måndag 26 oktober 2009

Tomorrow's Tears

Jag kommer aldrig att förändras - det som är nu är för alltid. Så är mina tankar när jag snurrar omkring i salen i ett stort gult hus med musiken på hög volym. Det är ett sådant där alldeles gyllene ögonblick, skimrande, uppslukande, ingenting annat finns, allt är nu och nuet är precis som det ska. Jag lyssnar på Cranes och tänker att det här kommer jag alltid att älska. Det här kommer alltid att vara jag.
Om någon skulle ha knackat den där flickan som för så många år sedan dansade i en gul villa på axeln och sagt att "nehej, du har fel". Visat henne 2000-talet i en kristallkula där hon kunde se Cranes-skivorna stå ospelade i hyllan år efter år och den hon själv blivit stampa foten till country. Så skulle hon kanske stannat upp och snyftat till.
För det är klart att man förändras, och en dag upptäcker man plötsligt att man tycker att det är bra att förändras. För vem vill gå genom livet stillastående, som en evig tonåring, utan att någonsin vidga sina vyer? Inte för att jag skäms för flickan som en gång var jag och vill ta avstånd från henne, nog finns hon där någonstans fortfarande, under skikt på skikt av erfarenheter.
På torsdag kommer Cranes till Babel, Malmö. Det är första gången på 14 år bandet besöker Sverige, står det i reklamen. Tidsspannet får mig att skälva till. Jag var ju där, då, för 14 år sedan. (Fast själv får jag det faktiskt bara till 12.5 när jag räknar efter). Kanske är det den musik som betytt allra mest för mig. En gång reste jag från Umeå till Göteborg för att se en konsert, men släpptes inte in för att det var tjugoårsgräns. Jag fick en autograf i alla fall.
Jag sätter på de gamla Cranes-skivorna. De får mig fortfarande att rysa.







Ann

söndag 25 oktober 2009

Most Novembers I Break Down and Cry


Hösten är en årstid för farväl och känslor av att allt är på väg att ta slut - i alla fall i en symbolisk och inte minst meteorologisk bemärkelse. Nog för att jag älskar hösten, soliga dagar, men tanken att det här nog är det sista man kommer att se av ljuset och löven är så stressande att jag nästan föredrar de grå och regniga dagarna, då man kan sitta inne och koppla av och veta att allt ändå är kört, nu är det bara rakt in i mörkret som gäller. Vilket omställningen till vintertid, denna grymma stöld av de ljusa eftermiddagstimmarna, innebär: välkommen till november, gråhetens kalla hjärta. Jag drömmer alltid om att gå i ide i november.
Därav denna ganska så dystra låtlista.


Farväl, 10 i topp


The One I Love Is Gone - Linda Ronstadt & Ann Savoy (Adieu False Heart)

Alone & Forsaken - Townes van Zandt (youtube)

That Leaving Feeling - Stuart A. Staples (Leaving Songs)

The Leaving Kind - Walkabouts (Devils Road)

Goodbye - Emmylou Harris (Wrecking Ball)

Abandoned - Lucinda Williams (Lucinda Williams)

Solitary Man - Johnny Cash (American III: Solitary Man)

St. James Infirmary - Ramblin' Jack Elliot (The Long Ride)

Fare Thee Well - Willard Grant Conspiracy (Regard the End)

Henry Russell's Last Words - Diana Jones (Diana Jones)

Ann





Svart silke

Foto: Malin Arnesson



Jag kan inte skriva om dans - det är en konstform jag saknar språk för. Så säger inte mycket mer än att Black Silk på Malmö opera var en mäktig upplevelse. Dans till Bach under röda lyktor och med ett otroligt suggestivt ljusspel till Nightwish i symfonisk version med kvinnokör - det sista låter lite jobbigt om svulstig metal inte är ens grej, men det gjordes väldigt vackert bombastiskt.
Ann

onsdag 21 oktober 2009

Nothing but a lonely rambler girl

Rambling, gambling & moonshining. De slitna manliga countryklichéerna får en annan twist när en kvinna tar dem i sin mun. Och Eilen Jewel kör hela grejen, filtrerad genom sin personliga röst, charm och låtskrivartalang, på Babel i onsdags kväll. I bagaget finns Jimmie Rodgers och Hank Williams, men också Loretta Lynn, Bessie Smith och Billie Holliday.
För ett par veckor sedan var det alternativcountryduon Handsome Family som tog sin svärta och värme till KB. Snart väntar Steve Earle solo med akustisk gitarr och Townes van Zandt på repertoaren på Palladium. Nashville, Tennessee? Nej, en vanlig oktober i Malmö, Skåne.

