Vad allt kan man inte göra med ett strykjärn? Man Ray klistrade till exempel ett antal nubbar på ett och förvandlade den utslätande hushållshjälpredan till en hotfull destruktionsapparat, en sönderrivande attack på den välstrukna borgerligheten.
Det är nästan så att man undrar vilka surrealistiska baktankar Ica haft när de under rubriken Veckans specialare annonserar ut ett svart ångstrykjärn tillsammans med sista delen i EL James sexfantasi, Femtio nyanser av frihet.
Vilka litterära vibbar kan ett svart strykjärn tänkas ge? Ångande erotik? Femtio effekters kok stryk? Ja, kanske är det meningen att den husliga kvinnan ska drömma om en het omgång smisk medan hon slätar till skrynklorna i sin karlakarls skjorta.
Fast vad annonsen framförallt berättar om är hur boken – till och med i barnförbjuden s/m-tappning – har förvandlats till en produkt bland andra, en pikant inramning åt stormarknadsvaror med ständigt röd prislapp. Det förutsätter förstås en litteratur utan alltför vassa piggar.
I en artikel i Aftonbladet häromveckan ställde Martin Aagård frågan om vi har att vänta oss sämre böcker framöver. Bokutgivningen har det senaste decenniet exploderat: antalet publicerade böcker per år har i princip fördubblats. Visserligen ökar mångfalden, men på bekostnad av professionaliteten. Samtidigt försörjer sig de större förlagen i allt högre grad på en liten klick storsäljande titlar. Som genom dyra reklamkampanjer, som dränerar kvalitetslitteraturens resurser, kan fås att sälja ännu mer.
Det gäller att pressa ut så mycket som möjligt medan det går: en skönlitterär boks medellivslängd beräknas numera vara cirka tre månader. Därefter är en genomsnittlig roman lika attraktiv som fjolårets glögg. Vad är väl sorgligare än halva reapriset-högarna i den lokala matbutiken? Den där långa svansen, som skulle utgöra bokbranschens räddning, visade sig i de flesta fall vara kort som en manxkatts. ”För att få plats med det nya så måste man ta bort en del av det gamla”, konstaterar förläggaren Håkan Bravinger i Svensk bokhandels vårboksnummer. Bokhandlarna anser sig inte ha råd att hålla lager och bokköparna vill helst ha sådant som det snackas om just idag på de sociala medierna. Vårt konsumtionsmönster skriker efter nytt i allt snabbare takt.
Än så länge verkar inte digitaliseringen erbjuda någon räddning: för tillfället finns det inga pengar att tjäna på backlistböcker i e-format. En digital fil gör sig ju inte heller lika bra på lastpall.
En god bok borde förstås inte ha något bästföredatum. När strykjärnet för längesen slutat puffa sina ångmoln står boken kvar i hyllan, alltid redo att ge en ny upplevelse. Om det nu inte är veckans specialare vi släpat hem. Den följer väl med reklambladen i papperssorteringen.
(Krönika publicerad i Norrköpings Tidningar) Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar