Den sista text som Jack Kerouac skrev, ”Efter mig syndafloden”, den publicerades i The Los Angeles Times veckan efter hans död 1969, är en våldsam slagserie i alla riktningar, ett bittert och yvigt utfall mot såväl ”det amerikanska samhällets slätkammade fronttrupper” för vilka varje handskakning, leende och smattrande applåd är ”rena hyckleriet, ett begär och en lystnad med politiska förtecken” som mot de ”fnittrande plakatbärande arslena” i hippierörelsen med deras förakt för ”det skrivna ordets linjära förnuftighet”.
I Per Planhammars roman ”Efter honom syndafallet” utgör Kerouacs anmärkningsvärda artikel, översatt i sin helhet, själva slutackordet, som bara det gör boken värd att läsa. När allt kokas ner till sin grund är tillvaron, enligt den döende Kerouac, inte mer än en ”livslång kamp för att undvika katastrofer. Som den idiotiska vuxenvärlden och läromästare kallar för kreativ[...] Politik, hasardspel, hårt arbete, drickande, patriotism, protester, toalettbesök, allt är terapeutiska metoder för att undvika den svarta tomma rymden. För att få dig att glömma att den alls finns, eller att du själv finns”.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar