I marknadens byråkratiska labyrint

”Nu är den här, vår sköna gjutjärnstid”, sjunger kören av katastrofflyktingar tolvtonskärvt i 50-talsfuturistiska ”Aniara” på Malmö Opera i vår. Tre män i kostym sticker ut ur den anonyma massan: symboler för en teknokratisk ordning som framstår som ett eko från det förgångna men också som ett varsel om framtiden.  

Läs här min text om byråkrati, marknad och högerpopulism.

Johan

Marknadens lycko- och ekorrhjul

Om den självreglerande marknaden är det närmaste vi kommer en gudomlig försyn så är nationalekonomen profet och konkurrens det första budordet. Ja, är inte det tidens kalkyl? Var och en sin egen lyckas entreprenör, dömd till valfrihet, ett nyttomaximerande enmansbolag som har att förränta sitt magra humankapital efter bästa förmåga.

Nu kan man visserligen undra om profeterna själva alltid begriper sig på makten de gjort sig till språkrör för. Förstår nationalekonomerna egentligen vad kapitalism är för något? Frågan har ställts allt oftare efter finanskrisen, som enligt de flesta experter med förre Federal Reserve-chefen Alan Greenspan i spetsen inte borde ha kunnat inträffa i den bästa av alla avreglerade världar. Det har talats om en kris också för den ekonomiska vetenskapen. Cambridgeprofessorn Tony Lawson, själv ekonom men av det fritänkande slaget, går längre och hävdar att den konventionella nationalekonomin befinner sig i ”intellektuellt upplösningstillstånd”.

Lawson är en av skribenterna i senaste numret av Fronesis (nr. 54–55), som har temat ”Ekonomiskt vetande”. Hans kritik går ut på att mainstream-ekonomerna snarare än att studera den ekonomiska verkligheten rör sig fritt i en platonsk idévärld av perfekta matematiska modeller. Frågan är om kapitalismen är ett välordnat system som tenderar till jämvikt eller en rörig historisk process som föder kriser och konflikter. Det senare, svarar alla de ekonomer – från marxister till postkeynesianer – som ifrågasätter den rådande neoklassiska doktrinen och därför kallas heterodoxa.

Till syvende och sist handlar det enligt Lawson om hur vi anser att världen och människan är beskaffade. Kära gamla Homo economicus gör här entré i debatten – ja, ni vet, den där fullkomligt rationella, självtillräckliga, strikt egenintresserade varelse som förutsätts i ekonomernas tankemodeller men som få antropologer stött på i sina fältarbeten. Mot denna fiktion – till hälften ideal, till hälften skräckbild – står den sociala, föränderliga, omvärldsberoende, bristfälliga människa av kött och blod som vi alla utgör exempel på, men som inte kan stövla in i jämviktsmodellen utan att den tjusiga ekvationen rubbas. Sociala fakta lyder inte mekanikens lagar.

Så långt är kritiken både radikal och optimistisk, men det finns ett möjligen ännu radikalare sätt att se på saken som inte tycks ge lika stort utrymme för tillförsikt. Några texter i Fronesis, särskilt en av filosofen Jason Read, uttrycker en Foucault-influerad insikt om det moderna subjektets förvandlingar. Motsvarar modellen inte verkligheten kan den som har makt alltid förändra verkligheten. Så kan nyliberalismen förstås som ett försök att omprogrammera vårt medvetande tills det är kompatibelt med den neoklassiska nationalekonomins antaganden. Efter decennier av avreglering, lönespridning, privatisering, morötter och piskor kan det hända att man vaknar en morgon och möter Homo economicus kyligt kalkylerande blick i badrumsspegeln.

Vad finns då att göra? Inse att man en gång för alla är fjättrad vid marknadens lycko- och ekorrhjul? Kanske ta en funderare på om friheten är det som får oss att passa in i den ekonomiska mallen eller det som får den att haverera.  

Johan

Här finns en länk till en nedbantad version av min text.

Fritt flytande fakta

Lögnaktiga politiker är inget nytt, men Trump spelar med en helt annan kortlek. Det är inte den maskerade lögnen som flyttat in i Ovala rummet utan det nakna sanningsföraktet. Alternativa fakta och fejknyheter har på ett ögonblick ryckt undan mattan för det offentliga samtalet. Plötsligt finns ingen gemensam grund att stå på.

Tänk om allt det här är den postmoderna vänsterns fel? Ja, det påstås i alla fall på sina håll i USA, och här hemma har SvD hakat på. Det var ni som började relativisera sanningen, så går resonemanget, och ser man på, nu kommer bumerangen i retur. Tanken att Trump skulle vara ett slags kulturmarxismens nemesis kan vara lockande. Åtminstone för den som har ett gott öga till historiens ironier men glömmer att den nationalistiska högern underminerat tron på universella sanningar långt innan någon kunnat stava till ordet postkolonialism. 

En rimligare tolkning är att Trump tagit med sig kulturen från sitt multinationella företagsimperium, en värld där alla värden är fiktiva, bossens nyck lag och fakta en sak för reklamavdelningen. Allt flyter fritt i det globala marknadssamhället, så varför inte surfa på den vågen för att få makten att bygga en mur mot alla flytande gränser.

Johan

Låt oss förlåta varandras dumheter

Tolerans tillhör de omistliga dragen i västerlandets självbild, och starkast lyser den när den kontrasteras mot österländsk fanatism. Står Gud inte längre på vår sida i civilisationernas kamp så gör i alla fall förnuftet det, och det kan vara lockande att föreställa sig att humanistiska värden som öppenhet och fördragsamhet alltid ingått i vårt kulturella bagage. Att så inte är fallet behöver man bara skrapa lite på ytan av västerländsk förträfflighet för att inse.

Här kommer sent omsider en länk till min text om Voltaire och toleransen.

Johan

Dagen efter (2)

Dagen när Alliansen packade ner sin orange varumärkeslogga från Rosenbad hade jag föreställt mig som en dag att fira, men feststämningen uteblev när den välkammade gruppegoismen stärkte sin vågmästarposition. Politik är att vilja, men viljan till kompromisser högerut kommer nu sannolikt att vara politikens enda möjliga innehåll. Ja, blockpolitik sägs vara fördummande (åtminstone när det borgerliga blocket inte har majoritet), men utan ideologiska motsättningar och kamp mellan klara alternativ förtvinar politiken. Den fria debatten ersätts av förhandlingar i slutna rum där maktens konsensus råder. Det förutsägbara resultatet blir att Sverigedemokraterna, denna demokratins tunga dödvikt, växer ytterligare.

Johan

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma

Vladimir Putin sägs leva i en annan värld. Vad för slags värld är det han lever i? Det är en värld där politiken styrs av strategiska intressen. Där lögnen ibland är ändamålsenligare än sanningen. Där kriser utnyttjas för att flytta fram den egna maktpositionen. Där militära operationer och ekonomisk utpressning är användbara politiska medel. Där folkrätt och staters suveränitet är tänjbara begrepp. – Kort sagt en värld som styrs av en stormaktpolitisk logik. Är det inte samma bistra värld vi själva lever i sedan EU blivit en maktspelare i det nya kalla kriget?   

Johan

En pessimistisk tolkning

Gustav Dore: Leviathan  

Så har det fria landet i väster avslöjats med ett personövervakningssystem som får gamla DDR att framstå som oförargliga amatörer, och maktskiftet från Bush till Obama att snarare än en politisk vändpunkt likna en stafettväxling i ett lopp där det allsmäktiga imperiet hägrar vid målsnöret. Alla retoriska tal bara luft och vind? Ja, att Obama förrått de principer han valdes för är den optimistiska tolkningen. Den pessimistiska är att demokratiska val är fenomen som äger rum på politikens ytplan, att de visserligen är nödvändiga för att legitimera makten men mer sällan påverkar dess djupare strömmar. Hemliga domstolar som tillämpar hemliga lagar. Man behöver knappast vara särskilt konspirationsteoretiskt lagd för att misstänka att det är Leviathan som regerar.

Johan

Upp till kamp för hållbar frihet

Första maj i Folkets park, och de röda fanorna slokar i kapp. I talarstolen står Stefan Löfven och talar om global konkurrens. Varje gång ordet solidaritet råkar slinka ur hans mun – det är ju gubevars första maj – får han varma applåder, men talet handlar inte i första hand om solidaritet. Det handlar om innovationskraft och företagande. Och givetvis om jobben. Socialdemokraterna har i motsats till regeringen en hel verktygslåda med åtgärder. Företagare ska få möjlighet att föra vidare sitt livsverk till en ny generation. Innovationsråd ska tillsättas.

Löfven citerar Kristian Lundberg som har en vacker formulering om solidaritet. Varma applåder. Men glöm det där med demokratisk socialism. Eller ens social demokrati. Nu är det hållbar frihet som gäller. Och ett handslag mellan arbete och kapital. Efter talet ljuder Internationalen lika håglöst som en psalm i Svenska kyrkan. Två skäggiga ungsossar står med armarna lyfta i vädret. Jag vet inte om de inspirerats av Stefan Löfvens framtidstro. Upp till kamp för hållbar frihet.  

Johan

Till maktens lov

Mo Yan får ursäkta, men dagens nobelpristillkännagivande känns ännu mer kinesiskt än gårdagens. Makten får medalj för sitt arbete för Fred och Frihet. Medborgarna förväntas stå på led och vifta med små flaggor. Leve Den Store ledaren Barroso! Leve Den Käre Ledaren Rumpuy! En och annan dissident muttrar för sig själv att EU lika mycket som ett fredsprojekt var ett kallakrigsprojekt, att det alltmer utvecklas till ett stormaktsprojekt med krigspotential. Låt sådana rabulister hållas. EU är ett fredsprojekt är ett fredsprojekt är ett fredsprojekt. Det säger alla fria medier. Nu står det ingraverat på en guldmedalj. När Makten växer så växer Freden och Friheten. Och vem vill inte ha Fred och Frihet?

Johan

De tortyrmässiga och vi andra

Det finns en minnesvärd scen i Graham Greenes Vår man i Havanna. Den cyniske kapten Segura, expert på vad som idag kallas förhöjd förhörsteknik, har en utläggning om tortyrmässighet. Vissa befolkningskategorier är möjliga att tortera, andra är det inte. Västerlänningar är det givetvis inte, och inte heller förmögna människor. Det upprörande med fiendesidan är att de ibland torterar fel sorts människor, sådana som inte tillhör den tortyrmässiga klassen.

Jag tänker på den scenen när jag läser notisen om USA:s senaste drönarattack i Pakistan, vilken uppges ha dödat en högt uppsatt al-Qaidamedlem – och femton andra personer. Skyldiga eller oskyldiga tillhörde dessa femton med all säkerhet den tortyrmässiga klassen. Att den sortens attacker i den globala världens periferi blivit vardag under Obamas presidentskap hindrar förstås inte att Hillary Clinton tas emot med öppna famnen i Stockholm. Vi är ju alla civiliserade människor, det vill säga inte tortyrmässiga.

Johan

Postdemokratisk betraktelse

Den romerska republikens institutioner upprätthölls med största nit i trehundra år efter det att Augustus gjort dem överflödiga. Napoleon satte kejsarkronan på huvudet under heliga försäkringar om att han skulle värna den franska republikens frihet.

Sensmoral: det mesta kan förändras så länge man inte låtsas om det.

Krig kan kallas fred. Ekonomiskt tvång kan kallas frihet. Mandarinvälde kan kallas demokrati. Löftet om en folkomröstning kan kallas en chock som kräver terapeutiska åtgärder. Folkvalda ledare kan avgå sedan de två personer som sanningsenligt kan säga ”EU, det är vi” slagit ihop sina maktfullkomliga huvuden. Politik kan steg för steg bytas ut mot teknokrati. Folk kan vara kloka som dresserade hundar och tycka det är rätt och riktigt. Och tycker man inte det kan man protestera. Och ens protester kan kallas gatuteater. Ett pittoreskt inslag i den nygamla tid där kristallpalatset på höjden står för stabilitet och den offentliga makten i evigheters evighet utgår från det knäböjande folket.

Johan

Den urholkade demokratin

”Vad som är slående om man jämför Obama med Bush är inte skillnaderna utan kontinuiteten”. Tariq Ali ser med luttrad blick och grånad mustasch ut över åhörarskaran som samlats på Malmö Högskolas bibliotek. Den kände vänsterintellektuelle författaren, redaktör för New Left Review, talar lågmält, eftersinnande, som en person som vill resonera snarare än att trumfa igenom sin åsikt. ”Det gäller synen på mänskliga rättigheter, ekonomi, krig”. Och vad betyder den kontinuiteten? Att personfixeringen i politiken är felaktig. USA:s politik efter elfte september berodde inte på att Bush var dum i huvudet. Den har inte förändrats med Obama, som valde att avrätta bin Ladin hellre än att ställa honom inför rätta. Båda handlade som ledare för en imperiemakt.

