fredag 30 juli 2010

3000 meter närmare månen

Ur bergets innandömen
utspyr heliga källor en eld
som ingen törs nalkas, och om dagen
väller ur lavans floder en glödande rök,
men i nattmörkret vräker en purpurröd
vältrande flamma klippblock
med dunder ut över havet.

Pindaros (Pythia 1, översättning Ingvar Björkeson)

På tvåtusen meters höjd är vulkanen Etna full av souvenirbutiker och restauranger. En turistfälla bland molnen. Tusen meter högre upp tar en annan värld vid. Svavelrök och steril ödemark. Mycket närmre än så här lär jag inte komma en månpromenad.
Bland lavastenarna tänker jag på Empedokles. Eld, jord, luft och vatten var byggstenarna i hans världsförklaring. Kärlek och hat krafterna som förde dem samman och skilde dem åt. Eller med en modernare terminologi: fysisk förändring uppstår när grundämnen ingår olika föreningar genom attraktion och repulsion.

Enligt en antik skröna dog Empedokles genom att hoppa ner i en av Etnas kratrar. Bara en av hans metallsandaler kom i dagen i nästa eruption.
Glödande lava som blir lavasten som blir bördig jord. Svavelrök och vattenånga som stiger ur kratrar och förtunnas till luft. I Etnas vulkanlandskap framstår den försokratiske filosofens spekulativa världsförklaring nästan som sunt förnuft.


Johan

onsdag 28 juli 2010

På väg vart som helst

Carl Mydans, Elderly Hobo, with Bundle Strapped to His Back, Walking Along Train Tracks


Jag reser som de flesta reser idag. Bokar min biljett i god tid. Anländer med säker marginal till flygplatsen. Står beskedligt i kö efter kö och plockar snällt ut allt som kan likna vätska ur handbagaget. Petar i mig den oaptitliga flygplanslunchen. Sätter mig på anvisad transferbuss. Aldrig har jag tågluffat, även om jag åtskilliga gånger haft sittplatsbiljett på nattåget från Norrland, och knappt ens har jag liftat.
Ändå. Fastän resandet nuförtiden är så välordnat och reglerat att en metallknapp i byxorna kan ge upphov till varnande pip finns den där känslan av äventyr brusande genom blodomloppet. Friheten, spänningen, vad-som-helst-kan-hända-pirrningen. Som om det fanns en kulturell impregnering av varje förflyttning över längre sträckor; som om också det mest chartrade transportmedel var en förbindelselänk till de greyhoundbussar, godsfinkor, långtradare och lastfartyg som kringdrivare med mer äventyrslusta än pengar på fickan tagit sig fram med.
Ja, varje resa är att kasta sig ut på drift, att hoppa på ett tåg längs järnvägen jorden. En av de skyldiga till den föreställningen är förstås Jack Kerouac, litteraturens meste mytifierare av den planlöst irrande tillvaron på vägen. Novellsamlingen Järnvägen Jorden, som nu kommer i en översättningsmässigt upputsad nyutgåva på Bakhåll, befäster alla idéer man kan ha om författaren som en, med hans egna ord, självständig bildad pank rumlare, på väg vart som helst.
Det är en reseskildring i åtta avsnitt – originaltiteln lyder Lonesome traveller – men översättaren Per Planhammar vill hellre lyfta fram texterna som betraktelser av ett tillstånd. Nu rymmer väl i och för sig också begreppet lonesome traveller en bild av ett existentiellt tillstånd, men man kan tillägga att vad som står i fokus snarast är resandet som mytologi. Den mycket manliga mytologi till vilken inte bara hör jazzbarer, sjöbussar, whisky och droger utan också vackra och villiga horor.
Jack – han använder sitt riktiga namn – hänger med mexikanska indianer som anser att de äger jorden, går på tjurfäktning för nybörjartoreadorer, dricker sig full i New Yorks natt, diskar sig från kust till kust, strosar omkring i Marocko med Burroughs, spanar efter bränder och Gud på en bergstopp, äter bakelser i Paris. Eftersom han har så lite pengar på sig och inte köpt platsbiljett stoppas han av den engelska tullen som vill placera honom i häkte – han liknar en lodis. Det krävs en urklippt artikel där han ståtar invid Henry Miller för att släppas in i landet med bara femton shilling på sig. I titelnovellen jobbar han som bromsare vid järnvägen och måste gång på gång springa längs spåren för att hinna ifatt det tåg som håller på att tuffa ifrån honom.
Visst inkarnerar Kerouac en myt, men lika mycket är hans skrivande en jakt efter denna myt, ett försök att fånga en livsstil på väg att obevekligt och skyndsamt vittra bort – han rusar efter ett tåg som håller på att lämna åtminstone den västerländska sidan av jorden. Den utdöende amerikanske luffaren är en sorgesång över en livsform på väg att en gång för alla motas undan av det moderna samhället: Jetåldern håller på att korsfästa luffaren för hur ska han kunna hoppa på ett godsplan?
Bortom myten är Kerouac en enastående stilist, och inte minst bör man läsa honom för pulsen i språket, för farten i berättandet, för den välslipade slängigheten, den disciplinerade spontaniteten, den adrenalinpumpande rörelsen. För drömmen om en fri prosa och ett fritt liv.
Jag slår igen boken och tänker att det är dags att gå och hämta ut min tågbiljett norrut. Förhandsbokad, givetvis med sittplats.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad)
Ann

söndag 25 juli 2010

På tillväxt

Nyförvärv

- Får du aldrig nog av böcker?
Det frågade min redaktör när jag vid ett tillfälligt besök på redaktionen tidigare i somras naturligtvis inte kunde låta bli att fylla en påse med volymer från vagnen med överblivna böcker. Jo visst... men lite sommarläsning kan ju alltid behövas...
Nej, min självdisciplin har väl inte varit den allra striktaste när det gäller att plocka på sig böcker som möjligtvis, men troligtvis inte, kommer att läsas inom en överskådlig framtid. När det gäller att köpa böcker har jag under ganska många år varit desto strängare, med undantag för de årligen återkommande bokreaövertrampen. Begränsat hyllutrymme sätter sina spärrar. Behovet av nya böcker har ju också varit ganska litet med tanke på den jämna strömmen av recensionsexemplar.
Men sedan finns ju även gamla böcker.
Det är inte så att jag varit omedveten om existensen av sådana platser som antikvariat.net och bokbörsen, men jag har med aktningsvärd besinning hållit mig därifrån. Tills nu. I samband med att jag dammat av ett gammalt intresse har jag också släppt spärrarna, och att trycka på beställknappen, det är som att öppna en dammlucka.
Behöver jag säga att fler böcker är på väg?

Ann

fredag 23 juli 2010

Länge leve boken!

Giuseppe Maria Crespi, Bookshelves, 1725

Naturligtvis är litteratur litteratur i vilken form den än förpackas.
Samtidigt, i en tillvaro där kommersiella budskap hela tiden tävlar om vår uppmärksamhet och krav från alla håll och kanter pockar på, är det nödvändigt att kunna stanna upp, stänga av, fördjupa sig – en avskärmning som en viss okrossbar, sladdlös, strömfri tingest bättre än något annat kan erbjuda.
Att slå upp en bok, en bok med pärmar och pappersdoft, är att kliva in i ett rum och stänga dörren om sig.

Är boken, den som trycks på papper, en utrotningshotad art och överlever litteraturen den epidemi av rastlöshet som breder ut sig i teknikens spår? Jag siar om bokens närstående framtid i en sommaressä som finns att läsa här.

