fredag 29 april 2011
torsdag 28 april 2011
Livet inom slutna gränser
HD har tjuvstartat och publicerat min recension av Tornet dagen innan recensionsdagen. Här finns hela texten att läsa.Ostalgiker göre sig icke besvär. I Uwe Tellkamps roman Tornet finns inte skymten av den särskilda form av nostalgi som frodas kring det gamla DDR, som tagit sig uttryck i Trabantsafaris, wall rides och souvenirshoppar proppade med kommunistisk kitsch. Visserligen saknas inte öststatsvitsar och historier om kubanska bananer, men Tellkamps tillbakablick på livet bakom järnridån är i grunden en mörk uppgörelse med bitter eftersmak.
Ann
tisdag 26 april 2011
The Air Is Thin
Fönstren har immat igen. Ansiktena blossar. För varje låt tycks syret sugas upp än lite mer och pressas ut ur lokalen. Det är inte mycket mer än en bardisk och några bord, men kroppar står tryckta intill varandra från scenen bak till dörren. Över en hypnotiskt molande och mullrande ljudmatta svävar Jesse Sykes röst, mörkt eterisk med ett ödsligt klingande djup. Inte bara publiken har det trångt på Vinylbaren, basisten i the Sweet Hereafter ryms inte ens på scenen utan får stå ett steg nedanför, som en grindvakt till toaletten.
Sista låten är sista låten, applåderna är entusiastiska men ingen orkar begära ett extranummer. Eller törs kräva mer av musikerna. Vi kippar efter andan, torkar fukten ur pannan och drar girigt efter luft när musiken tystnat. Det ringer i öronen och alla är överens om att det var fantastiskt.
Ann
måndag 25 april 2011
Easter Sunday på Klaffbron
Vissa artister får mer uppmärksamhet än andra. Till den senare kategorin hör definitivt Otis Gibbs från Wanamaker, Indiana, en av altcountryns starkast lysande osynliga stjärnor. Nej, jag hade inte heller hört talas om honom förrän häromdagen, men nu vill jag sprida Ordet. Till Klaffbron i Malmö hamn lockar hans raspiga starka röst och solida sånger ett femtiotal personer. På mitt nyinköpta ex av CD:n "Joe Hills Ashes" skriver han "Thanks for giving a damn!". Fast i Frankfurt blev han stoppad på gatan av ett TV-team som ville göra en intervju, berättar han från scen. Det visade sig efter en del språkförbistring att de höll på med ett reportage om hemlöshet. Nej, nej, jag är amerikan, förklarade han. Okej, fortsatte de, så vad gör en hemlös amerikan i Frankfurt?
Johan söndag 24 april 2011
lördag 23 april 2011
fredag 22 april 2011
torsdag 21 april 2011
onsdag 20 april 2011
Morotsbakelser med indiskt ris
Dags för del 3 i lilla hushållsskolans sekelskifteskurs. (Tidigare avsnitt hittar man här.) Idag blir det morotsbakelser med indiskt ris, kokt purjolök och dillsås. Och så hallon med grädde till efterrätt. En lördagsmiddag enligt Ellen Turners meny, men vi lyxar till det och tar det på en onsdag. Ja, självaste dymmelonsdag.
Inget blivande patent. |
Första problemet uppstår direkt. Morötterna ska ångkokas. Vad gör man om man inte har en ångkokare? Uppfinner en förstås. Det kan väl funka att stoppa ner ett durkslag i kastrullen? Eller kanske inte. Nå, ångkokningen verkar med lite eftertanke hur som helst vara ett smått onödigt steg.
Andra problemet: "små formar". Formar av alla storlekar är något av en bristvara i det här hushållet, särskilt små. Men vänta nu, fick vi inte en muffinsplåt i present någon gång? Kanske inte så sekelskiftesmässigt, men det fungerar alldeles utmärkt och rymmer precis smeten som jag gjort, lite drygt hälften av receptet. Det får väl kompenseras av att jag vispar efterrättens grädde med handkraft.
Lätt som en plätt att röra ihop, klicka ut och skjutsa in i ugnen. Att det inte står någon tidsangivelse i receptet är en sådan sak som ger mig lätt panik, fast eftersom vår ugn ändå inte följer några som helst angivelser är det bara att vänta och hoppas på det bästa.
Indiskt ris enligt Ellen Turner anno 1913 är nog inte riktigt samma sak som vad jag menar med indiskt ris år 2011. Jag ägnar viss tankemöda i butiken åt att fundera på vad receptets risgryn kan betyda för slags ris. Det var väl knappast basmatiris som stod på hyllorna i det tidiga seklet. Eller Uncle Ben's parboiled, för den delen. Jag skulle behöva en snabbkurs i kulinarisk historia, men eftersom ingen sådan finns i sikte på Coop snappar jag åt mig en påse långkornigt italienskt ris, som lite liknar vanligt grötris.
Receptets procedur för riskokning är något avancerad, för att uttrycka det milt. Risgrynen ska tvättas, sköljas, skållas, rinna av, kokas, hällas över i ett durkslag, sköljas över av kokande vatten, hällas tillbaka till kastrullen och därefter sättas in i ugnen cirka tio minuter, där man då och då försiktigt rör om med en gaffel. Och sedan uppläggas grynen lätt och högt på ett fat, varefter man försiktigt öser över en het och kraftig buljong, utan att riset faller samman. Puh! Ska allt det verkligen vara nödvändigt? Nåja, jag gör som det står och det ser ju trevligt ut i slutändan.
Såsen bereder till min överraskning inga särskilda besvär. Jag har viss såsfobi - när det gäller att tilllaga alltså - och brukar nöja mig med pulvervarianten för att slippa haverier. Men det här rörs ju ihop utan minsta bekymmer. Och blir riktigt gott.Kokt purjolök med rört smör är menyns tillbehör. Jag misstänker att Ellen Turner inte sett de purjolökar som finns i dagens grönsakslådor, eftersom receptet säger 18 stycken. Jag nöjer mig med beskedliga en halv lök.
Resultatet är inte alls dumt. Morotsbakelsen, eller kanske muffisen, har en fin mjuk smak med, lite dragning åt det bittra från mandeln, och gifter sig lyckligt med dillsåsen. Riset har väl inte riktigt den kryddstyrka man förväntar sig av något med indiskt i rubriken, men vi har ju redan tidigare konstaterat att sekelskiftesmat inte verkar vara till för gommar som föredrar heta upplevelser - de frysta hallonen är faktiskt kvällens kraftigaste arom. Inte heller för veganer, med tanke på mängden mejeriprodukter som recepten proppats fulla av. "Det smakar ägg", säger kultureservatets provsmakare. Så passande då till påsk.
Etiketter:
Sekelskiftesvego
tisdag 19 april 2011
Öppen konst
En pissoar signerad R. Mutt. Jag ser den på Moderna Museets Malmöfilial. Läser i broschyren att Duchamp ”var en av de tidigaste förespråkarna för den öppna konsten, där betraktarens och eftervärldens tolkningar bidrar till den kreativa akten och därmed till betydelsen av konstverket”. Vad jag ser är förstås inte samma sak som man såg 1917. En ren provokation. Inte heller nödvändigtvis samma sak som man såg 1963, när Ulf Linde gjorde sin nu utställda replik av konstnärens readymade. En halv provokation. Eller en dubbel. Vad jag ser är ingen provokation. Det är en utnött ikonoklastisk ikon. Dess betydelse? Kanske att Duchamps sabotagehandling sprängde konsten i bitar, men lämnade konstinstitutionerna intakta.
Samtidigt pågår Malmö Modernas utställning om den tidiga modernismen. Färg- och formexperimenten som utmanade konstinstitutionerna i konstens namn. Kirchners nakna flicka med gröna konturer. Munchs åkerarbetare i rinnande olja. En färgmättad Kandinsky som påminner om ett kyrkfönster. Öppen konst i en annan bemärkelse. Ögats öppenhet. Konst som inte tycks behöva någon intellektuell tolkning för att vara betydelsefull. Vare sig då eller nu.
Ernst Ludwig Kirchner: Marzella (1909-10) |
Johan
lördag 16 april 2011
Blod och ära
Custer. Civilisationens förkämpe |
En skönlockig hjälte som dog med stövlarna på. Höljd i blod och ära, med dragen sabel, till tonerna av en glättig marsch. Så ser indiankrigens mytomspunne general Custer ut i den vite mannens koloniala undermedvetna. Hur såg han ut i verkligheten?
I Custers sista strid, en bok som vill vara såväl en heltäckande biografi som en detaljspäckad skildring av drabbningen vid Little Big Horn 1876, gör Tommy Eriksson ett försök att teckna ett sanningsenligare porträtt. Bilden blir mångfacetterad. Custer var en hårdhudad soldat, förälskad make, fåfäng celebritet, okänslig chef, vänfast kamrat, hänsynslös risktagare. Allt på en och samma gång. Fast mer än något annat var han ett villigt redskap för ett av historiens framgångsrikaste folkmord.
Läs resten av min recension här.
Sitting Bull. Barbaren |
Johan
fredag 15 april 2011
Vårens narkos
Flygblad
Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.
Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.
Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.
