Bonne Année!

Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och kramar än hårdare bröstet på den som skall dö -
jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö!

O giv att all världen till slut måtte bliva som då
när Herren ej ännu befallt någon gräns mellan vatten och land,
när ännu ej djurögat stirrat mot rymdernas blå
och ännu en svagling ej rivits av tass eller hand,
och kärleken ännu ej kommit att locka och slå -
O giv att all världen till slut måtte bliva som då!

Dan Andersson

Från solnedgång till månuppgång

Det är snudd på snöstorm när jag lämnar Norrland. Hela natten har det snöat, kanske upp till en meter, och den yr fortfarande när vi på morgonen kör ut mot flygplatsen; bilen framför oss försvinner helt i det vita. Det är knappast en fråga om ifall utan om hur mycket planet kommer att bli försenat.

Medan vingarna isas av och minuterna tickar sitter jag ombord och ser de inplanerade stockholmstimmarna och besöket på Nationalmuseum smälta samman som en snöflinga mot huden.
Men till slut lyfter planet och jag hinner till mitt rendezvous med Caspar David Friedrich. Det är trångt en julhelgseftermiddag, man får i det närmaste köa till varje målning. Friedrichs konst är inte något att se under stress - eller kanske ändå: jo, det finns en sådan vilsamhet och ro i hans bilder. De är pur kontemplation. Också de dramatiska motiven, åskmolnen, de vassa klipporna, havsstormarna, skeppsbrotten.
“Den besjälade naturen” heter utställningen, som är den första i sitt slag i Norden. Varje träd porträtterar Friedrich med största omsorg - vilken omsorg kan man se i skisserna, där konstnären strävar efter att få med minsta lilla grenutskott.
På turistfoton av vackra vyer står man alltid leende rakt in i kameran, med ryggen mot det sköna landskapet. Vi var här, inte: vi njöt av det. Se oss! I Friedrichs bilder är människorna nästan alltid bortvända från oss, betraktare liksom vi. Se naturen!

Kvinna i solnedgång, ca 1818

Klipprev vid havsstrand, ca 1824

Månuppgång vid havet, 1822

Ann

I Steins salong

Picasso: Porträtt av Gertrude Stein (1906)

Den förföriska staden vid Seines stränder utgör en replipunkt i Gertrude Steins lilla prosabok "Paris Frankrike". Fast mer än om den franska huvudstaden handlar det om fransk mentalitet och nittonhundratalets tidsanda, allt framfört i en gäckande lättsam ton med en stor dos charm.
Fransmannen, sedd snett från sidan i ett rätt så smickrande ljus, är en jordnära men opraktisk person som lever för årstidens växlingar, och för modets. Logik är hans böjelse, och när han väl rasat av sig i en revolution civiliseras han behändigt av en mogen kvinna. I ett fritt associerande prosaflöde behandlar Stein allt från den moderna konstens betydelse till centralvärmens effekt på kjollängden. En längre utvikning handlar om det franska kökets utveckling.
Så här, inbillar jag mig, kunde det låta i Steins parisiska salong när hon höll hov för lejon som Hemingway, Fitzgerald och Picasso. Paris var ju nämligen platsen ”där alla var tvungna att vara för att vara fria”. När Stein skriver sin bok har emellertid mörka moln börjat segla in på himlen, och de kastar sina skuggor över texten. Andra världskriget har brutit ut, men ännu har Nazityskland inte invaderat Frankrike.
Ett avsnitt, en berättelse om en flicka i krigstid, sticker ut med sin starka suggestionskraft. Här kommer Steins litterära stil, med sina ständiga omtagningar och sin egenartade interpunktion, bäst till sin rätt. I övrigt är "Paris Frankrike" en bagatell i kåserande stil. Den är kokett, spirituell, intagande och inte så lite fransk.

(Publicerad i Norrköping tidningar)

Johan

Kulturårsbokslut

Till årsslutet hör årsbästalistor, så här kommer en subjektiv summering av kulturåret, för vad det kan vara värt. Med nödvändighet är den gjord utifrån den rätt så begränsade horisonten av vad jag läst, sett och hört. Anledningen till att "De fattiga i Lodz" inte är med på listan är således kanske bara det faktum att jag ännu inte läst den. Film har jag avstått från att lista eftersom jag i år sett för få nya filmer. Bättring på den cineastiska fronten lovar jag mig själv till nästa år.

Årets svenska roman Alexander Ahndoril: Diplomaten

Årets översatta roman Philip Roth: Vålnaden försvinner

Årets debut Johan Kling: Människor helt utan betydelse

Årets svenska fackbok Nils Uddenberg: Gränsvarelser

Årets översatta fackbok Orlando Figes: De som viskade

Årets essäistik Peter Handberg: Släpp ingen levande förbi

Årets klassiker Niccolò Machiavelli: Fursten

Årets konstutställning Edvard Munch og Danmark, Ordrupgaard

Årets teater Becketts Ur ett övergivet arbete, Helsingborgs stadsteater

Årets CD (rock/country) Tom Russell: Blood and Candle Smoke

Årets CD (jazz) Joshua Redman: Compass

Årets konsert (rock/country) Mark Olson & Gary Louris, KB, Malmö

Årets konsert (jazz) Joe Lovano´s Us Five, Palladium, Malmö

Johan

En sällsynt gäst

Ann

Den där julgranskulan ryker när som helst...

- Nä, det är faktiskt bara osten jag vill åt!

En julhälsning

Ann

Humanistiskt bric-à-brac

"I det moderna Europas minimalistiskt inredda kristallpalats – finansvärldens och byråkratins skyskrapor av glas och stål – kan kulturhistorien framstå som en pinsamt belamrad skräpkammare, ett otidsenligt kuriosakabinett, lika överflödigt som överflödande. Från ett annat perspektiv, flanörens och samlarens, är den en labyrint att gå vilse i, ett livgivande rotsystem, en plats för oväntade fynd och korrespondenser". Läs resten av min recension av Ulf Peter Hallbergs essäroman "Europeiskt skräp" här.

Johan

Tysta fågel

Tysta fågel,
svarta stumma fågel,
vid mitt bröst har jag värmt dig,
med mitt kött har jag närt dig,
Alla ting ville jag lära dig.
Jag har visslat dem mjukt till dig
som en fågelhandlare:
detta är solen
som ger nyponbusken tolv korgar rosor,
detta är stormen
som bryter sönder skepp till vrakspillror

Du lystrar inte, härmar inte,
visslar inte mjuk vissling om kära ting.
Dina ögon söker inte ett bo och fäste
bredvid mina.
Månne du tiger i förtärande väntan
på honom
som ska skänka allt den stora giltighetens musik,
det frälsande ordet?
Du har ett namn, tysta fågel,
du heter min älskade aning.

Jag skriver om Stina Aronson och den återutgivna diktsamlingen "Tolv hav" här.
Ann

Picasso, "Woman with crow"

On the top! (eller Kung för en dag...)

Det tog ett års hårt slit, men till slut nådde Kulturreservatet den välförtjänta toppen. Så, bokhoror, bodilar och birrosar, släng er i väggen! Det är klart att en blogg som skriver om sekelskiftespoesi, Spinozas conatusbegrepp och Rilkes bruk av skiljetecken, och som regelbundet publicerar heta länkar till recensioner i landsortstidningar, förr eller senare skulle bli landets mest populära litteraturblogg!

(Tekniskt fel? Nähä, det kan väl inte stämma...)

00-talet i ett nötskal?

Nu har 00-talet summerats på längden och tvären. Det blir ingen lista här, för jag har insett att listor ger mig ångest. Att välja det bästa, det absolut bästa, från ett helt decennium, nä, jag bara känner hur smaken börjar gunga och flyta; hur ställer man ett verk mot ett annat, hur kan jag vara så säker på att den här rangordningen är den rätta och skulle jag verkligen tycka likadant som för nio år sedan? Och tänk om jag faktiskt helt har missat den allra allra bästa boken?

Inte för att jag inte - nödd och tvungen - har gjort mina försök. Jag har i olika sammanhang summerat årets kulturupplevelser, listat årets 5 bästa svenska respektive översatta böcker, och valt ut topp tre av decenniets romaner för att kora decenniets främsta svenska roman. De erfarenheterna gjorde mig framförallt medveten om allt det jag inte har läst. Fokuslistan till exempel (som jag redan skulle vilja ändra i för att stoppa in Lundbergs Yarden) gjorde det uppenbart att jag läst sorgligt lite översatt litteratur i år. Det blev alltså Sara Stridsbergs Drömfakulteten som knep förstaplatsen i Sydsvenskans omröstning. Det är en bra roman, men jag hade den inte på min topp tre och är osäker på om den skulle ha kvalat in på min topp tio. Men två av mina val tog sig in och kom rätt högt, Lewis resa och Den amerikanska flickan, och jag har faktiskt läst listans alla böcker utom en. (Det blir till att försöka plöja De fattiga i Lodz innan nyår...)

Jag började recensera böcker år 2000, så 00-talet utgör hela min kritikerverksamhet. Att decenniet faktiskt höll på att ta slut, det fattade jag inte riktigt förrän alla dessa listförfrågningar började strömma in, och så drog ju HD igång sin 00-talsserie. Mitt försök till summering hittar man här.

Ann

Lättja

- Jag har jullov!

- Det heter väl semester? Eller åtminstone ledighet.

Ah, men jag har verkligen känslan av lov, jag kan knappt minnas sist jag begav mig norrut över julen utan att packa med en hög recensionsböcker. Eftersom man aldrig vet när det kommer att hända igen ska jag ägna den närmsta veckan, bortsett från en del julfirerier, enbart åt detta:

Edouard Manet, "Repose" (Berthe Morisot), 1869-1870

John White Alexander, "Repose" 1895

Karl Frederik Aagaard, "Repose", 1895

John Singer Sargent, Nonchaloir (Repose), 1911

Ann

"I högsta tornet står Mahomets avbild"

Massacre de sarrasins

ur Grandes Croniques de France, 1300-tal

Kan ett diktverk med tusen år på nacken kallas politiskt inkorrekt är Rolandsången en stark kandidat. Hjälteeposet om Karl den stores och hans bålda riddares kamp mot Spaniens muslimer utmärks inte direkt av någon större dos mångkulturell förståelse eller religiös tolerans. "Moren faller/ Hedna djävlar hämtar hans själ", heter det i Jens Nordenhöks fina nyöversättning, vars språk präglas mer av frankisk kärvhet än av fransk preciositet.

Här är fienderna mestadels förslagna uslingar och lumpna tempelskändare. En av morerna beskrivs som en avgrundsman, "svart i sitt skinn som en rutten fisk". En annan är "En trollkarl ökänd för sina resor/ Ner i helvetet med Jupiters hjälp". Vissa av dem har "uppsvällda huvuden/ Och borst på ryggen som svin". Det antika hjälteeposets ömsesidiga respekt fiender emellan känns avlägsen, men så befinner vi oss också vid gränsen för de kristliga korstågens era. Kriget mot terrorismen känns inte lika långt borta. Eller Schweiz minaretfria alpidyller.

Påfallande är hur okunnig författaren är om sina morer, saracener och "hedna arabiter". De beskrivs som polyteistiska tillbedjare av avgudabeläten. Dyrkan ägnas åt treenigheten Mahomet (Muhammed), Apollyon (Apollon) och Tervagan. Den senare, också känd som Termagant, är i medeltida föreställningsvärld den muslimske huvudguden, en slags ondsint demon. Mer än om muslimerna säger det förstås om den tidens kristna efterblivenhet. Följdriktigt kommer man närmast att tänka på talibanerna när man hör ärkebispen Turpins löfte till de kristna krigarna innan slaget: "Dör ni nu, blir ni helga martyrer./ Går till säker plats i högsta paradis".

Finns det då någon anledning att läsa Rolandsången, annat än som en nyckeltext i islamofobins historia? Ja, man kommer inte ifrån att här finns storslagna scener. Jag tänker då inte så mycket på stridsskildringarna, där "Baneren fladdrar käckt i höjden" och lansar stöts så att rustningar spricker, som på skildringen av tomheten och eländet efteråt. Döende stapplar hjälten Roland och hans kvarvarande kämpar omkring på det övergivna slagfältet, belamrat med döda kamrater. För en stund träder det heroiska i bakgrunden, och dikten djupnar:

"Grev Roland ser bispen stupad, fallen,

Hans inälvor spillda utanför kroppen,

Hjärnan rinnande ned för pannan,

I kors över bröstet vilar stilla

Bispens händer, vackra, vita"

Johan

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

I vår vackra vita vintervärld

Visst blir världen betydligt vackrare när den klätts i ett vitt täcke? Inte för att jag hinner se så mycket av den, världen, men den såg fin ut i morgonens gryningsgrå ljus genom tågrutan. Jag tog en promenad i industriområdet runt min arbetsplats, inte tjusigaste spatserstråket men vintersol är vintersol när man lider av akut ljusbrist. Sedan missade jag en kritisk buss och halkade ned till nästa tåg, glömde att det tar längre tid att promenera/halvspringa när det är snöhalt också när det sluttar men eftersom också tågen halkar på de isiga spåren hann jag ändå, trots att tågavgången tydligen tidigarelagts med en minut.

Nåväl, jag tänkte egentligen mest publicera några snöbilder.

Ann

Carl Fredrik Hill, "Vinterlandskap i solnedgång med stegrande häst"

John Henry Twachtman, "Winter Harmony"

Lucien Lévy-Dhurmer, "Snow effect"

Dekadens à la Socialstyrelsen

William Hogarth, del 3 ur A Rake's Progress

Det var rätt länge sedan ordet dekadens hade en negativ klang. Idag tänker man väl mest på glitter och glamm, bubbel och fjäderboor, urringningar och uppskörtade kjolar och lystna blickar på småtimmarna - redan förrförra seklet sveptes förfallet in i sammet och parfym och opiumdimmor som mer lockade än avskräckte. Synden har med tiden framstått som allt sundare.

Som Dunkers flörtigt skriver i sin glansiga reklamfolder till utställningen Dekadens: "En värld av sex, droger och moraliskt förfall. En berättelse som inte bara visar dekadensens lust, förgörelse och förförelse, utan som låter dig omslutas och berusas av den."

Därför blir man en smula förvånad över att utställningen i så hög grad tar avstamp i den moralistiskt avfärdande prebaudelairska betydelsen av fenomenet. Det är inte direkt fråga om några dekadenta konstnärer. Inte heller någon berusande romantisering av det dekadenta. Den där varningslappen kulturhuset stoltserar med känns ganska obefogad.

Visst hittar man i William Hogarths gravyrserie "Rucklarens väg" från 1763, som är utställningens avstamp, en dragning till de företeelser - bordeller, spelhålor, lättklädda damer, rikemansnycker - han skildrar med lustfylld detaljrikedom. Men sensmoralen är ofrånkomlig: rucklarens väg leder till dårhuset.

Lite sorglustiga collage kring just det mentalsjukhusliga gör Jockum Nordström. Gunnar Krantz porträtterar med satirisk avsmak stureplansflosklerna. I en svit av Paula Rego framställs vinets alla hemskheter, spyor och ansvarslösa föräldrar och barn som inte får sin välling - kunde vara beställd av Socialstyrelsen. När såg man senast så moraliserande samtidskonst egentligen? Nå, hos Nathalie Djurberg blir smygfluktarinblicken hos en storbystad prostituerad bakom röda skynken faktiskt rätt suggestivt kittlande.

Den verkliga dekadensen, den ligger istället i dekoren. Sällan har man sett en så stajlad utställning. Rum klädda i svarta gummidoftande plastremsor, bordellrött ljus, tjocka draperier, orientaliska mattor, vitt blankt kakel - ja, det där kaklet i David Hockney-salen, som i övrigt bara rymmer några etsningar, skulle gott och väl räcka till att kakla hela vår lägenhet...

Lite frestande är det att ta till kejsarens nya kläder-liknelsen. Fast tvärtom då, typ en tanig liten gosse svidad i kejsarkostym... Men det är också orättvist, för dels är det roligt med alla visuellt påkostade och fantasifullt utstyrda rum, dels är det inte alls en ointressant utställning, om än något tunn. Jag tycker om hur den utgår från en berättelse, och sedan låter de samtida konstnärerna kommentera och variera denna. Det väcker nyfikenhet och gör inte minst helheten större än delarna.

Dan Jönsson jämför i sin recension i DN med Malmö Konsthalls hafsigt hopslängda "Little theatre of gestures" och kommer till slutsatsen: "Och säga vad man vill, men Dunkers kulturhus har i alla fall försökt något annat." Det kan jag också skriva under på.

