Ett parti i kris går till kongress. Det vet alla. Men socialdemokraternas kris har djupare rötter än Göran Perssons valförlust, djupare än Mona Sahlins partiledardebacle. Den går tillbaka till 80-talet, när marknadstänkandet blev det nya svarta, också i det röda partiet.
Då var det länge sedan man talade om det klasslösa samhället, men så länge klassklyftorna i samhället de facto minskade behöll partiet sin rörelsekraft. Sedan kom marknadsavregleringarna, privatiseringarna, EU-anpassningarna. Följden blev att efterkrigstidens jämna utveckling mot ökad jämlikhet fick ett abrupt slut. Var och en började se om sitt privata hus. Och socialdemokratins momentum bröts.
När Håkan Juholt i sitt kongresstal ställer medborgarnyttan framför marknadstänkandet innebär det ett vägval. Ja, han talar om att partiet ”är för marknadsekonomi, men emot kapitalism med förräntningen av kapital som överordnad norm”. Och definierar kapitalism just som ett ”maktsystem med förräntningen av kapital som överordnad norm”. Alltså är socialdemokratin emot kapitalism. Vad det nu kan innebära.
För Palme var en socialdemokrat självklart en demokratisk socialist. För Juholt består partiet av ”sociala demokrater”. Jo, ordet socialist tar han i sin mun: indirekt, och på engelska, genom att citera en omslagsrubrik på Newsweek, som i samband med finanskrisen utropade: ”We are all socialists”.
Avsikten med den retoriska balansgången? Rimligtvis att det ska vara slut på marknadsavregleringar och privatiseringar. Att som Palme markera att ideologierna, som på nytt dödförklarats, likväl lever. Att vi ska slippa se Nya Socialdemokratiska Företagarpartiet ta upp kampen med Nya Moderata Arbetarpartiet om att vara Sveriges modernaste borgerliga parti. Det räcker bra så länge.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar