William Hogarth, del 3 ur A Rake's ProgressDet var rätt länge sedan ordet dekadens hade en negativ klang. Idag tänker man väl mest på glitter och glamm, bubbel och fjäderboor, urringningar och uppskörtade kjolar och lystna blickar på småtimmarna - redan förrförra seklet sveptes förfallet in i sammet och parfym och opiumdimmor som mer lockade än avskräckte. Synden har med tiden framstått som allt sundare.
Som Dunkers flörtigt skriver i sin glansiga reklamfolder till utställningen Dekadens: "En värld av sex, droger och moraliskt förfall. En berättelse som inte bara visar dekadensens lust, förgörelse och förförelse, utan som låter dig omslutas och berusas av den."
Därför blir man en smula förvånad över att utställningen i så hög grad tar avstamp i den moralistiskt avfärdande prebaudelairska betydelsen av fenomenet. Det är inte direkt fråga om några dekadenta konstnärer. Inte heller någon berusande romantisering av det dekadenta. Den där varningslappen kulturhuset stoltserar med känns ganska obefogad.
Visst hittar man i William Hogarths gravyrserie "Rucklarens väg" från 1763, som är utställningens avstamp, en dragning till de företeelser - bordeller, spelhålor, lättklädda damer, rikemansnycker - han skildrar med lustfylld detaljrikedom. Men sensmoralen är ofrånkomlig: rucklarens väg leder till dårhuset.
Lite sorglustiga collage kring just det mentalsjukhusliga gör Jockum Nordström. Gunnar Krantz porträtterar med satirisk avsmak stureplansflosklerna. I en svit av Paula Rego framställs vinets alla hemskheter, spyor och ansvarslösa föräldrar och barn som inte får sin välling - kunde vara beställd av Socialstyrelsen. När såg man senast så moraliserande samtidskonst egentligen? Nå, hos Nathalie Djurberg blir smygfluktarinblicken hos en storbystad prostituerad bakom röda skynken faktiskt rätt suggestivt kittlande.
Den verkliga dekadensen, den ligger istället i dekoren. Sällan har man sett en så stajlad utställning. Rum klädda i svarta gummidoftande plastremsor, bordellrött ljus, tjocka draperier, orientaliska mattor, vitt blankt kakel - ja, det där kaklet i David Hockney-salen, som i övrigt bara rymmer några etsningar, skulle gott och väl räcka till att kakla hela vår lägenhet...
Lite frestande är det att ta till kejsarens nya kläder-liknelsen. Fast tvärtom då, typ en tanig liten gosse svidad i kejsarkostym... Men det är också orättvist, för dels är det roligt med alla visuellt påkostade och fantasifullt utstyrda rum, dels är det inte alls en ointressant utställning, om än något tunn. Jag tycker om hur den utgår från en berättelse, och sedan låter de samtida konstnärerna kommentera och variera denna. Det väcker nyfikenhet och gör inte minst helheten större än delarna.
Dan Jönsson jämför i sin recension i DN med Malmö Konsthalls hafsigt hopslängda "Little theatre of gestures" och kommer till slutsatsen: "Och säga vad man vill, men Dunkers kulturhus har i alla fall försökt något annat." Det kan jag också skriva under på.
Härligt skrivet!
SvaraRadera