Ann och Johan

måndag 19 oktober 2009

Noterat

Vad ska man säga om årets Augustprisnomineringar? Ja, det är inte direkt några lättviktare i den skönlitterära klassen. Depressionen som sätter sin prägel? Här gör jag en liten kommentar.
Vilka är det då som saknas på listan, kan man lägga till. Ja, där finns inte Kerstin Ekman, Monika Fagerholm, Tony Samuelsson, Anna Jörgensdotter, makarna Ahndoril, Pauline Wolff, Klas Östergren, Carl-Johan Vallgren, Anneli Jordahl, Johan Kling, Kristian Lundberg... Har det varit ett rätt hyfsat litteraturår, kanske?
Två av de sex utvalda böckerna är diktsamlingar, traditionen med en ensam poesinominering verkar vara bruten i och med fjolårets generösa tre. Det brukar sägas att nomineringarna av lyrik inte höjer försäljningssiffrorna nämnvärt, men jag ska i alla fall ta mig i kragen och införskaffa Ann Jäderlunds ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig”, vilket jag skandalöst nog inte gjort än. Sedan, för att hoppa till fackböckerna, ser jag fram emot Karin Johannissons "Melankoliska rum" som har legat i min böcker-jag-mycket-snart-ska-läsa-hög sedan den kom ut.
Här kan man läsa min recension av Eva Adolfssons "En liten historia", här om Johannes Anyurus "Städerna inuti Hall".
Ett par notiser till, när jag ändå är igång att länka:
Björn Ranelid ger ut sina aforismer.
Kulturtidskriften Kritiker börjar prata ekonomi.
Ann

fredag 16 oktober 2009

Döende dandys

"Den döende dandyn" av Nils von Dardel

"Det är klart att folk retade sig, i ett land som haft 450 år på sig att utveckla lutheranism och Gustav Vasas myndighet. Dandy var ingen fin etikett, det var ett skällsord, synonymt med en bortskämd slyngel, ett oönskat barn. Ingen visste varifrån de kom, hur en så egotrippad attityd kunde spridas efter alla kampanjer mot ytlighet och falska ideal. /.../ Och så sitter man plötsligt och dricker märkvärdigt espressokaffe, röker Dunhill och pratar engelska lyxbilar med en ung man som ser ut som Oscar Wildes nevö."

ur Klas Östergrens "Den sista cigarretten"
Min recension av Östergrens uppgörelse med 80-talet finns här.
(Det är lite pinsamt att länka, med tanke på rubriken. Uppenbarligen förmår ingen på tidningen stava till kassettband. Det har påpekats, men fredag eftermiddag... Ännu pinsammare blir det ju av att det i papperstidningen heter "kasettband". Vi skyllde på att ingen idag minns sådan gammal teknik. Och bestämde oss för att hädanefter hålla oss till dvd, möjligtvis mp3, i rubrikerna.)

Ann

torsdag 15 oktober 2009

Jazz och substans

Så olika man kan tycka. För mig var Joe Lovanos svetslåga till tenorsax, pendlande mellan postbop och frijazz, uppbackad av kraftstationen Us Five på Palladium i tisdags en av de maffigaste jazzupplevelser jag haft. För Sydsvenskans recensent Alexander Agrell var det en kaskad av toner utan kärna.
Hur diskuterar man, bortom frågan om teknisk skicklighet, substansen i ett jazzsolo? Med vilka ord, enligt vilka kriterier? Agrell söker bekräftelse hos publikens reaktioner, och hävdar att gensvaret var behärskat. Själv tar jag till vittne, förutom mig själv och mitt sällskap, basisten Esperanza Spalding, vars leenden, huvudskakningar och minspel under bandledarens solon gick långt utöver den kollegiala artighetens.
Lyssna på Joe Lovano´s Us Five live från Newport i augusti och bestäm själv.
Johan

tisdag 13 oktober 2009

Cold, cold heart

Kay Sage, No passing


Med en mängd blinkningar till Karin Boyes "Kallocain" skriver Jerker Virdborg i sin nya roman "Kall feber" framtidsdystopiskt om ett samhälle (här och nu förstås) där karriärismen inte bara frambringar en influensa som sänker kroppstemperaturen utan också ger individerna genomfrusna själar. Det är på många sätt glänsande utfört, men inte utan sprickor i den högblanka fasaden. Verkar i alla fall några kritiker tycka (Aftonbladet, SvD, GP) i likhet med mig.
Ann

söndag 11 oktober 2009

Höstcollage


John Singer Sargent, Autumn on the River

Georges De Feure, Foret en Automne

Mary Cassatt, Autumn

Mindre glans
När lönnarna börjar brinna
i rymdens djup
hade du önskat mindre glans,
mera råa vindar
och inga skönhetens tecken?
Hellre en torftig värme
och mjukare skuggor?
Rivna löften driver längs gatorna,
stridigt mörker väntar.
Bo Carpelan, ur "Nya dikter"
Gustav Klimt, Forest of Beeches


Egon Schiele, Four Trees

Piet Mondrian, Woods


Hösten har slösat bort sitt guld
Flyttfåglarna lämnat den tomma dungen
På nakna grenar irrar en sen sommarstråle
Irrar och söker förgäves ett endaste aspmynt.