Ann

Den osynliga handens struptag

Den ekonomiska liberalismens grundtanke, att individernas egennyttiga handlingar sammantagna leder till resultat som gynnar samhället som helhet, kanske kan överleva finanskriser men knappast klimatkatastrofer. Den osynliga handen tar struptag på Moder Jord. Alltså samlas världens politiska ledare till en räddningsaktion. Problemet är att de i den globala kapitalismens tidevarv knappast äger så mycket makt som de vill ge sken av, ens om den goda viljan och förmågan att komma överens skulle finnas.

Kanske ska man se klimatkonferensen som den politiska elitens motsvarighet till källsorteringen. En åtgärd som i bästa fall gör miljön lite bättre, men framför allt har psykologiska effekter. Känslan av maktlöshet dämpas och dåliga samveten stillas.

Lättare än att bemöta klimathotet är det förstås att bemöta hotet från klimataktivisterna, och förutsägbart har danska staten utnyttjat tillfället till att gå ytterligare ett steg på vägen från rättsstat till säkerhetsstat.

En författare som tar upp några filosofiska perspektiv på klimatfrågan är Folke Tersman. Läs min recension av hans bok "Tillsammans".

Johan

Inte något graceland

Rom Isichei, "Reality check"

För några veckor sedan rapporterade Kobra från Nigerias största stad Lagos, som tio år efter demokratins införande blivit en stad som sjuder av kultur och framtidshopp. Det kändes upplyftande, för jag hade precis läst Chris Abanis roman "Graceland", som utspelar sig i Lagos slum och där 80-talets Nigeria, präglat av decenniers diktatur och inbördeskrig, framstår som allt annat än ett nådens land. Min recension finns här.

Ann

Det ingen vill ha

Vad det är folk vill ha, det är ju egentligen inte så himla intressant - sånt finns ju topplistor till för den som vill veta. Men vad är det folk inte vill ha - inte ens när det är gratis? Det kan vara rätt så spännande.

Lagom inför jul drog vi i eftermiddags vagnen med alla böcker, dubletter och ratade exemplar som samlats på hög under hösten, in i personalmatsalen. En händelse som gör kulturredaktionen lite populärare i huset. Det gäller att vara ute på minuten för den som vill rycka till sig godbitarna, trängseln runt vagnen värmer ett bokhjärta.

Vid slutet av dagen återstår bara några smulor. Men vad är det då som lämnats kvar? Ja, gamla kulturtidskrifter står inte särskilt högt i kurs och de mest obskyra fackböckerna har väl föga förvånande svårt att hitta entusiastiska läsare. Nehej, Nationalekonomins och beskattningens huvudprinciper var det ingen journalist som ville fördjupa sig i. Hur läkare tänker lockade tydligen inte heller. Och krönikor ur Nya Wermlandstidningen väcker uppenbarligen ingen nyfikenhet i nordvästra Skåne. Inte var det heller någon som kunde komma på en julklappsmottagare till en stor fotobok om aids, Tidskrift för genusvetenskap eller Peter Forsskåls Tankar om den borgerliga friheten. Bryr sig ingen längre om Ian Wachtmeister? Hans historiebok Rebellerna verkar i alla fall ingen vilja ta i med tång.

Men Håriga hunkar försvann till slut till ett väntande coffeetable.

Skönlitteratur är det bra åtgång på. Vad som blir kvar är några pocket och en del titlar från mindre och framförallt egna förlag. Men när jag går för dagen står där åtminstone en inbunden roman kvar från ett större förlag. Nämligen den ungerske författaren Attila Bartis Stillheten, som häromveckan hyllades stort runtom på landets kultursidor, också av mig i en ganska stort uppslagen artikel i HD.

Fast kanske tyder det på att man faktiskt läst min recension? Den inleddes ju: "Det är en fruktansvärd roman."

Ann

Att gå och bli stående

Alberto Giacometti: Homme qui marche II

En stumfilm utan text eller musik. Vad kan utgöra en radikalare slutpunkt för misstron mot orden och retoriken? Fast i ärlighetens namn är mötet mellan Beckett och Buster Keaton, i "Film" från 1964, roligare i teorin än i praktiken. En man försöker undgå världens blickar, inklusive sina egna, och resultatet är rätt så förvirrande.

På Helsingborgs stadsteaters Beckettfestival utgör filmen aptitretare inför tisdagens huvudnummer, Ingvar Kjellsons framförande av monologen "Ur ett övergivet arbete". Också här är det fråga om en på flera plan avskalad föreställning. Kjellson är ensam på den stora mörka scenen, med en bänk han mödosamt släpar runt på som enda rekvisita. Fast i centrum står den här gången orden, de ord som finns kvar inför existensens avgrund. "Att gå och bli stående. Och tänk om allt detta en vacker dag tar slut?"

1954 spelade Kjellson i Sverigepremiären av "I väntan på Godot". 55 år senare lyckas han ensam fylla ut Helsingborgs stadsteaters stora scen. Det är storartad teater, avskalad intill benen.

Johan

Vinterstämning

Caspar David Friedrich, "Bushes in the snow"

Remigius Adriannus van Hannen, "A Moonlit Winter Landscape"

Georges Lemmen, "Snowy Evening"

Vinter

Nu driver Nordan vilda spöken fram

bland kala träd och bleka dimmor.

Nu vandrar döden genom luften, syretunn,

som om dess blod spillts ut som vatten.

Allt ensamt brinner nu som benved ned.

Nu faller snön så ren och vit på marken

och världen stillnar i sin inre tystnad.

Vi märker knappt att en förvandling skett,

att vinden så som vi gått hem till sitt,

att världen ligger öppen, utan oss.

Ur "Nya dikter" av Bo Carpelan

Blue in Green

Babel, lördag. Nils Petter Molvaers trumpet lägger sig över en mörk elektronisk ljudmatta. En siluett rör sig framför en vägg av rinnande färger. Jazz för 00-talet tänker jag, glömsk av att vi om några veckor alla är tiotalister.

