Vårens narkos

Flygblad


Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom, göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
målar sina slagord baklänges i garagen.

Vi ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning.
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag skall vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.

Tomas Tranströmer, ur "Från levande och döda"

”Jag är genomlyst/och en skrift blir synlig/inne i mig/ord med osynligt bläck/som framträder/då papperet hålls över elden!” Så beskriver Tomas Tranströmer sig själv i ”Längre in” från diktsamlingen Stigar (1971). Det är en träffande bild, åstadkommen av en metaforernas mästare, inte bara av en människa som ogärna blottar sig utan också av en tillvaro som endast då och då, vid det rätta eldskenet, låter sina hemligheter skymta. Och av en poet som sysselsätter sig med de ögonblick då skriften plötsligt uppenbarar sig. Hemligheter på vägen heter en av hans tidigaste diktsamlingar, Den stora gåtan är titeln på hans sista.

I ett samtal om mystiken, ett begrepp han förhåller sig skeptisk till, har Tranströmer sagt: ”Eftersom jag aldrig riktigt vet vartåt dikten syftar när jag börjar skriva så händer det att jag upplever dikten som en upptäcktsresa. Dikten bär mig åt något håll.”

Mycket av Tranströmers poesi gör mig mer imponerad än berörd. Det gäller särskilt hans tidiga verk. I hans senare diktning, kanske från och med 1970 års Mörkerseende, kommer det in en både fränare och mer personlig ton som griper tag i mig på ett helt annat sätt. Och när Tranströmers poesi berör, då gör den det på ett sätt som bara den främsta poesin kan göra. Hans bilder talar starkt till sinnena, men framförallt händer det något i ens inre när man ställs inför dem, ett slags skred, en öppning.

Ur min artikel om Tomas Tranströmer publicerad i Norrköpings Tidningar.
Ann