Förhåller det sig kanske så, frågar Ali retoriskt, att en urholkad demokrati – "a hollowed-out democracy" – är den enda som kapitalismen idag tillåter? Inga grundläggande politiska förändringar är längre möjliga. Alla diskussioner om vilket ekonomiskt system vi ska ha har upphört. Sociala rättigheter står inte längre på agendan. Mediernas kritiska röst har tystnat. Symbiosen mellan makten och pengarna är total. Ali sätter – bara skenbart paradoxalt – detta i samband med Sovjetunionens fall. Det var först efter den ryska revolutionen och sovjetmaktens etablerande som makthavarna i väst på allvar började göra demokratiska eftergifter. Nu lever vi i en märklig övergångstid. Det finns till och med kapitalister som, med blicken riktad mot Kina, ser diktaturen som en förebild.

Finns då inga ljuspunkter? Ali säger att han hellre är realist än optimist. Fast Latinamerikas radikala socialdemokrati inger hopp. Och utvecklingen i arabvärlden har påmint oss om att ”massmobilisering ännu kan förändra historien”.

Johan

Bilden av ett plan som styr mot ett torn mot en fond av klarblå himmel

Ett flygplan som rammar ett torn. Svart rök och smältande stål. Människor som brinner och människor som faller. Och sedan: ännu ett plan som med snedställda vingar vrider sig mot ännu ett torn, som om verkligheten satts på repeat.

Fortfarande efter tio år, när blicken och känslan nötts ner av omtagning efter omtagning, har bilderna av elfte septemberattackerna i New York något surrealistiskt över sig. Laddade av så mycket symbolik, så mycket fasansfull realitet, kan man nu såväl som då fråga sig vad de egentligen visar på och bli svaret skyldig.

Visst kan man, som senast Wolfgang Hansson i Dagen då terrorn förändrade världen, lägga fram fakta om kaparnas resrutter och jetplanens bränsletankar, summera smärtan i statistik över de omkomnas antal, frammana terrordådets följder i ett pärlband av olycksbådande namn: Kabul, Bagdad, Guantanamo, Abu Ghraib. Ändå täcks bilden av planet som kraschar i tvillingtornet ofrånkomligen av en ogenomtränglig hinna.

”Det är inte meningen att vi ska kunna förstå nåt sånt här”, säger en av gestalterna i David Levithans ungdomsroman En bit av mig fattas, som kretsar kring de psykologiska verkningarna av 9/11. Också Wolfgang Hansson, på plats som reporter alldeles intill World Trade Center medan tornen rasar, talar om ”en känsla av total overklighet”.

Det gäller offrens lidanden, som förblir privata trots all offentlig exponering, även om alla som blickat ner från en skyskrapa eller ett flygplan med en ilning kan känna en blek skugga av skräcken. Det gäller terroristernas motiv, som är i grunden oåtkomliga, inte minst för oss otrogna som har svårt att se några vidare horisonter bortom den egna bräckliga existensen. Kanske hatar de vår frihet, eller vårt sex och överflöd, men säkert lika mycket våra militärbaser och hangarfartyg. Ett faktum som gör att kriget mot terrorismen framstår som en modern variant av Herakles kamp mot hydran: för varje huvud som huggs av växer ett nytt ut.

Vad gäller konsekvenserna är de oöverskådliga, eftersom elfte september 2001 sett i backspegeln inledde en ny era, på samma sätt som Sovjetunionens upplösning ett decennium tidigare avslutade en gammal. I skenet av de brinnande tornen frigjorde sig den enda kvarvarande supermakten från legalitetens fjättrar för en naken maktutövning, skyld enbart av den neokonservativa ideologins allt mer genomskinliga fikonlöv.

