Platons sicilianska irrfärd

Apollontemplet, Syrakusa, 565 f Kr

Om inte en filosof kan bli härskare, så kanske en härskare kan bli filosof. Eller i alla fall en filosof bli rådgivare åt en formbar tyrann. Med den förhoppningen företog Platon på 360-talet f Kr två gånger den riskfyllda färden från Aten till Syrakusa. Föresatsen var att vinna Dionysios II för den platonska filosofin.
Företaget, som tvingade filosofen att ”leva under ett tyranni som inte verkade passa mina tankar och heller inte mig själv”, kanske inte var så dödfött som det i retrospektiv kan tyckas. Vid ett tidigare besök i den mäktiga sicilianska stadsstaten hade Platon fått en hängiven lärjunge i Dionysios släkting Dion, och tyrannen var ännu ett oskrivet blad i Syrakusas annaler.

Nymphaeum, Syrakusa

Besöken blir dock en stor besvikelse. Dionysios visar sig vara en fåfäng dilettant när det kommer till teoretiska frågor, en som håller sig med ”ett ytligt färglager av åsikter likt en solbränna”. Platon utnyttjas som en bricka i hovintrigerna och hålls som ett slags gisslan i palatset. ”Likt en fågel som längtar efter att flyga sin kos gick jag och spejade i fjärran”. Till slut lyckas han med nöd och näppe lämna staden med en ambassad från Tarent.
Den sicilianska livsstilen föll inte heller den stränge filosofen på läppen. Livet där ”kallades ’lyckligt’ och var fyllt av italiska och syrakusanska lyxmåltider: man äter sig proppmätt två gånger om dagen, tillbringar aldrig natten ensam och får en massa andra vanor som följer av en sådan livsstil”. Inte undra på att Platon utbrister: ”Jag hatade min olyckliga irrfärd till Sicilien!”

Syrakusa från sjösidan

(Citaten är hämtade från Platons sjunde brev, i översättning av Jan Stolpe)

Johan