En författare möter man oftast bäst i läsfåtöljen. Lösgjord från sitt sammanhang kommer författarrösten, som kan vara tvåtusen år gammal eller tillhöra dagens debutant, till en utan störande moment. Bara alfabetets bokstäver, sammansatta till ord och meningar som efter förmåga själva får skapa sin atmosfär. Så vad ska man med författaruppläsningar till, annat än att få en fåfäng nyfikenhet på personen bakom orden stillad? Så kan jag tänka ibland. Men lika sant är att det knappast finns något bättre sätt att bedöma en skönlitterär texts hållbarhet än att höra den uttalas högt. När Mirja Unge läser sin novell ”Brorsan är mätt” på Stanza i Malmö faller varje ord på sin plats. Hon efterträds på scenen av Magnus Dahlström – en unik tilldragelse, enligt arrangören – och jag är glad att jag den här gången inte stannade i läsfåtöljen.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar