bokhandels vårboksnummer. Bokhandlarna anser sig inte ha råd att hålla lager och bokköparna vill helst ha sådant som det snackas om just idag på de sociala medierna. Vårt konsumtionsmönster skriker efter nytt i allt snabbare takt.
Än så länge verkar inte digitaliseringen erbjuda någon räddning: för tillfället finns det inga pengar att tjäna på backlistböcker i e-format. En digital fil gör sig ju inte heller lika bra på lastpall.
En god bok borde förstås inte ha något bästföredatum. När strykjärnet för längesen slutat puffa sina ångmoln står boken kvar i hyllan, alltid redo att ge en ny upplevelse. Om det nu inte är veckans specialare vi släpat hem. Den följer väl med reklambladen i papperssorteringen.

(Krönika publicerad i Norrköpings Tidningar)   Ann

Snölandskap

Berthe Morisot, Snölandskap, 1880

torsdag 24 januari 2013

Att fånga det allra minsta

Självporträtt 1885

Psyche, 1876
Om man fick för sig att röra vid en av Berthe Morisots målningar skulle man nog riskera att få färg på fingrarna. Så friska och glänsande är hennes kraftfulla färgstreck att de framstår som alldeles nymålade.
Det finns många anledningar till att lyfta fram kvinnliga konstnärskap: de kan ha ett rent historiskt intresse, visa på andra perspektiv och sätt att tolka populära motiv, nyansera bilden av en konstnärlig riktning. Och så kan de förstås helt enkelt, som i Morisots fall, vara mästerliga. Hon tillhör impressionismens innersta kärna, inte bara för att hon deltog i så gott som alla klassiska impressionistutställningar, umgicks med de ledande namnen och gifte sig med Edouard Manets bror, utan framför allt på estetiska meriter. "Sanningen är att det bara finns en impressionist i gruppen på Le Peletier: det är Berthe Morisot."", hävdade kritikern Paul Mantz 1877.
Det är följdriktigt att det lilla museet Ordrupgaard utanför Köpenhamn på den första danska Morisot-utställningen på över ett halvt sekel är fullproppat med folk, ja vi talar busslaster. Det har förstås också att göra med att Morisots målningar är så lättälskade. Med sina karaktäristiska snabba, lätta och energiska penseldrag porträtterar hon en borgerlig idylltillvaro där ljuset flödar, trädgårdarna grönskar och barnen leker snällt i vita klänningar. Att det också fanns kamp, tvivel, svärta, i hennes tillvaro kan man möjligtvis ana i en och annan melankolisk blick. Det betyder inte att det är banalt: impressionismen är sinnenas och ljusskimrets konst, och den intimsfär hon valde att hålla sig till visar det moderna livet från en kvinnlig horisont. 
Eugene Manet och hans dotter i trädgården,1883

Drömmande Julie, 1894

Morisot frammanar en värld av skönhet men hon blir aldrig sliskigt insmickrande som till exempel Renoir kan bli, trots att hon inspirerades av hans verk. Det är en närmast förödande jämförelse när museet placerat likartade bilder av de två konstnärerna intill varandra. När de båda porträtterar dottern Julie avbildar han inte annat än en sockersöt yta medan hon fångar ungdomens drömska vemod i betydligt fler nyanser. 
De sista åren - hon avled 1895, bara 54 år gammal - förändrades Morisots måleri, hon lämnar det luftigt skissartade, färgerna blir fylligare och formerna fastare. Men hon fortsätter sin strävan att fånga de undanglidande ögonblicken:
"Vilken resignation som griper en mot slutet av livet, inför alla misstag i det här livet och osäkerheten inför nästa... Det var länge sedan jag hoppades på något eller någon, eftersom lusten till glorifiering efter döden tycks mig vara en orimlig strävan.
Min är begränsad till att vilja fånga något som duger; åh, bara något! det allra minsta. Och ändå är den strävan också orimlig! En karakteristisk pose hos Julie, ett leende, en blomma, en frukt, en trädgren, och då och då en levande påminnelse om min familj, bara något av detta skulle räcka."

Ann
(Utställningen på Ordrupgaard slutar den 27 januari)

onsdag 23 januari 2013

Världens mest kända okända poet?

Frågor som inte bör besvaras


Till exempel, varför
koagulerar blodet:
varför snörps sårets lilla mun
ihop när luften vidrör det:
varför sipprar vi inte bort
som vatten ur en spräckt vas?

Varför finns vissa väderlekar
som krymper jättar till skuggor:
som förminskar våra rösters prakt
till ekon: våra själar i blomning
till torra frön?

Och varför är det så att de döda
rör sig så luftigt ibland oss,
att de kräver så lite,
att de bara kräver oss?
I deras närvaro blir till och med svaren frågor.