Tomas Tranströmer, ur "Från levande och döda"
”Jag är genomlyst/och en skrift blir synlig/inne i mig/ord med osynligt bläck/som framträder/då papperet hålls över elden!” Så beskriver Tomas Tranströmer sig själv i ”Längre in” från diktsamlingen Stigar (1971). Det är en träffande bild, åstadkommen av en metaforernas mästare, inte bara av en människa som ogärna blottar sig utan också av en tillvaro som endast då och då, vid det rätta eldskenet, låter sina hemligheter skymta. Och av en poet som sysselsätter sig med de ögonblick då skriften plötsligt uppenbarar sig. Hemligheter på vägen heter en av hans tidigaste diktsamlingar, Den stora gåtan är titeln på hans sista.
I ett samtal om mystiken, ett begrepp han förhåller sig skeptisk till, har Tranströmer sagt: ”Eftersom jag aldrig riktigt vet vartåt dikten syftar när jag börjar skriva så händer det att jag upplever dikten som en upptäcktsresa. Dikten bär mig åt något håll.”
Mycket av Tranströmers poesi gör mig mer imponerad än berörd. Det gäller särskilt hans tidiga verk. I hans senare diktning, kanske från och med 1970 års Mörkerseende, kommer det in en både fränare och mer personlig ton som griper tag i mig på ett helt annat sätt. Och när Tranströmers poesi berör, då gör den det på ett sätt som bara den främsta poesin kan göra. Hans bilder talar starkt till sinnena, men framförallt händer det något i ens inre när man ställs inför dem, ett slags skred, en öppning.
Ur min artikel om Tomas Tranströmer publicerad i Norrköpings Tidningar.
Ann
torsdag 14 april 2011
Föreställningar och förställning
Hela min recension av Reptitionen finns här.Det är med en obarmhärtigt genomskådande blick Eleanor Catton betraktar sina karaktärer i debutromanen Repetitionen. Iakttagelserna är sylvassa, cyniska och luttrade på ett sätt som är svårt att få ihop med författarens ålder: när boken publicerades var hon inte mer än tjugotre. Inte undra på att den nyzeeländska debutanten slagit kritiker världen över med häpnad.
Ann
Ett oönskat arv
Det är en dyster och ångestladdad roman, en kombination av klassisk uppväxtskildring och provinsiell eländeshistoria. Inte bara generationerna ställs mot varandra, också tiderna tycks krocka. På en plats där man tackar Gud för maten vid middagsbordet och ser skördetröskan som hotfull modernitet framstår stockholmstjejen med sina utsvängda byxor som en varelse från en främmande planet.
Tomas Bannerheds fina debutroman "Korparna" recenserar jag här.
Ann
onsdag 13 april 2011
Svarta tistelfrön
Är melankoli smittsam? I Eva Ströms nya roman planerar en författare att skriva om sin egen gata och dess invånare som en sorglig ballad. En av grannarna protesterar: om hon sprider "svarta tistelfrön" omkring sig kan de riskera att fastna i ömtåliga själar. Därför har boken fått titeln Den flödande lyckan, trots att den rymmer en hel del olycka och depression.
Ann
måndag 11 april 2011
Fjärilsmuseet
Hemligheter på vägen
Diptyk med blommor och insekter, Joris Hoefnagel, 1591
Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.
Mörkret träffade ansiktet på en som gick
bland de andra i solens starka
otåliga strålar.
Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick
ett fjärilsmuseum.
Och ändå solen lika starkt som förut.
Dess otåliga penslar målade världen.
I 21 % av Tomas Tranströmers dikter förekommer en insekt av något slag. Vanligast är fjärilar, så många som tio stycken hittar man i hans samlade poesi, därefter följer steklar, skalbaggar, tvåvingar, trollsländor och halvvingar. Diktsamlingen "Stigar" är den enda där inga insekter alls förekommer, däremot innehåller "För levande och döda" inte färre än sex exemplar, och har till och med ett kryp i en titel, "Guldstekel": "Denna samling är en klimax för insekterna i Tranströmers diktning, och även i det svenska 1900-talets poesi." Så skriver Anders N Nilsson och Göran Sjöberg i artikeln "Att samla insekter i poesin – den biologiska mångfalden hos Tranströmer", varifrån uppgifterna är hämtade. De konstaterar också att det finns färre förekomster av vattenlevande insekter och att Göran Sonnevi bara har insekter i 5,8% av sina dikter mellan 1959 och 1973. Hade Tranströmers sista diksamling "Den stora gåtan" kommit med i räkningen så skulle nog frekvensen av flugor ökat.
Vill man läsa mer om Tranströmer och flygfän så kan man läsa min essä i Helsingborgs Dagblad här.
Ann
söndag 10 april 2011
Dismantling the armour
Peter Waterhouse i samtal med sin översättare Aris Fioretos. Den tysk-engelska tvåspråkigheten i hemmet gjorde honom uppmärksam på språkets egenheter. Gliporna i språket. En avgrund som stirrar tillbaks på en, som hos Nietzsche, föreslår Fioretos. Nej, snarare ett skratt än en avgrund, säger Waterhouse, som känner sig mer befryndad med Shakespeare än med Nietzsche. Inte heller vill han dekonstruera språket. Snarare då nedmontera rustningen. Dismantling the armour. Bakom den är världen defenceless. Fenceless.
Johan
fredag 8 april 2011
Högtidligt tillkännagivande
"Nu är det bekräftat", står det att läsa på Litterära profilers hemsida. För alla som har spekulerat: i vår publiceras min biografi om Stella Kleve. Ska bara skriva klart den först... Och jag är faktiskt inne på sista varvet, putsar kommatecken och byter ut preposititioner. Sedan ser jag fram emot att kliva ut i världen igen.
Ann
Etiketter:
Stella Kleve etc
onsdag 6 april 2011
JAS förlorar sin oskuld
Säga vad man vill om FN:s Libyeninsats, men Sveriges medverkan framstår i medierna mer och mer som ett slags pendang till Christer Fuglesangs rymdfärd. Ett högteknologiskt litet äventyr som ska visa att svenska grabbar visst kan vara med och leka i skarpt läge. Äntligen ska JAS Gripen förlora sin oskuld. Och Sverige - som minsann haft både terrorattentat och korruptionsskandaler - ska ta ytterligare ett litet steg mot att bli ett normalt land.
Johan
tisdag 5 april 2011
Farfars brevlåda
Det är många år sedan farfars gård revs. Sedan ett och ett halvt decennium står där istället flera små hyresfastigheter som imiterar det gamla husets stil i trä och med halvmånefönster till prydnad på gavlarna. Men i alla dessa år har hans brevlåda stått kvar vid infarten. Jag brukar gå förbi och kontrollera den, känna på lockets inristade namn.
Nu har till slut snön, vårdslösa barns lekar, eller kanske tiden, tagit ut sin rätt. Kvar hänger bara baksidans plankor medan framsidan ligger utkastad i den solkiga marssnön. Jag söker locket, men det finns inte. Kommer kanske upp i tö.
Men den stora kanadensiska tallen som en gång skuggade glasverandan står där i alla fall fortfarande.
Ann
söndag 3 april 2011
Se blomsterbetraktaren
I Se blomman redovisar de sina fynd, som alltså handlar lika mycket om kultur som om natur. De ser blomman, men också blomsterbetraktaren. Med skarp blick iakttar de skönheten hos ogräs, lyriska spår av hagtorn, botaniska lämningar av finska svedjebönder, växtliknelser i fornisländska kväden, den hermafroditiske Kung Liljekonvalje.
Författarna går på tur i botanikpionjärernas lappländska spår, binder dygdekransar i medeltidens kristliga örtagård, genomsöker kalkrika marker och kalhyggen på jakt efter rara plantor, synar Almqvists törnros, prickar av alla sju svenska arter av låsbräken, varseblir klasskamp i Elsa Beskows blomstertäppa, slår ett slag för de osedda gräsen.
Ibland blir det ren poesi. Tallörten ”kröker sig som en köttig kräkla”. ”Bakom stugan bidade brudbröd sin blomningstid”. Dofttickan ”ser ut som fjällkons gräddiga mjölk när den väller ur barkens sprickor”. Ja, en del blomnamn är poesi bara de: skuggviol, ängsskallra, trolldruva.
Det är hela tiden vittert och personligt, roande och lärorikt, och skrivet med en entusiasm som smittar. Man känner för att när det våras packa ryggsäcken och kasta sig ut i blomsterängen. Sedan kan man själv ha ett sprängfyllt herbarium, eller – som jag – inte en susning om vad som växer på det egna fönsterbrädet.
(Publicerad i Norrköpings Tidningar)
Johan
fredag 1 april 2011
På spåret
London Underground, Horace Taylor 1924 |
Här driver själar, nästan lika många
som de löv som röda fallit ned på spåren
och denna spröda, ännu ganska långa
men kalla höstdag mycket långt från våren,
som liksom varje dag är svår att fånga,
försenar tågens gång med höstdekoren;
och deras andedräkter blir till ånga
och driver bort likt allt som aldrig når en.
Här skriver jag: att värmen är nu borta,
en väldig sommars tålamod förlidet;
att vad som kvarstår av en sols aorta
är lövens vener, fladdrande förvridet;
att den som nu är ensam skall förbli det,
en lång tid trots att dagarna blir korta.
Helt fel årstid förstås, men jag tyckte om de drivande själarna och lövens vener. Ur Malte Perssons nya diktsamling Underjorden, som jag skriver mer om här.
Ann
Etiketter:
Poesi,
Recenserat
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)