vilka ljud gneds mot varandra så att de blev till
vid vilken flinta tände de sin veke
vilka vindar förde dem till våra munnar
Deras förflutna är sorl av återhållen tystnad
gny från smältande materia
grymtande från skämt vatten
Ibland smalnar de till skrik
vidgar sig i klagan
blir till tjut mot rutorna i döda hus
kristalliseras till sorgekorn på döda läppar
fastnar på en fallen stjärna
gräver sig ner i intet
suger upp vilsna själar
Orden är tårar av sten
nycklar till begynnelsens portar
de muttrade i grottorna
lånade stormen sitt dån
sin tystnad åt brödet som levande stoppats i ugn
Ur Vénus Khoury-Ghata, Variationer kring ett kärsbärsträd och andra dikter (översättning Jeana Jarlsbo och Inger Johansson, Elisabeth Grate bokförlag)
I senaste numret av Lyrikvännen skriver jag om Vénus Khoury-Ghatas dikter. I övrigt handlar temat den här gången om fisk. Låter kanske inte som det mest självklara valet av poetiska djur, men Anders Mortensen påpekar att det finns många paralleller mellan fiske och dikt, att fisken är en symol för poesin och vice versa: "fantasins, hoppets och dagdrömmens gäckande väsen, som också är skönhet, slem och sprittande föda".Och så kan man bland annat läsa om när prinsessan Ulrika Eleonora d.y. fångade en gammelgädda. (Apropå det har jag i helgen ätit gäddpastej.)
 |
| Japansk skrivask, Louvren |
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar