På spåret

London Underground, Horace Taylor 1924

Här driver själar, nästan lika många
som de löv som röda fallit ned på spåren
och denna spröda, ännu ganska långa
men kalla höstdag mycket långt från våren,

som liksom varje dag är svår att fånga,
försenar tågens gång med höstdekoren;
och deras andedräkter blir till ånga
och driver bort likt allt som aldrig når en.

Här skriver jag: att värmen är nu borta,
en väldig sommars tålamod förlidet;
att vad som kvarstår av en sols aorta

är lövens vener, fladdrande förvridet;
att den som nu är ensam skall förbli det,
en lång tid trots att dagarna blir korta.

Helt fel årstid förstås, men jag tyckte om de drivande själarna och lövens vener. Ur Malte Perssons nya diktsamling Underjorden, som jag skriver mer om här.

Ann