Johan

"verkligheten kom och förändrade allt"

Edvard Munch, "Arbetare på hemväg"

"Stämningen här kan vara rå, men kom ihåg att den är hjärtlig."

Det upplyses Kristian Lundberg om under anställningsintervjun till Yarden, en firma i hamnen som tvättar och flyttar bilar. Han, en medelålders författare med prisbelönta diktsamlingar och kritikerrosade kriminalromaner bakom sig, har blivit en timanställd som för minimalt med pengar ställer sin kropp till förfogande i alla väder, en kugge i ett maskineri, en av dem som tar det arbete han kan få och därmed ställer någon annan utan.

Det är inte en särskilt hjärtlig värld.

Kristian Lundbergs arbetarroman - eller "berättelse" som titelsidan propsar på - är en skildring av ett fall, av en klassresa tur och retur. Författaren tvingas av ekonomisk nöd vända åter till den värld han kom från, där man hyr ut sina muskler för att överleva. Det blir en minnesresa tillbaka till uppväxten, präglad av en psykiskt sjuk mor och en frånvarande far, fattigdom, kriminalitet, droger, vänner som snart kommer att ryckas bort. Men också ett vittnesmål från en vrå av samhället som sällan är synlig, från ett system som undergräver all solidaritet: "Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv." Ett system som avhumaniserar, som föder en kyla som vida överträffar den i hamnen klockan fem en vintermorgon.

Vreden pyr med en glödgad stillhet. "Får man inte lätt ett löjes skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?" Sådana frågeställningar löses alldeles upp i skenet av arbetsvillkoren för dem som befinner sig "i botten av botten". Istället väcks ett klasshat till liv.

Jag tror aldrig Kristian Lundberg har skrivit så svidande vackert som han gör i "Yarden". Eftersom författaren är skribent på Helsingborgs Dagblad och jag därför befinner mig i ett slags jävsituation ska jag inte ösa lovord över boken. Jag nöjer mig med att konstatera att "Yarden" är det starkaste jag läst av Lundberg och en av de bästa malmöromaner jag läst överhuvudtaget.

Ann

Målbrottsbrunst och pubertal genialitet på norska

"Om det svindlande fallskärmshopp från barndom till vuxenhet som kallas för puberteten handlar Jan Kjærstads nya roman 'Jag är bröderna Walker'. Närmare bestämt står släktskapet mellan det pubertala och geniala i fokus för ett romanbygge som rymmer såväl fantasterier som akne, målbrottsbrunst och brustna tonårshjärtan". Läs resten av min recension här.

Johan

Skönhet i sepia

När jag flyttade till Malmö översvämmades stan av gratisvykort och som fattig student plockade jag på mig en hel del sådana, något skulle ju lägenheten dekoreras med. Ett av de vykort jag fortfarande har kvar är en fantastisk naken kvinnotorso, ett beskuret foto av Henry B. Goodwin. Vykortet var reklam för fotomässan i Göteborg som då gjorde succé med en hyllning till jugendfotografen. Utställningen kom jag aldrig till, däremot köpte jag några år senare praktverket "Goodwin, en hyllning" till slumppriset femtio kronor på bokrearean.
Då räknades Goodwin som i stort sett bortglömd - det har nog ändrat sig; på sin tid var han landets mest uppmärksammade fotograf, en kändisporträttör som fångade bland andra Selma Lagerlöf, Greta Garbo och Gustaf Fröding med kameran. Och inte minst kanske, fångade tiden och dess förkärlek för täta stämningar, ljuv dunkelhet, böljande linjer och smickrande oskärpa. Vilket väl också var anledningen till att han snart, när tidsandan krävde ny saklighet och allt grällare och verkligare verklighet kom i ropet, ansågs helt överspelad.

För att skilja sina verk från fotografi utan konstnärliga ambitioner kallade han dem kamerabilder. Hur han trollade fram ett magiskt skimmer kring allt han fäste kameran på kan man just nu beskåda på Kulturen i Lund som ställer ut ett 90-tal foton, framförallt porträtt - av skådisar, dansare och okända skönheter; en förlorad värld.

Jag vill bara kliva in i detta sepiafärgade universum med sina mjuka konturer och sitt disiga ljus. Vem kom på att världen skulle vara i färg?

Ann

Elektrifierad Munch

"Natt i St Cloud"

För jämt ett sekel sedan låg Edvard Munch på nervklinik i Köpenhamn, utbränd av alkohol, konstnärliga kontroverser och fatala kvinnoaffärer. Knappast det slags minne man slår jubileumsmynt av, men en god anledning att besöka Ordrupgaard i Klampenborg, tjugo minuter med S-tåg från Hovedbanegården, där utställningen "Edvard Munch og Danmark" pågår.

Danmark som en knutpunkt för påverkan, vänskaper och genombrott i Munchs liv bildar tema för en utställning med såväl tidiga impressionistinfluerade som mogna symbolistiska verk. "Kyss". "Natt i St Cloud". "Melankoli". För oss som ännu tänker 1890-1900 när vi hör ordet sekelskifte är det mer julafton än Tivoli i adventsskrud. Inte minst fängslar verken med anknytning till vistelsen på dr Jacobsons nervklinik.

Från en duk blickar herr doktorn ner på oss i helfigur, en självgod och uppblåst gestalt, bredbent med knogarna på höfterna. Munch kommenterar: "När jag målade var det jag som rådde. Jag kände att jag behärskade honom som hade behärskat mig". I en karikatyrteckning beskriver han det omvända förhållandet: "Professor Jacobson elektrifierar den berömde målaren Munch och leder in manlig positiv och kvinnlig negativ kraft i hans ömtåliga hjärna".

På utflykter till Zoologisk Have tecknar Munch babianer, björnar och flamingos. Han målar av sjuksystrarna som vita ljusgestalter. Han gör en expressiv version av favoritmotivet "Det sjuka barnet" och ett stolt och sårbart självporträtt. Den misogyna litografiserien "Alfa och Omega" kommer till. Konvalescensen verkar inte precis ha varit någon semester, också bortsett från elbehandlingen.

Johan

Svart som blod

Jozsef Rippl-Ronai, "A Park at Night"

Ibland kan mörker fördriva mörker. Så behövs ett motgift mot novembergrådasket, pröva Attila Bartis "Stillheten". På egen risk. Jag recenserade boken här.

Ann

"Livet är något helt annat/och mera oväntat"

Somliga författare förvandlas efter ett tag till figurer, så till den grad att man nästan slutar se dem som skapare av litterära verk - i alla fall ställer sig personen rejält i vägen för böckerna. Björn Ranelid är förstås det mest uppenbara exemplet. Men också Jacques Werup har i viss utsträckning drabbats av den åkomman. Bara namnet osar finkultur på Österlen, med ett glas rött i hand.

Orättvist? Förstås. Men jag har i alla fall inte kommit mig för att ge honom en chans, förutom "Den ofullbordade himlen" för evigheters evigheter sedan. Det är i ett sånt läge en återutgivning behövs. Jag läser den sympatiska, mycket unga och direkta "Tiden i Malmö, på jorden", skriven för 35 år sedan, och tar tillbaka mina fördomar.

Nu smattrar snöregnet

allt hårdare mot

min sura vinterrock, det slår snart hål

i mig, jag är gjord av hud,

det krossar mig, det bedrövliga regnet,

jag är av glas, för hård

för att vara hård. På hösten

får man reda på mycket,

på hur skör man är, hur man balanserar,

hur gott lever

av ont...

Här skrev jag kort om boken.

Ann

Queer som en Queen eller Mitt homofona ordbehandlingsprogram

Idag gästrecenserar jag Kristina Hultmans "Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay" i Sydsvenskan, en bok som jag inte riktigt befann mig på rätt våglängd med.

Fast jag upptäckte en intressant sak medan jag skrev texten. Mitt ordbehandlingsprogram vägrade skriva ordet "queer" - det ändrades automatiskt till "Queen". "Homofoba" blev "homofona", medan "hbt" fick ändringsförslag som hot och het. Har patriarkatet nästlat sig in i min dator?

Ann

Stoftkorn i vinden

"Coastal Scene", Théo van Rysselberghe

Att säga att de är många är att säga för lite.
Ju starkare mikroskop,
desto idogare och noggrannare mångfaldigas de.

De har inte ens ett riktigt innanmäte.
De känner inte kön, barndom, ålderdom.
Kanske vet de inte ens om de finns - eller inte finns.
Och ändå bestämmer de om liv och död för oss.

Somliga stelnar i stundens stillhet,
fast ingen vet vad en stund är för dem.
Eftersom de är som pulver
är kanske även varandet
för dem pulvriserat

Ett stoftkorn i vinden är bredvid dem en meteor
ur djupaste kosmos
och ett fingeravtryck en vidsträckt labyrint
där de kan samlas
till sina döva parader,
sina blinda iliader och upanishader.

Ur dikten "Mikrokosmos", översatt av Anders
Bodegård

Jag skriver om Wislawa Szymborskas nya diktsamling Här.

Ann

Leve presidenten!

Efter åratal av folklig bångstyrighet - en restprodukt av det så kallade folkstyret - har en president äntligen kunnat väljas åt det europeiska folket. Valet borde förstås stärka den europeiska identiteten, så det känns lite konstigt att tillkännagivandet närmast får mig att känna mig som en medborgare i Folkrepubliken Kina.

Hur lång tid efter Augustus triumf, kan man fråga sig, tog det innan det romerska folket insåg att de inte längre levde i en republik. Kanske fattade de det aldrig fullt ut. Inte så länge senaten fortsatte sammanträda och konsuler som vanligt tillsattes varje år. Och så länge det gavs bröd och skådespel, och barbarerna hölls borta från gränserna.

Johan

Smärtans boning och salighetens spegel

Giotto: Porträtt av Dante i Paradiset; Podestakapellet, Palazzo del Bargello, Florens

I sin Dantebiografi, "En liten skrift till Dantes lov", som kommit i en välsvarvad svensk översättning av Paul Enoksson, gör Boccaccio en reflexion om skaldens många olyckor. Med tanke på allt vad Dante trots kärlekslidanden, politiskt fiendskap, landsförvisning, fattigdom och andra umbäranden lyckades åstadkomma, vad skulle han inte ha förmått uträtta om han sluppit dem. "Jag vet verkligen inte, men om det vore tillåtet att säga så, skulle jag säga att han hade blivit som en gud på jorden".

Här talar Boccaccio som representant för en tidsålder när poeter skrev formfulländade terziner och solen i perfekta cirklar snurrade kring jorden. För eftervärlden, stöpt i romantikens kult av det lidande geniet, framstår det förstås som rimligare att Dante utan sorg, bekymmer och besvikelser inte skulle ha uträttat något minnesvärt alls. Jo, kanske skulle han ha skrivit Paradiso, men knappast Purgatorio, och absolut inte Inferno.

Johan

Viskande undergång

Anselm Kiefer, "Lot's Wife"

"I boken 'Ödeläggelse' hörs få skrik och explosioner: diktsamlingen framstår som en viskande kör vittnande om sönderfallande kroppar, bränt kött, stadsspillror, utplånade byar. "

Idag gästar jag Aftonbladet med en recension av antologin "Ödeläggelse". För att läsa resten av texten: köp tidningen!

