Det är snudd på snöstorm när jag lämnar Norrland. Hela natten har det snöat, kanske upp till en meter, och den yr fortfarande när vi på morgonen kör ut mot flygplatsen; bilen framför oss försvinner helt i det vita. Det är knappast en fråga om ifall utan om hur mycket planet kommer att bli försenat.
Medan vingarna isas av och minuterna tickar sitter jag ombord och ser de inplanerade stockholmstimmarna och besöket på Nationalmuseum smälta samman som en snöflinga mot huden.
Men till slut lyfter planet och jag hinner till mitt rendezvous med Caspar David Friedrich. Det är trångt en julhelgseftermiddag, man får i det närmaste köa till varje målning. Friedrichs konst är inte något att se under stress - eller kanske ändå: jo, det finns en sådan vilsamhet och ro i hans bilder. De är pur kontemplation. Också de dramatiska motiven, åskmolnen, de vassa klipporna, havsstormarna, skeppsbrotten.
“Den besjälade naturen” heter utställningen, som är den första i sitt slag i Norden. Varje träd porträtterar Friedrich med största omsorg - vilken omsorg kan man se i skisserna, där konstnären strävar efter att få med minsta lilla grenutskott.
På turistfoton av vackra vyer står man alltid leende rakt in i kameran, med ryggen mot det sköna landskapet. Vi var här, inte: vi njöt av det. Se oss! I Friedrichs bilder är människorna nästan alltid bortvända från oss, betraktare liksom vi. Se naturen!
Men till slut lyfter planet och jag hinner till mitt rendezvous med Caspar David Friedrich. Det är trångt en julhelgseftermiddag, man får i det närmaste köa till varje målning. Friedrichs konst är inte något att se under stress - eller kanske ändå: jo, det finns en sådan vilsamhet och ro i hans bilder. De är pur kontemplation. Också de dramatiska motiven, åskmolnen, de vassa klipporna, havsstormarna, skeppsbrotten.
“Den besjälade naturen” heter utställningen, som är den första i sitt slag i Norden. Varje träd porträtterar Friedrich med största omsorg - vilken omsorg kan man se i skisserna, där konstnären strävar efter att få med minsta lilla grenutskott.
På turistfoton av vackra vyer står man alltid leende rakt in i kameran, med ryggen mot det sköna landskapet. Vi var här, inte: vi njöt av det. Se oss! I Friedrichs bilder är människorna nästan alltid bortvända från oss, betraktare liksom vi. Se naturen!
Kvinna i solnedgång, ca 1818
Klipprev vid havsstrand, ca 1824
Månuppgång vid havet, 1822
Ann
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar