tisdag 31 januari 2012

Förväntningar på våren

10 titlar att hålla ögonen på i vår:

Hans Magnus Enzensberger, Det mjuka monstret i Bryssel (Karneval): En europeisk intellektuell på studiebesök i maktens labyrinter.   
Karl Ove Knausgård: Min kamp 4 (Norstedts): Kampen fortsätter. Författardrömmar och förbjuden kärlek utlovas.
Andrei Codrescu: Tzara och Lenin spelar schack (2244): Postmodern skildring av ett fiktivt schackparti mellan dadaismens och kommunismens profeter.
Andrea Wulf: Jakten på Venus (Leopard): Om Venuspassagen och 1700-talets excentriska vetenskapssamhälle.
Tariq Ali: Vad var kommunismen? (Celanders): Hur ska kommunismens misslyckanden förstås? Kritisk betraktelse från vänster.

Johan

Trude Marstein, Ingenting att ångra (Kabusa): Stafettromanen Göra gott var en imponerande teknisk prestation där över hundra berättarröster länkades samman. Jag är nyfiken på den norska författarens nya roman, som intar två skilda perspektiv i en otrohetsaffär.

John Donne, Skabrösa elegier och heliga sonetter (ellerströms): Shakespeares sonetter har översatts ett oändligt antal gånger. Nu är det dags att ge sig på hans samtida kollega, i tolkning av Gunnar Harding.

Birgitta Lillpers, Industriminnen (W&W): Titeln låter helt perfekt för en diktsamling av Lillpers. Jag ser fram emot rostgnisslande skönhet. "Därför vinddrivna våra sinnen.//Därför sorgmantel,/oberört mörk högt över/berget" hette det i Nu försvinner vi eller ingår från 2007.

Heinrich von Kleistpaket (Modernista): "Odödlighet, nu är du min till fullo! står det på Heinrich von Kleists gravsten vid Wannstein, där han ligger begravd tillsammans med sin "dödsväninna" Henriette Vogel som han 1811 sköt innan han riktade pistolen mot sig själv. Nu kan man läsa pjäsen som citatet är hämtat från, Prinsen av Homburg, tillsammans med tre andra dramer i översättning av Horace Engdahl. Och samtidigt utkommer Peter Handbergs citatbiografi Kleist - Slutet i nyutgåva.

Helene Schjerfbeck, Och jag målar ändå  (redaktör Lena Holger, Atlantis): Brev från en av Nordens främsta konstnärer till kollegan Maria Wiik mellan åren 1907-1928. Jag förväntar mig en praktbok med fängslande tankar om måleri, som jag kommer att vilja kasta mig över när jag väl sett denna utställning.
Ann
Helene Schjerfbeck, Sittande kvinna i vit klänning, 1908

måndag 30 januari 2012

Framtiden vässar tangenterna


Gamla förlegade tider. Jean-Baptiste Simeon Chardin, Boy Sharpening a Pencil (The Young Draftsman), 1737


"Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt"

Rektor Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagens skola i Sollentuna skådar in i framtiden, och hjälper den på traven genom att välja bort klassiska läromedel från undervisningen.
DN 30/1

söndag 29 januari 2012

Januari börjar året

Det har klagats på uppdateringsfrekvensen här på bloggen och vi utlovar därför omedelbar bättring. För att inte göra löftet alltför svårhållet införs från och med nu ett par nya kategorier: veckans bild och veckans citat. Fast med tanke på att januari snart runnit ut - hur gick det till? - blir det här kanske snarare månadens bild. Håll till godo:
January or Aquarius with Courtiers in Snowball Fight Outside Stenico Castle, c.1400



Parasiter, ockupanter och förrädare

En ny radikalhöger har vuxit fram i det nya Europa. Folkvalda muslimhetsare i slips och kostym förenas med stöveltrampande milismän i uniform, på marsch mot en mörknande framtid. I rörelsens periferi, eller kanske dess mitt, sprider en självdubbad norsk riddare, beväpnad med ett halvautomatiskt jaktgevär, död bland unga idealister, alla dessa "kulturmarxister och självmordshumanister". Nu är skillnaden stor mellan en röstfiskande populist och en solitär terrorist, men vad som förenar dem är hatet.
Min recension av Magnus Lintons reportagebok De hatade hittar man här.