Ann

I väntan på solljuset

Piet Mondrian, "Grey Tree"

Jag tror att jag lider av allergi mot november. Inte för att jag inte är glad och lycklig och allt sådant och nog för att jag kan uppskatta dimma över fälten och regnvåt asfalt, i lagom dos. Men det är ändå som att gråmörkret nafsar en i nacken, som att man hela tiden måste hålla tillbaka något, blicka stint framåt och stoppa i sig en bit choklad för att inte ge efter för lusten att krypa i säng och inte stiga upp förrän ungefär då det är dags att värma glöggen. Nå, nu är vi mer än halvvägs igenom.

I väntan på geniala tankar och solljus efter klockan fem producerar jag notiser.

Om rumänsk poesi i senaste numret av Komma.

Om pontons prettonummer.

Om Alison Bechdels fina självbiografiska serieroman Husfrid.

Ann

En kall lägenhet kräver en varm vän

Rapport från Råå

"Är det du som har skrivit något alldeles vansinnigt?"

Ibland går jag omkring och tror att ingen läser vad jag skriver i tidningen. Jo, kollegorna förstås, så det är bäst att försöka skärpa sig i alla fall. Men det är en nästan overklig känsla att tänka på att folk sitter vid frukostbordet med kultursidan uppslagen och läser just min text. Mer än att bara skumma lite kanske. Det kan göra mig lite pinsamt berörd.

Men uppenbarligen finns det de som gör det. Åtminstone har några stycken läst att jag som en av de aderton i HD:s egen akademi inför tillkännagivandet av årets nobelpris delade ut mitt personliga pris till en svensk poet: Lennart Sjögren. Och de meddelar detta till poeten själv. Som blir lite pinsamt berörd.

Jag har aldrig varit i Råå tidigare, innan jag går in till uppläsningen står jag ett tag vid den ödsliga, beckmörka stranden och andas in den kalla kustluften. Det känns som om det står "I'm your biggest fan" stämplat i min panna när jag kliver in i det lilla biblioteket, som är så trångt att jag nästan omedelbart står öga mot öga med Sjögren själv.

"Jo det kan nog stämma, det har jag säkert gjort."

Lennart Sjögren läser ur bland annat "Lövskogselegier", "Sent, tidigt" och avslutar med några strofer ur den magnifika "Fågeljägarna". På frågan om hur hans poesi påverkas av att han också är bildkonstnär svarar han typiskt sjögrenskt: "På gott och ont". Men lägger till att han tror att han har sitt öga öppet för det visuella.

Poesikvällen har ytterligare en öländsk gäst med aktningsvärd ålder: Nina Södergren. Jag har inte läst henne tidigare, men det verkar bra, jag tänker köpa en diktsamling av henne, men alla böcker hinner ta slut innan jag kommer fram.

Jag får min "Ur människovärlden" signerad av Sjögren, som ändå uppenbarligen blir glad över min entusiasm, han vill ge mig en bok, men jag har ju redan alla de som han har tagit med sig. Men det kanske kommer en ny bok. Om tre-fyra år sådär. Det är i alla fall inte sant som det stod i en intervju i samband med senaste diktsamlingen, att den skulle bli hans sista. Än skriver han.

Jag kliver på en tom buss mot stationen och är ensam nästan hela resan. Det är fler som läser HD än som åker buss i Råå.

En något mindre rörig rapport kommer imorgon, för den som läser tidningen.

UPPDATERING: Det vill säga här.

Ann

Målgång i Platonmarathon

Så har Jan Stolpe äntligen nått mål i maratonloppet genom Platons samlade skrifter. Den som genom åren följt honom i spåren har fått uppleva såväl litterära högplatåer som filosofiska raviner, begreppsliga snårskogar och ironiska sankmarker. Sista etappen, bok 6, går mestadels över ett intellektuellt flackland som är av större kulturhistoriskt än filosofiskt intresse.
Här har Stolpe samlat texter – dialoger, brev, epigram – som traditionellt tillskrivs Platon men vars autenticitet på goda grunder är ifrågasatt. Ibland handlar det om alster från filosofens egen workshop, ibland om senantika skrivövningar. Spännvidden är betydande, från litterärt utstofferade produkter till spinkiga argumentskelett. Känslan som man ofta får av att läsa Platon, att det handlar om nykonstruerade begrepp som där och då för första gången sätts i arbete, uteblir så gott som helt.
Dialogernas samtalsämnen, som spänner från rättrådighet till rikedom, kan i de flesta fall föras tillbaks till den uppfordrande frågan om hur man bör leva sitt liv, och i förlängningen hur en dugande stat ska organiseras. Ett grundproblem är det typiskt sokratiska om moralens förhållande till kunskapen.
Bokens tveklösa höjdpunkt är Platons personliga och möjligen autentiska sjunde brev. Skildringen av hans fåfänga försök att förverkliga sin idealstat i tyranndömet Syrakusa följs av en väsentlig filosofisk utvikning och ett försvar för det lagenliga styret.
Stolpe tycks som vanligt ha hittat en god jämvikt mellan filosofiska och litterära överväganden, mellan kraven på begreppslig tydlighet och språklig ledighet – om man ser på resonemangen i noterna förstår man utan att kunna grekiska en del av svårigheterna han haft att brottas med. När jag tar ett mer exakt mått på hans översättargärning – drygt 25 centimeter Platon i bokhyllan – tänker jag att han likt antikens atleter gjort sig förtjänt av en segerkrans och en högstämd lovsång på något intrikat versmått.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

(Bysten föreställer Sokrates; från Efesosmuséet i Selcuk)

Johan

Under existensens skarpvässade bila

Jag borde säga något om Lennart Sjögren, men eftersom jag är så till mig över att min favoritpoet kommer till Helsingborg och Råå på torsdag känner jag mig alldeles stum.

