Picasso: Porträtt av Gertrude Stein (1906)
Den förföriska staden vid Seines stränder utgör en replipunkt i Gertrude Steins lilla prosabok "Paris Frankrike". Fast mer än om den franska huvudstaden handlar det om fransk mentalitet och nittonhundratalets tidsanda, allt framfört i en gäckande lättsam ton med en stor dos charm.
Fransmannen, sedd snett från sidan i ett rätt så smickrande ljus, är en jordnära men opraktisk person som lever för årstidens växlingar, och för modets. Logik är hans böjelse, och när han väl rasat av sig i en revolution civiliseras han behändigt av en mogen kvinna. I ett fritt associerande prosaflöde behandlar Stein allt från den moderna konstens betydelse till centralvärmens effekt på kjollängden. En längre utvikning handlar om det franska kökets utveckling.
Så här, inbillar jag mig, kunde det låta i Steins parisiska salong när hon höll hov för lejon som Hemingway, Fitzgerald och Picasso. Paris var ju nämligen platsen ”där alla var tvungna att vara för att vara fria”. När Stein skriver sin bok har emellertid mörka moln börjat segla in på himlen, och de kastar sina skuggor över texten. Andra världskriget har brutit ut, men ännu har Nazityskland inte invaderat Frankrike.
Ett avsnitt, en berättelse om en flicka i krigstid, sticker ut med sin starka suggestionskraft. Här kommer Steins litterära stil, med sina ständiga omtagningar och sin egenartade interpunktion, bäst till sin rätt. I övrigt är "Paris Frankrike" en bagatell i kåserande stil. Den är kokett, spirituell, intagande och inte så lite fransk.
Fransmannen, sedd snett från sidan i ett rätt så smickrande ljus, är en jordnära men opraktisk person som lever för årstidens växlingar, och för modets. Logik är hans böjelse, och när han väl rasat av sig i en revolution civiliseras han behändigt av en mogen kvinna. I ett fritt associerande prosaflöde behandlar Stein allt från den moderna konstens betydelse till centralvärmens effekt på kjollängden. En längre utvikning handlar om det franska kökets utveckling.
Så här, inbillar jag mig, kunde det låta i Steins parisiska salong när hon höll hov för lejon som Hemingway, Fitzgerald och Picasso. Paris var ju nämligen platsen ”där alla var tvungna att vara för att vara fria”. När Stein skriver sin bok har emellertid mörka moln börjat segla in på himlen, och de kastar sina skuggor över texten. Andra världskriget har brutit ut, men ännu har Nazityskland inte invaderat Frankrike.
Ett avsnitt, en berättelse om en flicka i krigstid, sticker ut med sin starka suggestionskraft. Här kommer Steins litterära stil, med sina ständiga omtagningar och sin egenartade interpunktion, bäst till sin rätt. I övrigt är "Paris Frankrike" en bagatell i kåserande stil. Den är kokett, spirituell, intagande och inte så lite fransk.
(Publicerad i Norrköping tidningar)
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar