"I högsta tornet står Mahomets avbild"

Massacre de sarrasins

ur Grandes Croniques de France, 1300-tal

Kan ett diktverk med tusen år på nacken kallas politiskt inkorrekt är Rolandsången en stark kandidat. Hjälteeposet om Karl den stores och hans bålda riddares kamp mot Spaniens muslimer utmärks inte direkt av någon större dos mångkulturell förståelse eller religiös tolerans. "Moren faller/ Hedna djävlar hämtar hans själ", heter det i Jens Nordenhöks fina nyöversättning, vars språk präglas mer av frankisk kärvhet än av fransk preciositet.

Här är fienderna mestadels förslagna uslingar och lumpna tempelskändare. En av morerna beskrivs som en avgrundsman, "svart i sitt skinn som en rutten fisk". En annan är "En trollkarl ökänd för sina resor/ Ner i helvetet med Jupiters hjälp". Vissa av dem har "uppsvällda huvuden/ Och borst på ryggen som svin". Det antika hjälteeposets ömsesidiga respekt fiender emellan känns avlägsen, men så befinner vi oss också vid gränsen för de kristliga korstågens era. Kriget mot terrorismen känns inte lika långt borta. Eller Schweiz minaretfria alpidyller.

Påfallande är hur okunnig författaren är om sina morer, saracener och "hedna arabiter". De beskrivs som polyteistiska tillbedjare av avgudabeläten. Dyrkan ägnas åt treenigheten Mahomet (Muhammed), Apollyon (Apollon) och Tervagan. Den senare, också känd som Termagant, är i medeltida föreställningsvärld den muslimske huvudguden, en slags ondsint demon. Mer än om muslimerna säger det förstås om den tidens kristna efterblivenhet. Följdriktigt kommer man närmast att tänka på talibanerna när man hör ärkebispen Turpins löfte till de kristna krigarna innan slaget: "Dör ni nu, blir ni helga martyrer./ Går till säker plats i högsta paradis".

Finns det då någon anledning att läsa Rolandsången, annat än som en nyckeltext i islamofobins historia? Ja, man kommer inte ifrån att här finns storslagna scener. Jag tänker då inte så mycket på stridsskildringarna, där "Baneren fladdrar käckt i höjden" och lansar stöts så att rustningar spricker, som på skildringen av tomheten och eländet efteråt. Döende stapplar hjälten Roland och hans kvarvarande kämpar omkring på det övergivna slagfältet, belamrat med döda kamrater. För en stund träder det heroiska i bakgrunden, och dikten djupnar:

"Grev Roland ser bispen stupad, fallen,

Hans inälvor spillda utanför kroppen,

Hjärnan rinnande ned för pannan,

I kors över bröstet vilar stilla

Bispens händer, vackra, vita"

Johan

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)