Morotsbakelser med indiskt ris

Dags för del 3 i lilla hushållsskolans sekelskifteskurs. (Tidigare avsnitt hittar man här.) Idag blir det morotsbakelser med indiskt ris, kokt purjolök och dillsås. Och så hallon med grädde till efterrätt. En lördagsmiddag enligt Ellen Turners meny, men vi lyxar till det och tar det på en onsdag. Ja, självaste dymmelonsdag.

Inget blivande patent.

Första problemet uppstår direkt. Morötterna ska ångkokas. Vad gör man om man inte har en ångkokare? Uppfinner en förstås. Det kan väl funka att stoppa ner ett durkslag i kastrullen? Eller kanske inte. Nå, ångkokningen verkar med lite eftertanke hur som helst vara ett smått onödigt steg.

Andra problemet: "små formar". Formar av alla storlekar är något av en bristvara i det här hushållet, särskilt små. Men vänta nu, fick vi inte en muffinsplåt i present någon gång? Kanske inte så sekelskiftesmässigt, men det fungerar alldeles utmärkt och rymmer precis smeten som jag gjort, lite drygt hälften av receptet. Det får väl kompenseras av att jag vispar efterrättens grädde med handkraft.

Lätt som en plätt att röra ihop, klicka ut och skjutsa in i ugnen. Att det inte står någon tidsangivelse i receptet är en sådan sak som ger mig lätt panik, fast eftersom vår ugn ändå inte följer några som helst angivelser är det bara att vänta och hoppas på det bästa.

Indiskt ris enligt Ellen Turner anno 1913 är nog inte riktigt samma sak som vad jag menar med indiskt ris år 2011. Jag ägnar viss tankemöda i butiken åt att fundera på vad receptets risgryn kan betyda för slags ris. Det var väl knappast basmatiris som stod på hyllorna i det tidiga seklet. Eller Uncle Ben's parboiled, för den delen. Jag skulle behöva en snabbkurs i kulinarisk historia, men eftersom ingen sådan finns i sikte på Coop snappar jag åt mig en påse långkornigt italienskt ris, som lite liknar vanligt grötris.

Receptets procedur för riskokning är något avancerad, för att uttrycka det milt. Risgrynen ska tvättas, sköljas, skållas, rinna av, kokas, hällas över i ett durkslag, sköljas över av kokande vatten, hällas tillbaka till kastrullen och därefter sättas in i ugnen cirka tio minuter, där man då och då försiktigt rör om med en gaffel. Och sedan uppläggas grynen lätt och högt på ett fat, varefter man försiktigt öser över en het och kraftig buljong, utan att riset faller samman. Puh! Ska allt det verkligen vara nödvändigt? Nåja, jag gör som det står och det ser ju trevligt ut i slutändan.

Såsen bereder till min överraskning inga särskilda besvär. Jag har viss såsfobi - när det gäller att tilllaga alltså - och brukar nöja mig med pulvervarianten för att slippa haverier. Men det här rörs ju ihop utan minsta bekymmer. Och blir riktigt gott.

Kokt purjolök med rört smör är menyns tillbehör. Jag misstänker att Ellen Turner inte sett de purjolökar som finns i dagens grönsakslådor, eftersom receptet säger 18 stycken. Jag nöjer mig med beskedliga en halv lök.   

Resultatet är inte alls dumt. Morotsbakelsen, eller kanske muffisen, har en fin mjuk smak med, lite dragning åt det bittra från mandeln, och gifter sig lyckligt med dillsåsen. Riset har väl inte riktigt den kryddstyrka man förväntar sig av något med indiskt i rubriken, men vi har ju redan tidigare konstaterat att sekelskiftesmat inte verkar vara till för gommar som föredrar heta upplevelser - de frysta hallonen är faktiskt kvällens kraftigaste arom. Inte heller för veganer, med tanke på mängden mejeriprodukter som recepten proppats fulla av. "Det smakar ägg", säger kultureservatets provsmakare. Så passande då till påsk.