Vizma Belsevica, översatt av Juris Kronbergs, ur "Jordens värme"

Ann

fredag 9 oktober 2009

Politikens riter

Dödsbäddarna
Ur Fransisco Goyas Los Desastres de la Guerra

Politik handlar lika mycket om fiktion som om verklighet. Eller rättare sagt så är symbolhandlingarna en del av den politiska verkligheten. En amerikansk presidentinstallation är en symbolhandling, nästan en statlig religiös ceremoni, och till den hör retoriska fraser som kan förtrolla en värld. Utdelandet av Nobels fredspris är en politisk symbolhandling, en modern rit, kanske rentav en besvärjelse mot krigets gudar.
Fast bakom symbolhandlingarna finns en verklighet. I den verkligheten förs krig av maktpolitiska orsaker. I den verkligheten sitter människor bakom galler utan att anklagas för något brott. Bomber fälls som lemlästar och dödar civila. Enligt politikens symbolvärld är de "collateral damage", en lätt vägande post i krigets balansräkning. När USA:s Commander-in-Chief, innehavare av världens största arsenal av massförstörelsevapen, med ett sannolikt välkomponerat tacktal tar emot sitt fredspris kommer de knappast att tillåtas störa den högstämda ritualen.

Johan

torsdag 8 oktober 2009

Och priset går till...

... en författare som jag faktiskt läst och skrivit om: Herta Müller.

"Från den pistolskottseffektiva inledningsmeningen "Jag är kallad till förhör" till slutets vanvettiga gapskratt är Müllers roman en svettigt klaustrofobisk studie av det totalitära samhällets oberäkneliga och förödmjukande verklighet."

Hela min recension av "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv" hittar man här.

UPPDATERING: Och här kan man se mig svamla i webbtevesoffan, med ordet paranoia på tungan.

Ann

onsdag 7 oktober 2009

Utkast till ett manifest

Eftersom det uppenbarligen fortfarande är möjligt att diskutera litterära manifest och hållningar, här ett stycke fint formulerat poetik som man både kan hålla med om och inte:

"Vill man syssla med litteratur får man inte inta en litterär hållning. Det är kraften hos det liv man skildrar som avgör om man lyckas. Balzac, Dickens och Dostojevskij. Ser ni, dessa stora herrar är inga litteratörer. De är människor som skriver. Livet är inte litterärt."

Uttalandet gjordes av Emmanuel Bove 1928 och citatet är hämtat ur Sofi Qvarnströms efterord till "En vinterdagbok". Bör tilläggas att Bove själv knappast var en alldeles litterärt hållningslös författare - han brukar ibland nämnas som föregångare till le noveau roman.

Ann

tisdag 6 oktober 2009

Fel man för en frack

Årets nobelpris i litteratur går till den amerikanske låtskrivaren... Nej, Bob Dylan lär, trots att han som vanligt har sina förespråkare, inte behöva dra på sig fracken i år heller. Tack och lov. Nog för att han är värd medaljen, men med tanke på hur obekväm den katten brukar vara bland hermelinerna har han nog ännu mer förtjänat att slippa den.
1963 mottog Dylan det prestigefyllda Tom Paine-priset av National Emergency Civil Liberties Committe, drack sig berusad under den flotta middagen och gjorde skandal med sitt improviserade tacktal, där han inför det demokratiska sällskapet bland annat jämförde sig med Lee Harvey Oswald. När han 1970 blev hedersdoktor i Princeton tyckte rockpoeten att promotionen var så obehaglig att han var tvungen att skriva en låt om det. Och på Polarprisutdelningen 2000 såg han ju allt annat än avslappnad ut i det kungliga sällskapet. Kanske vis av erfarenheten från -63 hoppade han den gången över middagen.
Om Peter Englund & co vill prisa en sångare kan de väl ta Leonard Cohen. Han kanske till och med skulle bli glad.
Johan

måndag 5 oktober 2009

"i denna dröm om död och dagsljus"

Inte Vännäs, men inte långt därifrån.

jag plockar ser ljuset mellan tallbarren barren
mellan barren Din skugga av barr

Pär Hansson, bördig från Vännäs, har kommit ut med en ny diktsamling, "Motorsågsminne". Läs min recension här.

Ann

söndag 4 oktober 2009

Fullfjädrad fågeljakt

Det fanns besökare på Ivar Arosenius-utställningen på Göteborgs Konstmuseum som undrade vart "Kattresan" fanns någonstans. Svaret var att skisserna hängde på den särskilda utställningen "Katter!" - en kavalkad av konst med katter föranledd av att Barnboksbildens Vänner firar 20-årsjubileum. Det är också en väldigt barn(boks-)inriktad utställning, men museet har i alla fall flyttat in sin fantastiska Bruno Liljefors, "Katt på fågeljakt" bland de mer barnvänliga kissemissarna.


Att jag är så förtjust i målningen beror inte till största delen på katten, som visserligen är målad med fullfjädrad perfektion; den vaksamma gången, den uppspelta blicken, stoltheten över bytet som hänger i gapet bortom all räddning. Utan på omgivningen, det senhöstliga skogsbrynet med de torra grässtråna och de få kvarvarande vissna löven, fångade med några snabba penseldrag i ett mjukt ljus. Visst känner man doften?

Ann

Skolgårdspennalism och stormaktspolitik

Stormaktspolitiken som en pueril lek med en laddad pistol på bordet, speglande skolgårdens pennalistiska maktstruktur, där man också kan utgå från att "nästan ingenting är på skoj". Läs min recension av Alexander Ahndorils roman "Diplomaten". En "krängande och oavlåtligt spännande hybrid till roman, med inslag av såväl existentiellt mobbingdrama som storpolitiskt drömspel".
Johan

fredag 2 oktober 2009

Rosiga kinder, svarta blickar

Ivar Arosenius, "Självporträtt", 1908

Sista dagen på bokmässan smet jag iväg till Konstmuseet och den nyöppnade Ivar Arosenius-utställningen - helt underbart att bara vandra omkring i de svala, tysta salarna efter mäss-sorlet. Arosenius är "Kattresans" fader, bohemrumlande konstnär vid sekelskiftet vars tillvaro tog en ny vändning när han gifte sig och fick en dotter - som också blev nytt favoritmotiv - och sedan dog i blödarsjuka precis när han höll på att få sitt genombrott.
Om man inte sett mer än självporträtten och kattsagan (vilken jag, uppfödd på Disney, inte har något särskilt barndomsförhållande till) så ger utställningen sannerligen en breddad bild. Fast det är inte alltid man vill ha en breddad bild.
Jag är svårflörtad när det gäller de folkloristisk-naivistisk-satiriska målningarna som tar upp stor plats i salen. Arosenius var särskilt fascinerad av bullriga backanaler där frodiga människor rusar runt, stojar och stimmar, rosiga, rusiga och rödmosiga. Det är lite svårt att få ihop med självporträttens spleen-osande, samtidigt vekt vemodiga och stint rannsakande blick som verkar längta bort mot helt andra saker.
Här finns några fina porträtt av hustrun, söta bilder av dottern och väna sagoillustrationer, men även om jag uppskattar det jugendenkla och sagoaktiga är det först och främst självporträtten som är behållningen. I det ovan kan man se den backantiska dansen pågå i bakgrunden. Men konstnären har själv vänt den ryggen. Hans tankar tycks höra mer hemma i den dova stjärnhimlen som omringar hans huvud. Blicken med de spetsade ögonbrynen verkligen borrar sig in, kanske inte så mycket i betraktaren som i honom själv.

I ett annat känt självporträtt har han midsommarkrans i håret - det finns ett foto på utställningen som tycks ha varit en förebild - och återigen bildar det färgglada, livsglättiga kontrast mot hans mörka kläder och svårmodiga, dostojevskijallvarliga uppsyn. Man anar en viss konflikt mellan hur livet borde vara och hur det känns...

Och så kan man inte låta bli att undra vart Arosenius konstnärskap tagit vägen om han fått leva längre än till trettio.
Ann

torsdag 1 oktober 2009

Kött och klimat


Klimatförändringarnas inverkan på djuren är allmänt känd, och isbjörnarnas dystra framtidsutsikter är bara toppen på det smältande isberget. Desto mindre känd är djurhållningens inverkan på klimatförändringarna. Ändå står djurindustrin för en större del av utsläppen av växthusgaser än vad transportsektorn gör (18 respektive 16 procent, enligt FAO). Idisslande kor släpper ut metan och kväve. Skog avverkas för att ge plats åt betesmark. (Läs mer i senaste numret av Djurens rätt.)
Kulturreservatets uppmaning på Internationella vegetariska dagen blir därför: slopa hamburgaren och rädda en isbjörn!

Johan