Att Joyce Carol Oates inte bara producerar romaner och noveller i en svindlande takt utan också skriver poesi är en väl bevarad hemlighet - ändå har hon gett ut åtta diktsamlingar. Nu blir hennes poetiska sida kanske lite mer känd, när ett urval dikter kommer ut på ellerströms förlag i översättning av Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén.
Jag bidrar med ett förord och skriver bland annat:
"Läsaren kommer att slås av hur outtröttligt, innerligt och mångfacetterat författaren gestaltar utsatthet, såväl människans existentiella sårbarhet som samhällsvarelsens vanmakt i en värld utan skyddsnät, lägga märke till med vilken sinnlig intensitet hon åskådliggör panik och fruktan, så att man känner pulsen skena iväg och kallsvetten pärlas på huden, fundera över besattheten av natten, sömnen, drömmarna, vare sig det handlar om skräckvisioner eller lyckostunder, upptäcka hur hängivet hon tar parti för barn, flickor, unga kvinnor, hur hon ger liv åt fladdrande hjärtan innanför späda revben, men också är kapabel att träda in under skinnet på vem som helst."

Ann

måndag 21 januari 2013

fredag 18 januari 2013

Manlighet med syrebrist

På papperet ser det ut som om Ulf Lindström gör allting rätt. När jag vänder och vrider på hans nya roman Jobs bok talar det mesta för att den borde vara bra. Det är en historia om små och stora brott som skulle kunna definieras som spänningslitteratur men har betydligt högre stilistiska och psykologiska ambitioner än den genomsnittliga deckaren.
 
 Här recenserar jag Jobs bok.

Ann

torsdag 17 januari 2013

Tonåringar på Östermalm

Fast även om Malmborg skildrar just det där befolkningstvärsnittet så är romanen inte någon socioekonomisk rapport, utan en berättelse om några högstadieungdomars vardag i slutet av åttiotalet. I centrum står den trettonårige läkarsonen Jakob, som lockas mer av det vilda Fältagänget än av att uppfylla föräldrarnas höga krav på skolresultat. Han dras in i en hård värld av våld och droger, där den status som bygger på att inge fruktan kompenserar för en trasig uppväxt och dystra framtidsutsikter.
 
Jag recenserar Jonas Malmborgs Fältöversten här.

Ann

tisdag 15 januari 2013

Framtidsutsikter (2)

Bläddrar man igenom bokhandelns vårkatalog kan man tro att Molotov-Ribbentrop-pakten nyss ingåtts. Fackboksvärlden är som vanligt uppdelad mellan Hitler och Stalin – en evig fascination för det totalitära, vilken skulle förtjäna en egen fackboksgranskning. På den sovjetiska sidan kan man i vår bland annat se fram emot nya böcker av Svetlana Aleksijevitj och Orlando Figes, samt Michail Gorbatjovs memoarer.
 
Den mer samtidsinriktade har till exempel att välja mellan Mohammad Fazlhashemis Den arabiska våren och Kajsa Ekis Ekmans Grekisk höst. Eller varför inte ta del av Wilhelm Agrells kritiska granskning av den svenska Afghanistaninsatsen i Ett krig här och nu.
Bland vårens romaner finns – för att begränsa mig till författare på S – Vladimir Sorokins Snöstormen och José Saramagos sista roman, Kain. Bland klassiker i nyöversättning sätter jag kryss för Dantes Convivio och Célines Resa till nattens ände.
Johan
 

söndag 13 januari 2013

Vintertystnad

John Henry Twachtman, Winter Silence, 1890-1900

Charm som inte biter

Jag är rätt svårflörtad när det gäller charmiga romaner. Och Astrid Rosenfelds debut Adams arv är just den sortens berättelse som lägger huvudet skälmskt på sned och skarvar sorglustiga historier med en bedårande smilgrop i kinden.
 
Min recension av Adams arv finns här.

Ann

torsdag 10 januari 2013

Framtidsutsikter

En gråfuktig vintertristess håller Skåne i ett fast grepp och jag går omkring och tänker på litteraturkritikens framtid, vilket jag uppmanats till. Jag skulle väl ha tänkt på ämnet i alla fall, det är svårt att låta bli i dessa inte bara grå utan rätt så mörka tider, men nu ska jag tänka konstruktivt och inte minsta pessimistiska moln passerar mitt huvud (hm...)
Nåväl, det finns en mer omedelbar framtid man kan ägna sig åt när vädret skriker läsfåtölj och det är förstås vårens böcker. Visserligen skär förlagen ner på utgivningen - förhoppningsvis är det mest kokböcker som ryker - men det finns ändå en del som kan väcka förväntningar.
Som en ny roman av PO Enquist, Liknelseboken. Dennis Lehanes Nattens dåd, en fristående fortsättning på Ett land i gryningen. Monika Fagerholms Lola uppochner. Sofi Oksanens nya Estlandsroman När duvorna försvann.
En av de jag är mest nyfiken på är den rumänske författaren Norman Manea som imponerade på fjolårets bokmässa. Nu kommer hans roman Lyan på svenska, om en grupp rumänska intellektuella i USA.
Sedan ser jag fram emot noveller av Ann Charlotte Leffler. Att läsa om William Blake i Carl Johan Malmbergs bok Stjärnan i foten. Friedrich Hölderlins dikter översatta av Aris Fioretos. Och kanske är det dags att damma av Karin Boye när inte bara Astarte och Kallocain kommer i nyutgåva utan också en roman om henne av Jessika Kolterjahn? Ja, om man nu vill ge den fiktiva författarbiografigenren en ny chans.
Och så hoppas jag att de mindre förlagen som vanligt bjuder på några fantastiska författarskap jag tidigare aldrig hört talas om...

Ann
 
 
 

tisdag 8 januari 2013

Mer kris

I dessa mörkertider, varseltider kan man lösa enkel biljett till Hobbit-land, eller så kan man söka sig till konstverk som förmår se verkligheten i vitögat utan att förlora den humanistiska blicken.

Gabriela Pichlers film Äta sova dö tar socialrealismen till Nordvästskåne i en lika frenetisk som lågmäld avklädning av arbetslinjens förlovade land. Bortom maktens floskler gör alla vad de kan för att bevara sin självrespekt i en värld där de ekonomiska intressena regerar.
Medan Mo Yan slingrar sig i diplomatiska krumbukter talar hans roman Vitlöksballaderna klarspråk. När marknadens logik möter en korrumperad statsbyråkrati hamnar fattigt folk i kläm. Om inte denna vitlöksstinkande förnedringsskildring av livet i Paradisets län ska kallas systemkritisk vet jag inte vad som förtjänar benämningen.
När countrysångerskan Iris DeMent släpper sitt första album med nyskrivna sånger på 16 år, Sing the Delta, inser man redan av det osminkade omslaget att hon inte satsat på något lättköpt förförelsenummer. Hennes säregna röst, bräddfull av jubel och desperation, frammanar förluster och tvivel, men låter oss också förstå att en rejäl bit av himlen blänker i tårfloden.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
 

måndag 7 januari 2013

Kristidens mutationer

Ett spöke går genom Europa – krisens spöke. Varsel, frustration och sociala nedskärningar vart man vänder blicken. Marknadens osynliga hand snuddar vid strupen och får vuxna människor att skälva.

I antologin Kris tar fyra sydeuropeiska författare grepp på spöket. Vad som förenar de sinsemellan olikartade essäerna är en vägran att diskutera på det krisande systemets egna premisser. I stället för analyser av kreditvärderingar och marknadsjusteringar får vi texter som är filosofiska, personliga, radikala, litterära, associativa.   
Italienske Giorgio Vasta frammanar i en läsvärd essä såväl renässanskonstnären Masaccio som stumfilmens fasadklättrare Harold Lloyd i ett försök att förstå tidens mutationer. Vad han har att säga om förstummelsens strategier och förödmjukelsens avklädning borde begrundas av var och en som vill begripa den atmosfär som fått främlingsfientlighet och fundamentalism att växa.
Lika angelägen är spanske Alberto Olmos vänsterkritik mot vänsterns medieanpassade manifestationer. Aktivism förvandlas i dagens klimat alltför lätt till en happening för medelklassungdom, givetvis utrustad med den senaste iPhonen. Samtidigt inlåter sig kapitalet inte i debatt med sina kritiker, och ”så länge medborgarna konsumerar, vad spelar det då för roll vad de säger”. 
Knappast ett överdrivet upplyftande budskap. Men genom att själva fortsätta argumentera, kritisera och fritt debattera pekar antologins författare på den sant demokratiska potential som snarare än ekonomernas elitistiska tjänstemannastyre kan hoppas att betvinga krisens spöke.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
 
 

söndag 6 januari 2013

Trettondag jul

Tre vise män, Nicolas Roerich, 1907

lördag 5 januari 2013

Importfruarnas historia

I romanen Vi kom över havet berättar den amerikanska författaren Julie Otsuka om hur unga japanskor i början 1900-talet skeppades över Stilla havet till Kalifornien, där främmande makar väntade. Det är ett stycke undanskymd emigrationshistoria som speglar ett större samhällsskeende, från det amerikanska jordbrukets behov av billig arbetskraft till rasismen som får fritt spelrum efter anfallet mot Pearl Harbor. Och givetvis rymmer den en rad gripande livsöden, där förhoppningarna om ett bättre liv kraschar mot en slitsam verklighet.


Här recenserar jag Vi kom över havet.

Ann

onsdag 2 januari 2013

Fjolårskrönika

KRIS. Ska man sammanfatta 2012 på ett plakat råder ingen tvekan om vilka fyra bokstäver som ska stå där. Den globala ekonomiska krisen ger efterverkningar också för litteraturen, på ett mycket konkret sätt
Min pessimistiska tillbakablick kan man läsa här.

Ann