Ann

torsdag 22 juli 2010

En hälsning från tåget

Bara för att jag tycker att det är så spektakulärt att åka första klass och surfa i 200 km/h...
Hälsningar, Ann

Nätpokern som kapitalismens högsta stadium

Händelser och idéer går ofta i armkrok, eller följer varandra i hälarna som joggare i motionsspåret. Knappt hade Berlinmuren fallit förrän Francis Fukuyama i hegeliansk anda förkunnade att mastodontfilmen Världshistorien nu nått sitt happy end: alla otäcka ideologier med svartmuskiga mustascher hade spruckit i solen; den globala kapitalismen och den liberala demokratin förenades i slutscenen i en passionerad kyss.
Mothugg fick han av Samuel Huntington, som i en vision av spenglerskt snitt förutsåg framtida konflikter förorsakade av kollisioner mellan de kulturella kontinentalplattorna. Det kalla kriget innebar inte slutet för antagonismen i världen utan skulle efterträdas av civilisationernas kamp. Strax därefter rasade tvillingtornen i New York samman, och den motsättning som Huntington talat om kom därefter att stavas kriget mot terrorismen.
Historiens slut hade fått skjutas upp för tillfället, men i Bushregimens neokonservativa föreställningsvärld förenades den utopiska tron på ett nyliberalt lyckorike med en stridsberedd korsfararanda. Mänsklighetens fiender skulle krossas, om man så skulle tvingas ta till innovativa förhörsmetoder för att åstadkomma det. En världsordning symboliserad av Guantánamos rättslösa ingenmansland tog vid. Med Giorgio Agambens illusionslösa blick hade undantagstillståndet nu blivit världens normaltillstånd. Chock och fruktan blev enligt Naomi Klein redskap för att införa en nyliberal nyordning av marknadsavregleringar och privatiseringar.
Så kom finanskrisen i våg på våg och synliggjorde världens sociala och ekonomiska realiteter, samtidigt som civilisationskämparna satt fast i terrorkrigets moras och klimatkrisen skockade sina växthusgasfyllda orosmoln på den framstegsoptimistiska himlen. I de händelsernas tilltrasslade garn befinner vi oss nu, när vi frågar efter möjliga trender i 2010-talets idé- och samhällsutveckling.
Ja, föreställningen att historien närmar sig sitt slut är det väl idag bara dystopikerna som tror på. Den eviga freden på kyrkogården, för att tala med Kant. Inte heller lär särskilt många vara hågade att vifta med palmblad när nyliberalismen åker i triumfvagn längs den enda vägen. Säkert är det fler som vill viska i kejsarens öra att han ska minnas att han är dödlig. Efter snart ett decennium av krig framstår civilisationskampen som en evig fastlåsning mellan två mer och mer lika kombattanter, berövade all civilisation.
Den globaliserade samtiden beskrivs allt oftare – av bland andra Slavoj Žižek och Chantal Mouffe, och på hemmaplan av Mekonnen Tesfahuney och Magnus Dahlstedt – som postpolitisk, rentav postdemokratisk. Ideologierna har ju spruckit i solen, och vänster/höger-distinktionen ses som förlegad. De politiska partierna trängs alla i mittens röstmaximerande rike.
New Labour framstår som Thatchers sanna arvtagare, och i Sverige vinner arbetarpartiet moderaterna marknadsandelar från socialdemokratiska småföretagarpartiet. Den enda klyfta som det är legitimt att tala om i klassamhället är den mellan den närande majoriteten i stugvärmen och den tärande minoritet som befinner sig ”i utanförskap”.
Statens affärer ses som en angelägenhet främst för ekonomer, administratörer och säkerhetsexperter. Politikern har stigit ned från den opinionsbildande talarstolen till reklamfrasernas flackland. Statsmannen har tagit jobb som barnskötare åt den ibland besvärliga och oförutsägbara men alltid så kreativa och välståndsalstrande marknaden. Nätpokern framstår som kapitalismens högsta stadium.
På det individuella planet har medborgaren förvandlats till kund, och var och en blivit sin egen lyckas entreprenör. Politiska, ideologiska och ekonomiska motsättningar har trätt i bakgrunden och ersatts av frågor om livsstil. Sexualitet, religion och klädval, sådant som tidigare tillhörde privatsfären, lyfts fram i offentligheten. Det singulära, det laglösa eller queera, det som inte kan generaliseras eller sättas in i ett universellt mönster, har blivit nyckelord i filosofiska diskussioner.
Förstår man samtiden som postpolitisk kan man å ena sidan tänka sig att samhällsproblemens komplexitet och folks rädsla för att förlora sin position på insidan, att hamna i ett utanförskap som definieras som personligt och inte kollektivt, kommer att leda till en än större anpassning till det rådande expertstyret. På sin höjd kan man ha synpunkter på kronprinsessans bröllopsceremoniel och vissa direktörers girighet. I övrigt vårdar man sitt privata marknadsvärde och sysslar med att göra sig så anställningsbar som möjligt.
Fast i en situation när den bestående ordningen vacklar, när kejsaren visar sig i sin nakna prakt, kan man å andra sidan hoppas på att det politiska – den medborgerliga kampen om inflytande över gemensamma angelägenheter – ska återuppstå. Samhällets maktaspekter, som så länge dolts bakom tal om effektivitet och välstånd, skulle åter kunna bli synliga. Upplysning i den kantianska betydelsen – människans utträde ur sin självförvållade omyndighet – skulle på nytt kunna bli möjlig.
Mastodontfilmen Världshistorien skulle fortsätta på en ny rulle.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar och i Upsala Nya Tidning)

Johan

tisdag 20 juli 2010

Samtidssverige i widescreenformat

"En hänsynslös vapenhandlare som ingår ett sataniskt kontrakt till ackompanjemang av Paganinis infernaliska violindrillar. En stentuff kvinnlig säpokommissarie som ser ut som ett trolskt skogsrå och till på köpet heter Saga Bauer. En egensinnig byråkrat som inte kan sova utan sin femtonåriga skyddslings kyska omfamning.
Trots en genretypisk faiblesse för tekniska detaljer är Lars Keplers nya deckare Paganinikontraktet en allt annat än realistisk roman om ett brott. Snarare handlar det om en operamässig större-än-livet-dramaturgi. Ja, om ett samtidigt igenkännligt och främmande Samtidssverige i widescreenformat och med surroundljud".
Läs resten av min recension av Lars Keplers "Paganinikontraktet" här.
Johan

söndag 18 juli 2010

Förflyktigad och bestående skönhet

På den grekiska teatern i Syrakusa uppförde Aischylos, som dog i närliggande Gela, flera av sina stora tragedier. Från den grekiska teatern i Taormina beundrade Goethe den svindlande utsikten. Idag används scenerna på nytt för skådespel och konserter. Så upprättas en konkret länk mellan millenierna. Nackdelen är att platserna därigenom samtidigt har förfulats - ja, till stor del avförtrollats - genom moderna tillbyggnader.


Den grekiska teatern, Syrakusa

Värst är det i Syrakusa, där de antika läktarna nästan helt och hållet gömts under ändamålsenliga träplankor. Fast rätt så illa är det också i Taormina, med plaststolar, en modern scen framför de antika lämningarna och under vårt besök en pågående soundcheck för en rockkonsert. Ruinromantiker och älskare av det sublima göre sig inte besvär.

Den grekiska teatern, Taormina

Jag kommer att tänka på några ord av Marguerite Yourcenar, i hennes kommentarer till "Hadrianus minnen", angående klumpiga restaureringsarbeten i Hadrianus villa: "Inget är ömtåligare än sköna platsers harmoni. Våra tolkningsfantasier lämnar grundtexterna orörda och de överlever våra kommentarer; men allra minsta oförsiktiga restaurering som stenarna utsätts för, minsta asfalterade vägstump som dras över fält där gräset vuxit fritt i århundraden åstadkommer obotlig skada. Skönheten förflyktigas; likaså autenticiteten".
I vissa vinklar ser teatern i Taormina bättre ut.

Tröst finner vi i Syrakusas och Taorminas betydligt oansenligare romerska teatrar. Härifrån har skönheten och autenticiteten inte förflyktigats, och en subtilare länk mellan millenierna upprätthålls.

Syrakusa, den romerska teatern

Bland de romerska ruinerna i Syrakusa växer gräset fritt, säkert sedan århundraden. I Taormina ligger den romerska teatern inklämd bakom en kyrka, och uppenbarar sig som en trolsk hägring i det artificiella nattljuset.

Taormina, den romerska teatern

Johan

Norrlandshälsningar

Jag har åkt från kust till fjäll till inland, och är nu tillfälligt tillbaka vid kusten. Som kliande souvenirer från fjällen har jag fullt med myggbett - inåt landet tycks värmeböljan ha tagit kål på de flesta myggorna. Själva böljan verkar vi ha undflytt, även om vi fått några spillror av värme. Medan rekorden knäcktes i södra Sverige bjöd fjällvärlden på 9 - nio - plusgrader och hällregn till avsked.



Fjällsjö i skiftande väder.
Ann

torsdag 8 juli 2010

Jag är människokråka. Jag är kråkmänniska.

Caspar David Friedrich, Kråkornas träd

Hör mig när jag ropar ut över världen
Här är jag!
Jag lever!

Jag är världskråkan
jag sliter upp mitt duniga bröst
också en kråka har dun närmast sitt hjärta
kärlekens, lustens och de milda drömmarnas dun,
den vilda flyktens.
Längst därinne en död råtta
fastän död
en gång den enda levande kvar i ett bo
jag redan skövlat.

Jag fläker ut mig
jag håller mitt hjärta över världen
jag ropar ut min hunger
det har jag gjort i tusen år och tusen till
min hunger efter liv och död.

Ur "Världskråkan"


Den 8 juli fyller Lennart Sjögren 80 år. Samma dag utkommer också den vackra urvalsvolymen "Världskråkan" på Kabusa förlag, en liten samling på det kära temat djur och med den nyskrivna dikt som utdraget ovan är hämtad från.
Så en hyllning!

onsdag 7 juli 2010

Relationskarusell

En klassisk kärleksroman slutar förstås alltid med ett bröllop. Så också Emma. Men länge hävdar hjältinnan i Jane Austens muntraste utvecklingsroman att hon aldrig ämnar gifta sig: det må vara sorgligt med fattiga gamla nuckor, för en förmögen dam som ingenting fattas finns ingen anledning att ändra på sitt liv. Istället ägnar Emma Woodhouse all sin kraft åt att mäkla äktenskap åt andra, som inte har det lika väl förspänt som hon själv när det gäller ställning och kapital. Lika höga tankar som hon har om det egna omdömet, lika lite insikt har hon i andra människors hjärtan. För att inte tala om sitt eget.
Emma är en sprittande relationskarusell där ståndssamhället med alla dess sociala skiktningar och koder omsorgsfullt kartläggs medan turerna om vem som får vem snurrar på. En komedi om sociologi, kallar Martina Lowden romanen i sitt inspirerande efterord.
Samtidigt som den självrådiga Emma lär av sina misstag och måste ompröva sin klassmässiga högfärd får läsaren en lektion i kvinnans villkor i det nymornade 1800-talet, umgängesseder på den engelska landsbygden och inte minst den eviga mänskliga naturen.
Det är en pratig berättelse, och utan Austens mästerskap hade den säkerligen varit outhärdlig. Istället är den ett närmare 600-sidigt långt nöje av satirisk esprit, uppsluppet berättarhumör och virtuos porträttkonst, med suverän balans mellan det överseende ömsinta och oemotståndligt elaka. Pennan är knivvass och tonträffen på pricken när hon tecknar den pjåskige fadern, den olidliga Mrs Elton, den pladdersjuka Miss Bates, den lättpåverkade Harriet och alla de andra minnesvärda karaktärerna i Highburys omgivningar.
Det har gått femtio år sedan förra översättningen, nu har boken fått en ny, frisk och sprudlande språkdräkt av Rose-Marie Nielsen. Så får än fler tillfälle att omkullkasta Jane Austens föreställning att hon skrev en roman med en hjältinna som endast hon själv kunde tycka om.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Ann
PS. Det pågår en debatt om översättningens kvaliteter, eller snarare brist på kvaliteter, här och här.

tisdag 6 juli 2010

I en banal ondskas trädgård

Kackerlackor – så kallades offren av förövarna i 1900-talets sista folkmord, det i Rwanda. Dag efter dag, i hundra dagar, gav sig hutumilisen ut med macheter och träpåkar i händerna, som förvända skadedjursbekämpare i en banal ondskas trädgård.
"Hundra dagar" skildrar händelseförloppet genom en ung biståndsarbetares allt mindre blåögda blick. Schweizaren David Hohl är en självgod världsförbättrare när han 1990 anländer till Kigali, en sömnig håla utan tillstymmelse till vare sig omstörtande händelser eller metafysisk skräck. Mörkrets hjärta? Det ligger på andra sidan Kivusjön, dit man kan se klara dagar.
Läs resten av min recension av Lukas Bärfuss roman här.
Johan

måndag 5 juli 2010

Parkliv

Den här utsikten, på ett ungefär, hade Selma Lagerlöf och Sophie Elkan från sitt hotell i Taormina.

1865 vistades Selma Lagerlöf tillsammans med Sophie Elkan en månad på Sicilien. De bodde i Taormina, på ett hotell nedanför den grekiska teatern med en svindlande utsikt över Naxosbukten. Redan då var det en stad översvämmad av turister, men det hindrade inte Lagerlöf från att hitta inspiration till sin fiktiva skapelse Diamante, en by på Etnas sydsluttning som står i centrum i den märkliga idé-/kärleks-/legendromanen "Antikrists mirakler". Hit kommer en excentrisk rik engelska som låtit tillverka en kopia av en ikon, ett kristusbarn som får inskriptionen "Mitt rike är endast av denna världen" och förorsakar en hel massa underverk samtidigt som socialismen sprider sig som en löpeld över det fattiga Sicilien. Den där förmögna engelskan som köper upp palats hit och dit och snart äger halva stan, henne kommer jag att tänka på när jag går omkring i Taorminas fantastiska stadspark. Den skapades av Lady Florence Trevelyan, skotskfödd släkting till drottning Victoria, som av denna ombads lämna England efter en affär med äldste sonen Edward, gift och kronprins till på kuppen.

Florence bosatte sig då i Taormina, gifte sig med en italienare och förverkligade sitt intresse för botanik och ornitologi i en överdådig trädgård. Parken, som senare skänktes till staden, är full av de besynnerligaste byggnader avsedda för fågelskådning, torn som halvt liknar österländska pagoder, halvt kojor sammansatta av fynd från antika lämningar.

Att gå omkring här känns som att befinna sig i en främmande värld. Och vyn, vyn... Ja, det är parken man ser från ovansidan på den översta bilden.


Ann

Att simma med laxar

Jag lärde mig läsa mellan träden
Att räkna stenarna i bäcken
Att ge ett namn åt var metall
Liksom åt marmor och kristall.

Jag lärde mig simma med laxar
Att följa med dem vilda floder uppströms
Att fara vedermödans forsar motströms
Utan att klaga eller predika.