Johan

tisdag 24 januari 2012

Skynda, skynda, skynda!

Trots allt mitt inre sönderfall,
kan jag ännu känna igen en fulländad dag:
hav utan skugga,
himmel utan krusningar,
luft svävande över mig som en välgångsönskan.

Hur undkom denna dag
angriparens påbud?
Jag har inte rätt till det,
man tillåter inte att jag har det bra.

Berusade, som av en antydd frihet,
törnar vi emot varandra,
och vi skrattar hest
på ett vidskepligt sätt
medvetna om att allt detta är förbjudet.

Kanske är det bara en fälla
denna fulländning
denna rena luft,
detta vatten obefläckat av fruktan?

Låt oss njuta av allt så länge vi kan:
skynda, skynda, skynda.
Ur Kontinuum av Nina Cassian (översättning Dan Shafran, Tranan).

Här skriver jag om Nina Cassian och Tranans storsatsning på rumänsk poesi, antologin med 27 rumänska samtidspoeter Om jag inte får tala med någon nu.

Hur påverkades du av Nina Cassians verser? Drabbade de dig på något sätt? Kanske rent fysiskt? Eller var dikten inte annat än ord på en dataskärm? Vad som händer i oss när vi läser en dikt, hur dikten väcks till liv, sådant resonerar Magnus William-Olsson kring i sin nya essäbok Läsningen föregår skriften. Här kan man läsa mer om den.

Och så lite mer poesi: jag recenserar Boel Schenlærs diktsamling Nomad i exil här.

Ann

söndag 22 januari 2012

Fantasins fiskar och annat

Varifrån kommer orden?
vilka ljud gneds mot varandra så att de blev till
vid vilken flinta tände de sin veke
vilka vindar förde dem till våra munnar

Deras förflutna är sorl av återhållen tystnad
gny från smältande materia
grymtande från skämt vatten

Ibland smalnar de till skrik
vidgar sig i klagan
blir till tjut mot rutorna i döda hus
kristalliseras till sorgekorn på döda läppar
fastnar på en fallen stjärna
gräver sig ner i intet
suger upp vilsna själar

Orden är tårar av sten
nycklar till begynnelsens portar
de muttrade i grottorna
lånade stormen sitt dån
sin tystnad åt brödet som levande stoppats i ugn

Ur Vénus Khoury-Ghata, Variationer kring ett kärsbärsträd och andra dikter (översättning Jeana Jarlsbo och Inger Johansson, Elisabeth Grate bokförlag)

I senaste numret av Lyrikvännen skriver jag om Vénus Khoury-Ghatas dikter. I övrigt handlar temat den här gången om fisk. Låter kanske inte som det mest självklara valet av poetiska djur, men Anders Mortensen påpekar att det finns många paralleller mellan fiske och dikt, att fisken är en symol för poesin och vice versa: "fantasins, hoppets och dagdrömmens gäckande väsen, som också är skönhet, slem och sprittande föda".Och så kan man bland annat läsa om när prinsessan Ulrika Eleonora d.y. fångade en gammelgädda. (Apropå det har jag i helgen ätit gäddpastej.)
Japansk skrivask, Louvren
Ann

torsdag 19 januari 2012

Krigets konsekvenser


Den ende som ännu står på benen när artilleriröken skingras är en lemlästad stackare som spyr rakt ner i högen med döda kroppar. Det var för det här du föddes, lyder titeln. En fladdermus med människoansikte suger näring från bröstet på en död man. Den lakoniska undertexten: Las resultas, konsekvenserna.
I Francisco Goyas illusionslösa bildreportage från kriget, Los Desastres de la Guerra, bär soldaterna sabel och cylinderhatt, men det går knappast att se etsningarna – som nu visas på Malmö konsthall – utan att tänka på samtiden. Torterade människor och skändade lik. Snapshotsen från Abu Ghraib och den senaste videosekvensen med urinerande marinkårssoldater lägger sitt raster över bilderna.

Fransmännen kom till Spanien med en överlägsen invasionsarmé och förmenta universella värden. På en etsning står en självmedveten man i trekantig hatt och hög krage intill en inhemsk tiggare, och bildtexten undrar om de tillhör samma släkte. Folkresningen som följde, och som Goya betraktade utan att se mycket annat än skändligheter, var det första där en ockupationsmakt stod inför gerillakrigföringens prövningar. Efter blodbadet kom hungersnöden, och civilbefolkningen fick lida dubbelt.
Goyas skildring börjar i det realistiska men går alltmer i absurdistisk riktning. På verklighetens skräcksyner med kvinnor som våldtas och nakna stympade kroppar upphängda i träd följer en kavalkad av mardrömsbilder. Svåröverträffad i svartsyn är etsningen av den döde mannen, till hälften redan förvandlad till skelett, som omgiven av ett mörker mättat med onda ansikten mödosamt sträcker sig upp ur graven för att skriva ett sista ord. Nada, skriver han på pappret. Ingenting.  

Johan

onsdag 18 januari 2012

Skyttegravarnas poesi

Koshk

Det sår jag har lagt om
blodar ner mitt hår med händerna
Vad ensam skymningen kan vara
vid öknens ände
Jag slänger ut matburken bland konserverna
slänger ut sönderslitna skärp
och en vattenflaska av jord

Hur lång är den väg som leder hem?
Vilket håll jag än går
ligger eldens läten och skottsalvornas ekon i luften
Jag har begravt Abedi, Momeni och Iranpoor
nu har jag suttit och bett
på denna kulle har jag sörjt
Jag hade inga lakan att vira om er
stanna nu kvar i dessa filtar,
än en gång för jag undan jord
Vad kalla era händer är
ropa inte så högt
vi sover här
hälsa från oss till alla vänner
skicka ett telegram till mamma krama om pappa
Vinden blöder i mellangärdet
Ur Sohrab Rahimis Krigsbibliotekarien. Här skriver jag om boken.

Ann

söndag 15 januari 2012

Badkatt

Ett badkar för en katt.

Fast torrbad är att föredra.

fredag 13 januari 2012

"Jag kräver ett annat öde"

Medea, väggmålning från Herculaneum


Medea, ur 'Vie des Femmes Celebres', ca 1505

Medea, Anselm Feuerbach, 1873


Medea Daughter of Aeetes King of Colchis, Maxwell Armfield (1882-1972)

Jag vill ha mitt liv tillbaka. Och om jag inte kan få det så vill jag ha hans liv. Hjärta för hjärta. Öga för öga. Kön för kön.
Ur Medealand av Sara Stridsberg

Här kan man läsa min recension av Stridsbergs Medealand och andra pjäser.

Ann

torsdag 12 januari 2012

Havererade drömmar

En mongolisk version av  Majgull Axelssons Moderspassion är Allt detta tillhör mig, den tjeckiska författaren Petra Hulovás första roman. Också här kämpar kvinnor för döttrar som vänder dem ryggen, också här trasslar mödrar in sig i lögner och upptäcker hur svårt det är att tvätta bort stämpeln från ursprunget. De hägrande drömmarna om något annat och bättre visar sig vara endast drömmar.
Hela min recension av Allt detta tillhör mig hittar man här.

Ann

onsdag 11 januari 2012

Skimret kring en gyllene röst


Leonard Cohen på Sofiero 2008

Det är inte alla som håller med om att han fötts med en gyllene röst, som det heter i en berömd låttext – också han själv har många gånger tvivlat. För att vara en sångare som långt över pensionsåldern drar fulla arenor har hans karriär varit osedvanligt brokig. Som poet gick den unge Leonard Cohen från klarhet till klarhet. Redan i tjugoårsåldern överöstes han med kritikerrosor, priser och stipendier för sina diktsamlingar och räknades snart som en av Kanadas intressantaste författare, även om hans ryktbarhet inte nådde utanför landets gränser. När han efter ett par romaner sadlade om till musiken, 32 år gammal och utan att kunna hålla tonen, var det många som höjde ögonbrynen.
I sin biografi över Leonard Cohen följer Anthony Reynolds detaljerat sångpoetens kringflackande liv, från uppväxten i en judisk medelklassfamilj i Montreal till turnéerna på ålderns höst, efter att artisten klivit ner från klostret på berget och upptäckt att han skinnats av sin manager. Musiken står i fokus: Reynolds porträtterar kvinnorna bakom sångerna och skildrar ingående varje inspelning, med det katastrofala samarbetet med Phil Spector som en tragikomisk höjdpunkt. Med generöst intervjumaterial och redogörelser för alla turer kring cyniska skivbolag ger biografin en fascinerande inblick i musikbranschen; söker man mer litterära insikter om Cohens texter fungerar den sämre. Överhuvudtaget ger boken ett slarvigt och stundtals ganska ytligt intryck, med upprepningar och trådar som inte följs upp.
Apropå förhållandet mellan kreativitet och professionalitet – han föredrar givetvis själv det förra – har Cohen konstaterat: ”Jag har en känsla av att om man befriar sig själv, så kan det börja skimra runt vad man än rör vid.” Lite av det cohenska skimret lyser upp också Reynolds skildring och får en annars rätt medioker och hafsig biografi att bli till sidvändarläsning.

(Anthony Reynolds
Leonard Cohen – en biografi
Översättning Ewa Edén- Modén
Reverb
Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Ann

söndag 8 januari 2012

Levnadsteckning över en skitstövel

Varje tid har sina hjältar, sina förebilder. En gång i tiden var det konstnärer och diktare, för att inte tala om massmördare i glänsande uniformer. Idag kan det lika gärna som en rockstjärna vara en framgångsrik entreprenör i teknikbranschen.
När Apples VD Steve Jobs avled hösten 2011 var det en nyhet som nådde långt utanför näringslivssidorna. Macintosh-klanen hade förlorat sin hövding, och alla som en gång pluggat in ett par vita iPodhörlurar i öronen hade anledning att skänka mannen en tacksam tanke. 
Strax efteråt kom Walter Isaacsons drygt 600-sidiga biografi, tillkommen på uppdrag av Jobs själv. PR-proffsets sista produktlansering, avsedd att sälja in hans eftermäle, tänker skeptikern. Ändå är det inte fråga om någon överdrivet vördsam hagiografi. Snarare på många sätt en levnadsteckning över en skitstövel.  

 
 Läs resten av min recension av Walter Isaacsons bok Steve Jobs - en biografi här.

Johan

fredag 6 januari 2012

Ett slags sammanfattning

Jag hade tänkt skriva någon typ av årssammanfattning, men dagarna rusade iväg och så var det plötsligt nytt år och det gamla kändes, ja, gammalt. Dessutom var 2011 ett år som knappt går att sammanfatta. Ett bergochdalbaneår. På det personliga planet var det ett av det jobbigaste åren i mitt liv, i ordets båda bemärkelser. Samtidigt var det ett år då jag drack champagne fler gånger än någonsin tidigare - och hade anledning till att göra det.
Det är det härliga med nyår, känslan av nystart. Och 2012 har börjat bra. Jag botade nyårsdagsbaksmällan med julavsnittet av Downton Abbey. Sedan dess har vi tapetserat fondvägg i hallen och köket - jag har längtat efter att få ha fåglar på väggarna! - och slitit bort ett urfult köksgolv. Och släpat in ett köksbord. Nu går jag omkring i det tillstånd av uppskruvad eufori som jag får av hantverksarbete och som innebär att jag sover sämre än när jag mår dåligt.
Och så har jag så smått - än så länge pyttesmått - påbörjat ett projekt som jag tänker ska få ta den tid det tar, det vill säga antagligen mycket lång tid. En lyx i skrivsammanhang som jag inte är van vid och som känns bra att tänka på medan skånestormarna rasar utanför fönstret.
Ann