Så försattes chansen – ett tema som såväl Hansson som Levithan är inne på – att 9/11 skulle gå till historien som en manifestation av civilsamhällets anständighet och solidariska samling. I stället fick vi den inte särskilt uppbyggliga berättelsen om hur terrorn och antiterrorn i en virvlande jakt kom att bita varandra i svansen, tills de inte längre alldeles lätt kunde skiljas åt. Tvillingtornens eldinferno tände Bagdads lågor. Ground Zeros limbo födde Guantanamos spökzon. De torterades privata lidanden. Torterarnas oåtkomliga motiv. Kanske hatar vi själva den frihet som gjort oss sårbara för frihetens fiender.

Med vaktombytet från Bush till Obama skulle allt det förändras, och en del förändrades verkligen. Fast ännu lever vi alla, oavsett om vi är illegala kombattanter, presumtiva terrorister eller bara vanliga övervakade medborgare, i det globala undantagstillstånd som tog sin början den dagen för ett decennium sedan. Också det ryms i bilden av planet som styr mot ett torn mot en fond av klarblå himmel.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

Exit Ghost

Så har det gäckande islamistspöket gått upp i rök. Eller dumpats i havet. Lika immateriell i döden som i sin mytomspunna grotta. I sin bekväma trevåningsvilla. Allt som finns kvar är en pöl av blod. Och en berättelse om amerikansk rådighet. Ja, man kan se det hela framför sig. Inte som i verkligheten, men som på film. Hur den fege uslingen gömmer sig bakom en kvinna. Hur hennes liv inte går att skydda. Var kvinnans kropp blivit av förtäljer inte historien. Den har väl begravts i någon kolumn över collateral damages. Säkert är hur förkrossande lätt liv som hennes väger – hundratals liv, tusentals liv – när det talas om att rättvisa har skipats.

Johan

JAS förlorar sin oskuld

Säga vad man vill om FN:s Libyeninsats, men Sveriges medverkan framstår i medierna mer och mer som ett slags pendang till Christer Fuglesangs rymdfärd. Ett högteknologiskt litet äventyr som ska visa att svenska grabbar visst kan vara med och leka i skarpt läge. Äntligen ska JAS Gripen förlora sin oskuld. Och Sverige - som minsann haft både terrorattentat och korruptionsskandaler - ska ta ytterligare ett litet steg mot att bli ett normalt land. 

Johan  

Den sociala demokraten

Ett parti i kris går till kongress. Det vet alla. Men socialdemokraternas kris har djupare rötter än Göran Perssons valförlust, djupare än Mona Sahlins partiledardebacle. Den går tillbaka till 80-talet, när marknadstänkandet blev det nya svarta, också i det röda partiet.

Då var det länge sedan man talade om det klasslösa samhället, men så länge klassklyftorna i samhället de facto minskade behöll partiet sin rörelsekraft. Sedan kom marknadsavregleringarna, privatiseringarna, EU-anpassningarna. Följden blev att efterkrigstidens jämna utveckling mot ökad jämlikhet fick ett abrupt slut. Var och en började se om sitt privata hus. Och socialdemokratins momentum bröts.

När Håkan Juholt i sitt kongresstal ställer medborgarnyttan framför marknadstänkandet innebär det ett vägval. Ja, han talar om att partiet ”är för marknadsekonomi, men emot kapitalism med förräntningen av kapital som överordnad norm”. Och definierar kapitalism just som ett ”maktsystem med förräntningen av kapital som överordnad norm”. Alltså är socialdemokratin emot kapitalism. Vad det nu kan innebära.

För Palme var en socialdemokrat självklart en demokratisk socialist. För Juholt består partiet av ”sociala demokrater”. Jo, ordet socialist tar han i sin mun: indirekt, och på engelska, genom att citera en omslagsrubrik på Newsweek, som i samband med finanskrisen utropade: ”We are all socialists”.

Avsikten med den retoriska balansgången? Rimligtvis att det ska vara slut på marknadsavregleringar och privatiseringar. Att som Palme markera att ideologierna, som på nytt dödförklarats, likväl lever. Att vi ska slippa se Nya Socialdemokratiska Företagarpartiet ta upp kampen med Nya Moderata Arbetarpartiet om att vara Sveriges modernaste borgerliga parti. Det räcker bra så länge.

Johan

Slaget om Libyen

Jag ser Pontecorvos ”Slaget om Alger” på video medan franska stridsplan attackerar mål i Libyen. En liten påminnelse, trots alla olikheter, om vad som hände förra gången väst spände stormaktsmusklerna i Nordafrika. Vad gör den filmen så stark? Att den utan att förenkla konflikten så konsekvent, ja skoningslöst, intar offrets perspektiv, oavsett om offret är mannen som förråder de sina efter att ha brutits ner med tortyr, alkoholisten som attackeras av de rättfärdiga barnen, fransyskan som sprängs i luften på hotellbaren.

På tevenyheterna inbjuds vi till att dela ett annat perspektiv: den överlägsne generalens perspektiv, perspektivet hos politikern som talar i namn av världssamfundet, och det gör mig skeptisk. Stormaktspolitik styrs av intressen, inte av rättvisa. Men någon gång kan det ju hända att intresset sammanfaller med rätten. Låt oss hoppas att det här är ett sådant fall. Fast att tro att vi står inför en ny världsordning där moralen styr politiken – det ska jag göra först när FN inför sanktioner mot Bahrain, invaderar Saudiarabien och beordrar USA att stänga Guantánamobasen.

Johan

Förkroppsligad ideologi

Bänkarna i Citytunneln lutar. Så mycket att man får ta spjärn med fötterna för att sitta kvar. Ett exempel på att snygg form ibland får gå före funktion? Inte alls. Det handlar om en ideologi som förkroppsligats i Malmös underjord. Avsikten är att uteliggarna inte ska kunna ligga. Bieffekten är att handikappade, barn och gamla har svårt att sitta. Det senare har lett till protester, och nu byggs bänkarna om. Sedan får man hitta andra sätt att mota bort slöddret från det offentliga rummet i ett Sverige där alla partier utom ett är så rörande överens om sin humanistiska värdegrund.

Johan

Revolutionär entusiasm

Bastiljen stormas. Kungen störtas från sin tron. Immanuel Kant övertygas om att det finns ett moraliskt anlag hos mänskligheten. Inte av revolutionen som sådan - revolutioner kan misslyckas eller spåra ur, medföra illdåd och elände. Men av den oegennyttiga entusiasmen hos alla som på avstånd betraktar revolutionen.

Hos de västerländska betraktarna av dagens egyptiska revolution tycks kluvenhet snarare än entusiasm vara den förhärskande känslan. Det kan tyckas märkligt. Var det inte för det här som allt blod i Irak och Afghanistan inte ansågs vara ett för högt pris att betala?

Fast kanske är demokrati i tredje världen bara bra i kontrollerade former. Kanske gör en revolution sig bäst som regisserat skådespel. Kanske blir man villrådig när det står ”Made in USA” på repressionens vapen.

Johan

På tvärs mot våra framstegsoptimistiska fördomar

Föreställningen att utvecklingen nödvändigtvis går framåt, och att framåtskridandet innebär en utjämning av människors möjligheter, tillhör den moderna människans grundläggande trossatser. Allt som inte passar in i det mönstret betraktar vi som undantag, som beklagliga men tillfälliga avvikelser, som rena rama 1900-talet.

Kanske är det därför som de senaste tre decenniernas våldsamma samhällsomvandling är så svår att ta in. För att den går emot våra intellektuella instinkter. Kanske är det därför som marknadsanpassningens konsekvenser är så frånvarande i debatten. För att de går på tvärs mot våra inbitna framstegsoptimistiska fördomar.

Under efterkrigstiden ökade den sociala rörligheten i USA steg för steg, år för år. Fram till 1980-talet, då pendeln slog om. På det patriarkala femtiotalet kunde således 16 procent av sönernas inkomst förklaras som en konsekvens av pappas pengar. År 2000 var den siffran 34 procent.

Samma sak gäller inkomstklyftorna, en fråga som i ett samhälle där pengar är makt inte helt enkelt kan förpassas till en privat sfär av förtjänst och avund. 1968 tjänade General Motors vd 66 gånger mer än en vanlig arbetare. Idag tjänar Wal-Marts vd 900 gånger mer än en genomsnittlig anställd. Exemplen är amerikanska, men trenden global.

Så ligger landet. Det land som enligt Tony Judts idag utkomna debattbok (från vilken jag hämtat siffrorna) far illa. Min recension av ”Illa far landet” kan läsas här.

Johan