Den tunga bokhösten

 

Bokhösten startar tungt. Det började med Hilary Mantel på närmare 650 sidor. Nu sitter kulturreservatet med varsin tegelsten. Snart i recensioner nära dig.

Rearitualen

Bokrean i fysiska bokhandlar är väl numera främst en affär för nostalgiker, så det är klart att det vilar något desperat över kedjornas försök att övertyga oss om det breda och unika utbud av kvalitetstitlar ”från golv till tak” som väntar oss på plats.

En liten text om bokrean, här.

Ann

Nytt på hyllan

Vi bor numera nära en av stans bättre second hand-butiker. Något som är praktiskt - utrensningarna efter flytten tycks inte ha någon ände - men också lite farligt. Det är så lätt att bara slinka in - vi skulle ju faktiskt behöva en bättre begagnad lampskärm - och så kommer man hem med något helt annat.

Idag släpade jag iväg med ytterligare en påse recensionsex som vi inte lyckats pracka på våra vänner - och kom hem med Spektrums Harry Martinson-nummer från 1932. Det är visserligen ett faksimil, tryckt 1985 av Harry Martinson-sällskapet, men det är väldigt roligt att se numret efter att ha läst Johan Svedjedals fina bok om Spektrum. Om tidskriftens temanummer om Martinson skriver han: "det är tveksamt om någon levande ung svensk författare dittills hade fått en sådan uppmärksamhet. /.../ Hyllningarna gjorde i praktiken Harry Martinson till den främste bland likar - som om numret varit en festskrift till en bemärkelsedag som inte inföll efter levnadsårens kalender utan efter begåvningens. Hade redaktionen och skribenterna upptäckt värden hos Martinson, återupptäckt sådant som andra redan sett - eller skapat värden genom att påstå att de fanns? Det spelade faktiskt ingen roll. Temablocket om honom var just den sortens handling som skapar en klassiker."

Annars har vi jobbat för att fylla de tomma hyllplan som uppstått sedan vi skruvat ihop ytterligare några bokhyllor - en ljuvlig syn, tomma hyllplan. Förra veckans bokrea hjälpte till. "Rean är ju inte som förr", var mina tangenter på väg att skriva på ren rutin och visst är det väl i och för sig sant. Det var anmärkningsvärt glest i butikerna på reans förstadag, skönt men lite sorgligt med frånvaron av trängsel. Jag hade redan beställt två band Ibsen på nätet och tyckte det kändes alldeles lagom som årets fynd. Men Hamrelius fyrtioprocentsänkning av hela sortimentet släppte loss habegäret och efter det kunde jag lika gärna hamstra coffetableböcker på Akademibokhandeln också. Så nu sitter jag djupt försjunken i läsfåtöljen bakom en bokhög, frenetiskt bläddrande mellan Hieronymus Bosch-triptyker, jugendaffischer och romanska kyrkor.

Ann

Bokbesvär 3

Böcker som timglas? Här en betraktelse över litteratur och existentiell ångest.
Ann

Bokbesvär 2

Skönlitteraturen är numera avdammad och bokstavsordnad och det är dags att ta sig an fackböckerna. Ett tuffare arbete, dels för att böckerna ofta rent faktiskt är tyngre, dels för att det krävs mer tankemöda med genreindelning och organisering. Som tur var finns det familjemedlemmar som gärna hjälper till.

Bokbesvär

Jag blir tvungen att gå iväg till biblioteket för att låna en bok som jag vet att jag äger. Det är inte första gången det händer. Alltsedan flytten har böckerna stått huller om buller - vi måste ju ändå köpa fler bokhyllor och inte är det lönt att ägna tiden åt att sortera när det ändå skulle vara provisoriskt. Först måste vi ju... och sedan ska vi bara...

Jag kan stå ut med ospacklade väggar, hörn fyllda av flyttkartonger och målarburkar som brer ut sig över ett helt rum. Men att efter mycket möda hitta diktsamlingen jag söker inklämd mellan tjocka historiebiografier och nötta resehandböcker - eller, kanske snarare, inte hitta den alls - sätter tålamodet på ett allvarligt prov. Operation ordning därmed inledd.

Biblioteket har förvandlats till hela havet stormar.
Det är rätt otroligt hur mycket jobb det kan vara med att få lite bokstavsordning och reda på sina böcker - och hur höga travarna kan bli när de förflyttas från hylla till golv.
Sedan kan man medan man styrketränar med bokhögar och analyserar möjliga klassificeringar ägna sig åt att göra märkliga iakttagelser. Som hur väldigt få författare det finns som börjar på I - jag hittar inte fler än tre romaner, att jämföra med H eller K som måste delas upp i flera vinglande torn.
Eller har vi kanske en bortglömd I-låda någonstans i ett hörn?
Ann

Bokrearapport

Det känns nästan som ett slags rekord. Jag har knappt tittat i några reakataloger. Jag gick överhuvudtaget inte ut på bokrean första dagen. Jag har inte beställt någon reabok på nätet. Jag har inte ens tittat på nätutbudet. Först på bokreans andra dag går jag, strax före stängningsdags, in på ett par köfria bokhandlar. Kommer tillbaka med en (1) bok.

Kanske är det inget utropstecken, kanske har jag bara vindflöjelaktigt följt de ljumma vindar som blåser för bokrean i de nya digitala tiderna.

Fast den egentliga anledningen till disciplinen är helt enkelt att reabudgeten redan slukats upp av fullprisbeställningar och antikvariatsböcker...

Ann

Dan före bokdopparedan

Bläddrar i reakatalogen. Tänker på böcker som frestelser medan bokhyllan bågnar. Den suckar som en annan Atlas under tyngden av all världens ord. Bland andra de som står i en biografi om Machiavelli, inhandlad en gång på rean. Där ges en vacker ögonblicksbild av en tid när boken inte var en konsumtionsvara. För hand skriver signor Niccolò av Lucretius Om tingens natur. Ord för ord. För att få tillgång till ett eget exemplar. Jag undrar hur många böcker i katalogen jag skulle vara beredd att kopiera för hand. Om det var enda sättet att införskaffa dem. Ett nålsöga för orden att passera. Kanske finns ett samband mellan kostnaden för att framställa en bok och den möda författaren lägger ner på orden. Eller den möda läsaren lägger ner på dem. Ska pappret och pärmen hålla för livet eller evigheten så ska orden det också. Lucretius köpte jag en gång på rean. Vad bokhyllan än suckar lär jag inte komma hem ordlös imorgon heller.  

Johan

Flyg ut, du min ballad

I veckan gick jag in i ett antikvariat, ett riktigt antikvariat där luntor är travade på varandra och doften av gamla böcker hänger tung - det var rätt länge sedan sist, även om jag drunknar i räkningar från virtuella bokhandlare. Jag kom naturligtvis ut med en bok, köpt av helt ytliga skäl. En notis i DN berättade häromdagen om hur viktigt omslaget är för försäljningen - därför har den anglosaxiska bokbranschen börjat trycka vissa storsäljare i upplagor med flera olika omslag; tilltalas köparen inte av det ena kanske han gillar det andra. Ibland kan ju en boks utseende faktiskt vara oemotståndligt - men det är kanske inte så ofta fallet just med  massupplagorna. Nå, Oscar Levertins Legender och visor i en andraupplaga från 1903 gick bara inte att motstå i sin ljuva slitna jugendförpackning. Det är en bok jag skulle haft framme på mitt coffeetable, ifall jag druckit kaffe och haft ett särskilt bord för ändamålet.

Bergsskymning

Nu falla aftonskuggor djupa

på alpens hvita kam,

och eterns ljusa himmelskupa

blir mörk och allvarsam.

Re'n solen mist sitt middagsglitter

af öfvermod och hopp

och som ett isadt löje sitter

bland snön på fjällets topp.

Mot svala aftonriken leder

nu vägen långsamt ner,

och ensamhetens tomrum breder

sig kring mig mer och mer.

Och stämmor tystna, handslag brista

för hvarje stund som far.

Snart den kamrat, som blir min sista,

står vid mitt örngåttsvar.

Nu falla aftonskuggor djupa,

och tungt på bergen stå,

och eterns ljusa himmelskupa

blir mörk och dunkelblå.

Det sista fjäll, som ännu glimmar,

förbleknar inom kort.

Det stundar långa, skumma timmar

af kraft, som rinner bort.

Ann

På tillväxt

Nyförvärv

- Får du aldrig nog av böcker?

Det frågade min redaktör när jag vid ett tillfälligt besök på redaktionen tidigare i somras naturligtvis inte kunde låta bli att fylla en påse med volymer från vagnen med överblivna böcker. Jo visst... men lite sommarläsning kan ju alltid behövas...

Nej, min självdisciplin har väl inte varit den allra striktaste när det gäller att plocka på sig böcker som möjligtvis, men troligtvis inte, kommer att läsas inom en överskådlig framtid. När det gäller att köpa böcker har jag under ganska många år varit desto strängare, med undantag för de årligen återkommande bokreaövertrampen. Begränsat hyllutrymme sätter sina spärrar. Behovet av nya böcker har ju också varit ganska litet med tanke på den jämna strömmen av recensionsexemplar.

Men sedan finns ju även gamla böcker.

Det är inte så att jag varit omedveten om existensen av sådana platser som antikvariat.net och bokbörsen, men jag har med aktningsvärd besinning hållit mig därifrån. Tills nu. I samband med att jag dammat av ett gammalt intresse har jag också släppt spärrarna, och att trycka på beställknappen, det är som att öppna en dammlucka.

Behöver jag säga att fler böcker är på väg?

Ann

Länge leve boken!

Giuseppe Maria Crespi, Bookshelves, 1725

Naturligtvis är litteratur litteratur i vilken form den än förpackas.
Samtidigt, i en tillvaro där kommersiella budskap hela tiden tävlar om vår uppmärksamhet och krav från alla håll och kanter pockar på, är det nödvändigt att kunna stanna upp, stänga av, fördjupa sig – en avskärmning som en viss okrossbar, sladdlös, strömfri tingest bättre än något annat kan erbjuda.
Att slå upp en bok, en bok med pärmar och pappersdoft, är att kliva in i ett rum och stänga dörren om sig.

Är boken, den som trycks på papper, en utrotningshotad art och överlever litteraturen den epidemi av rastlöshet som breder ut sig i teknikens spår? Jag siar om bokens närstående framtid i en sommaressä som finns att läsa här.

Ann

Den goda bokmalen

Carl Spitzweg: Der Bücherwurm

Blir man en bättre människa av att läsa böcker? Frågan tas upp allt emellanåt, senast i Babel igår. Den förutsätter förstås att man vet vad en bättre människa är. Och att godhet är en egenskap som kan förvärvas.

Hur skulle litteratur i allmänhet kunna förbättra sin läsare? Ja, dels skulle den väl kunna öka förståelsen för andra människors subjektiva livsomständigheter, och därigenom i bästa fall stärka den empatiska förmågan. Dels skulle den kunna utveckla det kritiska sinnetlaget. Litteraturen har ju åtminstone den fördelen framför många andra massmedier att man kan hålla avsändaren på armslängds avstånd.

Inlevelse och analys, således. Närhet och avstånd. Två olika sätt att förhålla sig till litteratur, föreställer jag mig, snarare än kvaliteter som man får av att läsa.

Själv tror jag att man sannolikt blir en bättre bokläsare av att läsa böcker. Kanske är det bra nog.

Johan

Hur många kilo böcker blir det i år?

Brist på utrymme är utomordentligt bra för moralen. När det gäller bokrean alltså. De senaste åren har trångboddheten i bokhyllan inte lämnat något som helst svängrum för utsvävningar och rean har varit en ren – men inte alltid fläckfri − övning i självdisciplin.
Nu hägrar en flytt så småningom och mina drömmar är fyllda med tomma hyllrader. Sådant tenderar att luckra upp moralen när man surfar runt på nätbokhandlarnas hemsidor på jakt efter fynd. Romaner utgör ingen stor frestelse för mig, det behovet är så pass tillgodosett att jag lugnt kan hoppa över Robert Musils egenskapslösa man i två 800-sidiga volymer och Proust i pocketupplaga.
Däremot börjar hjärtat klappa snabbare när jag på Adlibris avdelning för litteraturvetenskap ser Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan, Charles Baudelaires bok om Edgar Allan Poe, Amerikas blixt, och Bengt Jangfeldts hyllade Majakovskij-biografi, Med livet som insats. Det är en överhängande risk att jag trycker på beställ-knappen.
Och hade de inte redan prytt mina hyllor skulle nog Witold Gombrowicz dagboksvolym, Carina Burmans praktverk om kritikern Klara Johanson, KJ, Pia Tafdrups poetik Över vattnet går jag och Birgitta Holms och Lisbeth Larssons böcker om Victoria Benedictsson legat i riskzonen för en leverans.
Fast svårare är det att hitta min favoritreagenre poesin. Jag stöter inte på mer än ett fåtal samlingsvolymer i pocket. Först när jag skriver in dikt i sökrutan dyker det upp några enstaka inbundna böcker: håll utkik efter Catullus och Bo Carpelans Nya dikter. På Bokus, som gör sökandet lättare med genreindelning, kan man spana efter Catharina Gripenbergs Ta min hand, det vore underligt, barockpoesi av Olof Wexionius och Erik Beckmans Samlade dikter.
Annars fastnar jag särskilt för kategorin Konst, musik och film på Bokus sajt, där man kan botanisera i en salig blandning av Roland Barthes tankar om fotografi, Klassicismens interiörer, första hjälpen i typografi, nakna män i svensk bildkultur, Bob Dylans klippbok, Pluras svarta blogg och Drottning Silvias festklänningar.
Visst beklagar jag som alla andra de fysiska bokhandlarnas borttynande − men samtidigt mildras sorgen en smula av nätutbudets spännvidd. När hittade man senast en titel som Om kyrklundheten eller en diktsamling av den lettiske poeten Knuts Skujenieks i kedjornas ordinarie reautbud?
Det enda som kan hejda den föresvävande köpyran är tanken på alla de kilon litteratur som måste kånkas vid en flytt. Kanske ska jag ändå nöja mig med att för beskedliga 55 kronor investera i titeln Röj och rensa.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
(Och vid det här laget har jag redan tryckt på beställ-knappen.)

Ann

Vad gör man med alla de här?

- Dom går väl inte att äta, va?

Det är rätt skönt att inleda det nya året med att städa undan det gamla. Om också frustrerande (för nu handlar det, som vanligt, om böcker och utrymmesbrist). Nyårsdagen ägnades även detta nya decennium traditionsenligt åt att försöka rensa bland och knöka in årets införskaffade böcker i de överfulla bokhyllorna. En in en ut, är den hårdhjärtade regeln som gäller. Sysselsättningen passar ganska bra för ett lite lagom avtrubbande nyårsdagsbakrus - det gör en lite mindre sentimental i utväljandet av vilka böcker som ska ges bort och vilka som får maka sig till den bakre raden i bokhyllan. (Nackdelen är väl att den bristande tankeskärpan, upptäcker man senare när man försöker hitta en viss bok, avspeglas i en något oordnad bokstavsordning.)

Som brukligt räckte energin bara till avdelningen för prosa och framme vid poesihyllan började tröttheten komma fram i form av grinighet. Okej, drygt en halv hyllrad böcker ska in. Och knappt en enda diktsamling jag kan tänka mig att stoppa undan. Den här gången får halva min feministiska boksamling ryka för att ge plats åt lyriken. Och fackböckerna står fortfarande kvar i en hög på golvet.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag detta år, alltså numera förra, trots alla försök till restriktioner dragit på mig betydligt fler böcker än jag plöjt och avslutar 2009 med en oläst bokhög som är högre än den lästa. Inget nyårslöfte avlagt, det är nog ändå inte lönt.

Ann

Det ingen vill ha

Vad det är folk vill ha, det är ju egentligen inte så himla intressant - sånt finns ju topplistor till för den som vill veta. Men vad är det folk inte vill ha - inte ens när det är gratis? Det kan vara rätt så spännande.

Lagom inför jul drog vi i eftermiddags vagnen med alla böcker, dubletter och ratade exemplar som samlats på hög under hösten, in i personalmatsalen. En händelse som gör kulturredaktionen lite populärare i huset. Det gäller att vara ute på minuten för den som vill rycka till sig godbitarna, trängseln runt vagnen värmer ett bokhjärta.

Vid slutet av dagen återstår bara några smulor. Men vad är det då som lämnats kvar? Ja, gamla kulturtidskrifter står inte särskilt högt i kurs och de mest obskyra fackböckerna har väl föga förvånande svårt att hitta entusiastiska läsare. Nehej, Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper var det ingen journalist som ville fördjupa sig i. Hur läkare tänker lockade tydligen inte heller. Och krönikor ur Nya Wermlandstidningen väcker uppenbarligen ingen nyfikenhet i nordvästra Skåne. Inte var det heller någon som kunde komma på en julklappsmottagare till en stor fotobok om aids, Tidskrift för genusvetenskap eller Peter Forsskåls Tankar om den borgerliga friheten. Bryr sig ingen längre om Ian Wachtmeister? Hans historiebok Rebellerna verkar i alla fall ingen vilja ta i med tång.

Men Håriga hunkar försvann till slut till ett väntande coffeetable.

Skönlitteratur är det bra åtgång på. Vad som blir kvar är några pocket och en del titlar från mindre och framförallt egna förlag. Men när jag går för dagen står där åtminstone en inbunden roman kvar från ett större förlag. Nämligen den ungerske författaren Attila Bartis Stillheten, som häromveckan hyllades stort runtom på landets kultursidor, också av mig i en ganska stort uppslagen artikel i HD.

Fast kanske tyder det på att man faktiskt läst min recension? Den inleddes ju: "Det är en fruktansvärd roman."

Ann

Bokmalare

Giuseppe Arcimboldo, "Il Bibliotecario"

Malmö stadsbibliotek maler ner böcker. 59 000 stycken ska bort i en första magasinrensning, därefter ska cirka 36 000 till gallras. Att omkring 30 ton litteratur hittills åkt till nermalning för att öka golvytan, göra plats för restaurang och scen och fronta med böcker så att de inte otillgängligt vänder ryggen åt besökaren - hu så otrevligt - har gjort folk en smula upprörda. Och eftersom folk inte förstår värdet av den enligt stads-bibliotekarien "demokratiska angelägenheten" av att böcker inte längre ska stå inklämda på hyllorna satsar biblioteket närmare en halv miljon på en upplysningskampanj. Slogan: ”Vi bär ut böckerna och bär in författarna.”

Ja, varför ska man läsa böcker egentligen? - det räcker ju att titta på författaren. Man undrar lite vad som händer när inte författarna är riktigt lika heta längre, ska de också malas ner?

Nå, den lilla folkstormen har gett resultat såtillvida att biblioteket kommer att skänka bort resterande gallrade böcker istället för att kasta dem i återvinningskvarnen. Det låter närmast som botgöring att bibliotekschefen själv kommer att stå och dela ut böckerna framför bibliotekets entré under Malmöfestivalen. Lördag 14-16 för den som har vägarna förbi och vill rädda en bok.

Ann

Ps. Debatten står att läsa i Sydsvenskan, bland annat här.

Snart är hösten här (2)

Vad nytt på fackboksfronten? Ja, där rasar som vanligt Andra världskriget. Så mycket så att man kan börja undra om intresset för Tredje rikets krigsmakt inte förvandlats från historieintresse till ett slags förvänd kult av den ariske soldaten i stålhjälm. Och i Sverige råder som alltid stormaktstid. Sedan fortsätter Herman Lindqvist sin bana som modern hovkrönikör, dels med en bok om vår "unika" kronprinsessa Victoria, dels med en biografi över hennes anfader Jean Baptiste Bernadotte. Den senare har fått den något överraskande titeln "Mannen vi valde" (Bonniers). Vem som inkluderas i detta "vi" kan man fråga sig. Alla de fyra stånden, sannolikt. Det idylliska konsensuslandet Sverige har ju varit en näpen liten demokrati sedan hedenhös.

Finans- och klimatkriserna har börjat avsätta titlar i bokutgivningen, medan däremot förlagens intresse för USA:s utrikespolitik tycks ha stannat upp, vilket är synd. För oavsett om kejsaren heter Caligula eller Marcus Aurelius så är det romerska imperiet det romerska imperiet, och makten och härligheten behöver granskas. Ett undantag är kanske Ronald Wrights "Vad är Amerika?" (Optimal förlag).

Som vanligt är också utgivningen av böcker om filosofi en liten rännil bredvid management-, populärpsykologi- och livsstilslitteraturen. En utveckling som faktiskt i det långa loppet undergräver möjligheten att föra ett nyanserat samtal om abstrakta frågor på svenska språket, eller ens att tänka klart på modersmålet. Desto större anledning då att lyfta fram de som går mot trenden. Jan Stolpes storartade Platonöversättning fullbordas i höst, med sista och sjätte delen av Samlade skrifter (Atlantis).

Strömmen av böcker om 150-årsjubilaren Darwin och utvecklingsläran fortsätter. Intressantast förefaller vara en ny bok av Richard Dawkins ("Så gick det till", Leopard förlag) och Sverker Sörlins essä "Den blinde skaparen" (Weyler förlag).

En författare att hålla ögonen på är Peter Handberg, som fortsätter sin undersökning av Östeuropas skuggor med en bok om Berlinmuren ("Släpp ingen levande förbi", Natur & Kultur). Han har dessutom översatt Hans Magnus Enzensbergers dokumentärroman "Hammerstein eller egensinnigheten" (Norstedts).

Vad gäller romaner så fastnar jag lätt för östeuropéer på små förlag, till exempel Jáchym Topols "Kallt land" (Ersatz), eller klassiker i nyöversättning, som Malcolm Lowrys "Under vulkanen" (Modernista), men är också nyfiken på danske avantgardisten Claus Beck-Nielsens nekrolog över sig själv (Claus Beck-Nielsen (1963-2001), Kabusa). På Inkonst för något år sedan spelade ett "memorialband" musik av Beck-Nielsen, och visserligen såg författaren/skådespelaren/sångaren tämligen blek och hålögd ut på scenen, men inte riktigt som om han då varit död i sju år. Och så undrar jag om Alexander Ahndoril verkligen lyckas med att ro iland sin roman om Hans Blix ("Diplomaten", Bonniers).

Johan

Snart är hösten här (1)

Är det inte lite höstvibbar i luften? Recensionexemplaren av höstens böcker har hur som helst så smått börjat anlända, så visst kan det vara läge för en liten lista över vad vi har att se fram emot:

Svensk roman 1: “Glitterscenen” (Bonniers), den försenade uppföljaren till Monika Fagerholms “Den amerikanska flickan” kommer till slut. Jag dristar mig till att utbrista i ett Äntligen!
Svensk roman 2: “Kall feber” (Bonniers) av Jerker Virdborg. Bara titeln! Dystopisk thriller med isolerad forskarstad, hemliga experiment, okänd sjukdom - kan det misslyckas?
Svensk roman 3: Klas Östergrens “Den sista cigaretten” (Bonniers). Operaartat med dandys, 80-tal och Nils von Dardel. Jag är beredd att ge Klas Östergren en chans till.
Svensk poesi: Lite mager poesihöst? Nå, Ragnar Thoursie kommer ut med nytt, “Sånger från äldreomsorgen” (Bonniers), liksom Pär Hansson, “Motorsågsminne“ (Norstedts), och Johannes Anyuru, “Städerna inuti Hall (Norstedts). Och vänder man blicken österut kan man se fram mot nya diktsamlingar av Peter Sandelin, “Stenar och ljus” (Schildts), Matilda Södergran, “Deliranten” (Schildts), och Henrika Ringbom, “Händelser” (Söderströms).
Översatt poesi 1: Inger Christensens “det”. Det var på tiden: det har dröjt fyrtio år innan boken översatts, men nu lovar Modernista att utgivningen inleder en storsatsning på författarskapet. Jag tackar.
Översatt poesi 2: Wislawa Szymborska, “Här” (ellerströms).
Romandebutant: En mogen sådan är Christian Peters, vars “Isleken” (Bonniers) enligt förlaget ska vara en “brutal saga med drag av mysteriespel och spökhistoria”, utspela sig vid Sankt Petersburgs hov 1740 och gränsa till kammarspel och opera. Oj oj oj, det låter som något man fått alldeles för lite av i svensk prosa!
True story-roman: “Jag skulle vilja vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)”, (Atlas). Anneli Jordahl skriver om Ellen Keys och Urban von Feilitzens brevromans.
Kriminellt: “Vålnader i Breslau” av Marek Krajewski (Weyler) är första delen i en serie kriminalromaner som utspelar sig i mellankrigstidens Breslau. Det låter som något som kan få en att längta till kulna höstdagar.
Modern klassiker: Djuna Barnes “Nattens skogar” från 1936 (Lind & Co).
Återutgivet: Sigrid Undsets konstnärsroman “Jenny” (Brombergs) skulle jag gärna läsa om.
Biografi: Är det helt enkelt Sigrid Undset man ska ägna sig åt i höst? I alla fall kommer en biografi “Sigrid Undset - Diktardrottningen”. Eller bör man hellre gräva ned sig i ödet för en kvinnlig porträttkonstnär på 1700-talet? Anna Lena Lindberg skriver om Ulrica Fredrica Pasch i “En mamsell i akademien (Signum).
Självbiografi: “Claus Beck-Nielsen (1963-2001)”, (Kabusa). Egenhändigt dödförklarad författare ger ut sina memoarer. En man som man kan vänta sig precis vad som helst av.

Läsäventyr: Säljargumentet “klassiskt läsäventyr” på en nyskriven roman är väl något som först och främst ger upphov till besvikelser, men när Hannah Tinti, som debuterade med den egensinniga novellsamlingen “Djurverkerier”, tar sig för att skriva en Dickensvibbande roman om en enarmad barnhemspojke - “Den gode tjuven” (Bonniers) då blir jag nyfiken.
Kändis: Nej, inte Sofi Farhman, Filip och Fredrik, Carolina Gynning eller ens Ace of Base-Jenny. Jag läser hellre Nick Caves roadmovie “Bunny Munros död” (Forum) om en neddrogad paranoid kringresande försäljare.

Den som inte redan storknat av listan kan läsa mer om höstutgivningen här.
Den som föredrar gamla böcker framför nya får här en liten antikvariatsguide.

Ann

Dyraste vän!

Jag gör en antikvariatsrunda i Nordvästskåne, fast besluten att inte köpa någon bok (jobb - inte nöje...) Jag lyckas rätt väl i min föresats. Men med hem kommer i alla fall ett litet häfte köpt på utförsäljning för det facila priset 25 kronor, ett faksimil av en "brefställare för älskande", tryckt i Minneapolis 1891. Det ingår i "Svensk-Amerikanska Biblioteket och har den rykande moderna titeln "Kärlekstelefonen" - "Innehållande 79 mönsterbref för älskande af båda könen".

En minst sagt lärorik lektion! Vem behöver inte lite vett och etikett i sin kärlekskorrespondens?

Här går man igenom alla stadier, från "Allmän anhållan om bekantskap" - med såväl temligen gynnsamma som afböjande svar - till "En fästmös förebråelser till sin otrogne man". Alla upptänkliga varianter finnes: böner om genkärlek, svar på muntliga frierier, kärleksförklaringar efter kort bekantskap, rik man som beder om en fattig flickas kärlek, fattig man som anhåller om en rik flickas hand, äldre man till ung flicka, kärleksbref från en vandrande gesäll. (Hm, varför är det alltid männen som tar initiativet till att deklarera sina känslor?)

Särskilt handtverkare har mycket att hämta, här finns flera förslag för just denna yrkeskategori: "Älskade flicka! Ehuru jag är en simpel och enkel handtverkare, som icke synnerligen förstår mig på sirligt talesätt och valda uttryck, så tror jag att ni ändå icke skall vredgas på mig, om jag på detta sätt anhåller om er vänskap, ja ännu mer - om er kärlek." Sirligt? Nej, nej.

Hur ska man svara då? Vi tar den positiva varianten:

"Bäste herr N. N.!

Man har från alla håll beskrifvit er för mig som en man, den der rätt väl är i stånd att göra en flicka sådan som mig lycklig, och äfven de iakttagelser jag sjelf haft tillfälle att anställa, stämma helt och hållet öfverens med denna uppfattning. Jag drager derföre ej i betänkande, att på ert anbud gifva er ett jakande svar, och beder er endast ytterligare att rätt snart åter glädja mig med några rader.

Eder tillgifna

N. N"

Glödande, inte sant!

Sedan den tragiska biten: hur afsluta ett tidigare kärleksförhållande på resolutaste sätt? Så här kanske: "Det ofördelaktiga ljus, hvari Ni under sista tiden visat Eder, den högst oangenäma, ja fulla sida af Er karakter, som först nu trädt i dagen, samt hela Ert beteende under de sista veckorna, nödgar mig till den bestämda förklaringen, att vi från och med denna stund äro skilda."

Högst underhållande är också de avslutande sidorna med annonser för billiga böcker, med allt från "19 muntra Bondvisor", "Svart-konst bok", "Fläckuttagning" och "Nyaste Gratulationsboken" till "Klosterlivfet afslöjadt. Sann berättelse af en flyktad nunna." Särskilt populära verkar vara instruktionsböcker i konsten att kyssas, praktiska framställningar av det fysiska äktenskapet och guider till "Fruntimmerna sådana som de äro". Delikata ärenden helt enkelt, för "förälskade och icke förälskade, giftaslystne och icke giftaslystne ynglingar, män och gubbar".

Ann

I hängmattan... eller inte

Att läsa på stranden är varmt. Éduard Manet, "Sur la plage", 1873

Puh, i denna hetta orkar man ju inte med annat än hängmatteböcker. Fast hängmatta och hängmatta... Som en kollega konstaterade är det ju inte bara en fruktansvärt utsliten utan också missvisande metafor. Vem äger egentligen en hängmatta? Och de som nu råkar göra det, ligger de verkligen och läser i den?

Nej, börjar det inte bli dags att komma på något nytt? Hammock kanske? En perfekt roman till slö hammockläsning? Har folk hammockar nuförtiden? När jag var liten var jag avundsjuk på de som hade en hammock att gunga i i trädgården - fast de gnisslade och ofta kändes lite småfuktiga och var allmänt otympliga. Nu känner jag ju i princip ingen som överhuvudtaget har en trädgård att placera sin hammock i.

Det rimligaste är väl att folk läser sina deckare eller vad det nu kan vara i solstolen. Eller kanske till och med på strandhandduken.

Själv läser jag sommartid helst under ett parasoll. Om jag nu hade haft ett parasoll, vill säga, och en gård man kunde placera det på.

Ann

Sedan kan man ju ha en sådan här läsplats också... P S Krøyer, "I haven. Marie i liggestol", 1893.