Istället, ett klipp från en gammal text om urvalsvolymen "Dikter 1982-2004":

I över fyra decennier har den öländske diktaren i sitt författarskap utan att väja med blicken stirrat livet i vitögat och skildrat en värld där den biologiska grundlagen lyder ”äta eller ätas”. Om än bödel eller offer, människa eller djur, har vi utsattheten gemensamt: alla ligger vi med blottad nacke under existensens skarpvässade bila och mals snart nog ned i tidens grottekvarn.
Naturen är allestädes närvarande i Sjögrens poesi, men etiketten naturlyrik känns alldeles för trång för denna diktning som oförskräckt, nästan brutalt, vittnar om tillvarons obarmhärtiga kretslopp och pulserar av de existentiella spörsmålen. Här är helt rensat från illusioner och allt som doftar idyll.
Sjögren är visserligen en kärvt klarsynt iakttagare, men framförallt är han en frågare, som rör sig vid gränserna för det ofattbara och osägbara, det som är ”utanför frågandets krets.”
Med ett språk renskrapat intill skelettet, prosaiskt kargt men omvärvt av en mystisk skälvning, låter Sjögren sina dikter laddas till brädden av det outsägliga, det som endast natten kan mäta. Stränga och inte sällan bibliskt klingande är orden som huggna i sten; samtidigt självklara och mångbottnade har de en svävande lyftning som får huden att knottra sig.

Och så här skriver Erik Bergqvist i en fin essä i Kritiker (nr 2, 06):

Den skärskådning av fallandet och grymheten som är hjärtat i Sjögrens poetik härbärgerar ett ljus som när det sipprar fram ibland tycks förbrylla också den som skriver. Det gråas blindhet är i dikterna somliga dagar blid och generös; det drama med dödlig utgång som i olika skalor och hastigheter observeras, och som kan kallas årstider eller naturen eller vad som helst, överrumplar ständigt människan med motrörelser - av vilken orsak kan vi, behöver vi inte veta. Men det måste också fogas till det sedda. Inte vika med blicken.

Och så en dikt förstås:

Jag säger inte att livet är gott
hellre ville jag säga att det är ont
men jag säger inte det heller.

Jag önskar mig bara tre verktyg:
vinkelhaken, saxen, knivbladet

så att jag kan mäta upp och skära till
det som går att mäta
och det som går att skära till.

Det andra får natten mäta
och de varelser som kommer fram
den tiden på dygnet

Ur "Sent, tidigt"

Ann

I drakens skugga

Muren. I tjugoåtta år omslöt den Västberlin i ett kylslaget och klaustrofobiskt famntag som med taggtråd, trampminor och kulsvärmar från kalasjnikovs hermetiskt utestängde öst från omvärlden. Dess betydelse som ångestskapande metafor och dödsbringande realitet undersöker Peter Handberg i "Släpp ingen levande förbi".
Boken kommer lägligt till tjugoårsjubileet av murens fall, men någon pliktskyldigt återberättad murkrönika är det alls inte fråga om. För Handberg är muren en del av den egna historien, och de berättelser han förmedlar rör lika mycket vid hans egen livsnerv som vid murflyktingarnas och gränsvakternas öden. Så blandar han privat och offentligt i en mångskiftande och stilistiskt finessrik prosatext som skulle kunna kallas för en reseskildring från Kalla krigets ishjärta – en trakt som Handberg tidigare beträtt i sina böcker om Baltikum: "Undergångens skuggor" och "Kärleksgraven".
Hallberg vrider ett skrovligt murstycke i handen, ”ett avhugget fjäll av den jättelika drakkroppen”, och bilder tar form. En strålkastarupplyst halvvärld av spärrzoner, cementsuggor, vakttorn och automatiska skyttemaskiner suggereras fram. I åttiotalets Berlin lever författaren studentliv, ett tag vid det mentala sammanbrottets rand, länge indragen i ett upprivande ménage à troi, ständigt i skuggan av muren.
Bokens svartaste tråd gäller förstås murens omedelbara offer, de ”gränskränkare” som med sina flyktförsök utmanade ”den antifascistiska skyddsvallen” och fick betala priset för det. Här ges en provkarta på flyktmetoder – med luftballong, lastbil, gummimadrass – såväl som på sätt att dö, eller rättare sagt mördas i realsocialismens namn. Slutresultatet var nämligen i regel att den jagade på ett eller annat sätt förgicks. Och att bödeln fick förtjänstmedalj.
I Släpp ingen levande förbi lever de döda upp igen en stund, som skuggor, med sina drömmar och villfarelser intakta. Lyssnar vi kanske de talar till oss om gränsens – alla gränsers – potentiella dödlighet, och inte enbart om ett mörkt historiskt skede som avslutats, uppstyckats och bit för bit sålts som souvenirer.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Despotins ishjärta

"The Snow Maiden" , Mikhail Aleksandrovich Vrubel

En kylslagen debut, Christian Peters "Isleken", recenserar jag här.

Ann

Spara & Slösa i den globala kapitalismen

Lyckoslantens gamla moralismer har med tiden vänts upp och ner. "Slösa är i dag en ansvarsmedveten konsument i den globala kapitalismen medan Spara sätter käppar i hjulet för tillväxtmaskineriet. Hur denna utveckling hänger ihop med finanskrisen utreder ekonomijournalisten Knut Kainz Rognerud i 'Det stora bankrånet'. I fokus står berättelsen om hur Swedbank vann hela världen – eller i alla fall halva Baltikum – men samtidigt förlorade sin sparbankssjäl". Läs resten av min recension här.

Johan