Jag lärde mig att ha ett ansikte för varje årstid
Att smaka vårens mildhet på min kind
Att njua sommarens hetta på min hals
Och växa i väntan på hösten grann och lång.

Men bara vid en eld på berget
I skydd mot vintern enslig och rå
Hörde jag jordens hjärta slå
Där lärde jag mig att lyssna.


Rita Mestokosho är kanadensisk innu-indian, hyllad av JMG Le Clézio. Min recension av diktsamlingen "Hur jag ser på livet, mormor", som översatts från franska av Paul Moerman, hittar man här.
Ann

söndag 4 juli 2010

Spretande premiärer

The Debutante, Alexander Oscar Levy

Den som nämner skrivarskola och likriktning i samma andetag får nog passa sig så att han inte stäms för förtal. I alla fall om det handlar om Fridhem. När eleverna efter första läsåret i vanlig ordning släpper en antologi är det spretigheten som är det dominerande intrycket. Här samsas prosa, lyrik och prosalyrik som vetter åt det traditionella såväl som åt det experimentella, om än med viss tonvikt på det förra. Att försöka sammanfatta tendenser eller spana efter framtida trender känns som förgjort.
Här recenserar jag Fridhems antologier Ge mig lite drama och Det kan illustreras med ett stökigt rum.
Ann

fredag 2 juli 2010

Lanterna siciliana

Ann

Under en förtegen grålila himmel

Hur blir man kvitt sitt förflutna? Systrarna Duchesnay har gjort allt vad de kan. Men det hjälper inte att byta namn. Inte heller att flytta till en annan kontinent. Det tjänar ingenting till att förbjuda allt tal om det som varit. Nej, inte ens en brand som utplånar varje spår av familjen räcker. En dag kommer anförvanterna att dyka upp igen som levande påminnelser i det undermedvetnas källare.


Hela min recension av Catherine Mavrikakis roman Himlen i Bay City hittar man här.
Ann

torsdag 1 juli 2010

Platons sicilianska irrfärd

Apollontemplet, Syrakusa, 565 f Kr

Om inte en filosof kan bli härskare, så kanske en härskare kan bli filosof. Eller i alla fall en filosof bli rådgivare åt en formbar tyrann. Med den förhoppningen företog Platon på 360-talet f Kr två gånger den riskfyllda färden från Aten till Syrakusa. Föresatsen var att vinna Dionysios II för den platonska filosofin.
Företaget, som tvingade filosofen att ”leva under ett tyranni som inte verkade passa mina tankar och heller inte mig själv”, kanske inte var så dödfött som det i retrospektiv kan tyckas. Vid ett tidigare besök i den mäktiga sicilianska stadsstaten hade Platon fått en hängiven lärjunge i Dionysios släkting Dion, och tyrannen var ännu ett oskrivet blad i Syrakusas annaler.

Nymphaeum, Syrakusa

Besöken blir dock en stor besvikelse. Dionysios visar sig vara en fåfäng dilettant när det kommer till teoretiska frågor, en som håller sig med ”ett ytligt färglager av åsikter likt en solbränna”. Platon utnyttjas som en bricka i hovintrigerna och hålls som ett slags gisslan i palatset. ”Likt en fågel som längtar efter att flyga sin kos gick jag och spejade i fjärran”. Till slut lyckas han med nöd och näppe lämna staden med en ambassad från Tarent.
Den sicilianska livsstilen föll inte heller den stränge filosofen på läppen. Livet där ”kallades ’lyckligt’ och var fyllt av italiska och syrakusanska lyxmåltider: man äter sig proppmätt två gånger om dagen, tillbringar aldrig natten ensam och får en massa andra vanor som följer av en sådan livsstil”. Inte undra på att Platon utbrister: ”Jag hatade min olyckliga irrfärd till Sicilien!”

Syrakusa från sjösidan

(Citaten är hämtade från Platons sjunde brev, i översättning av Jan Stolpe)

Johan