Jag kommer aldrig att förändras - det som är nu är för alltid. Så är mina tankar när jag snurrar omkring i salen i ett stort gult hus med musiken på hög volym. Det är ett sådant där alldeles gyllene ögonblick, skimrande, uppslukande, ingenting annat finns, allt är nu och nuet är precis som det ska. Jag lyssnar på Cranes och tänker att det här kommer jag alltid att älska. Det här kommer alltid att vara jag.
Om någon skulle ha knackat den där flickan som för så många år sedan dansade i en gul villa på axeln och sagt att "nehej, du har fel". Visat henne 2000-talet i en kristallkula där hon kunde se Cranes-skivorna stå ospelade i hyllan år efter år och den hon själv blivit stampa foten till country. Så skulle hon kanske stannat upp och snyftat till.
För det är klart att man förändras, och en dag upptäcker man plötsligt att man tycker att det är bra att förändras. För vem vill gå genom livet stillastående, som en evig tonåring, utan att någonsin vidga sina vyer? Inte för att jag skäms för flickan som en gång var jag och vill ta avstånd från henne, nog finns hon där någonstans fortfarande, under skikt på skikt av erfarenheter.
På torsdag kommer Cranes till Babel, Malmö. Det är första gången på 14 år bandet besöker Sverige, står det i reklamen. Tidsspannet får mig att skälva till. Jag var ju där, då, för 14 år sedan. (Fast själv får jag det faktiskt bara till 12.5 när jag räknar efter). Kanske är det den musik som betytt allra mest för mig. En gång reste jag från Umeå till Göteborg för att se en konsert, men släpptes inte in för att det var tjugoårsgräns. Jag fick en autograf i alla fall.
Jag sätter på de gamla Cranes-skivorna. De får mig fortfarande att rysa.
Ann
Ann
Ann 
