onsdag 30 november 2011

Den globala byns slavar

Slavskeppen går inte längre i skytteltrafik över Atlanten, med lastrummen fulla av handelsvaror i bojor, men det innebär inte att människan överallt är fri.
Faktum är att det moderna slaveri som kallas trafficking – export och import av tvångsarbetare, huvudsakligen för sexindustrin – haft sin del i den gränsöverskridande ekonomins exempellösa tillväxtkurvor. Ja, sexslavar säljs och köps som aldrig förr i den globala byn.
Om detta handlar den mexikanska journalisten Lydia Cachos reportagebok Maktens slavar. Cacho om någon borde veta vad hon talar om. Inte bara har hon rest jorden runt för att komma till tals med prostituerade, hallickar, torskar och poliser, hon har också arbetat ideellt för traffickingoffren och mordhotats av maffian utan att låta sig tystas.
Det känns därför nästan småaktigt att behöva påpeka att Maktens slavar inte är en särskilt bra bok. Den ger varken den översikt eller – annat än styckvis – det fördjupande mänskliga perspektiv man kunde begära. Ofta gör Cacho stor sak av att hon ska utreda en fråga, men nöjer sig sedan med några svepande omdömen, till exempel om ”det mansdominerade maskineri som driver världen”.
Ett problem – som inte bara är bokens utan också verklighetens – är svårigheten att skilja mellan tvångsprostitution och frivillig prostitution föranledd av ekonomisk misär. Cacho ser båda som oacceptabel exploatering, och här har hon uppenbart en poäng.
När den ekonomiska ojämlikhetens konsekvenser ska summeras är den rikes makt över den fattiges sexualitet inte en liten post i balansräkningen.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

tisdag 29 november 2011

Om krisen bortom dagsländeperspektivet

Finansexperterna spår och marknaden rår – och politiken, ja, den följer snällt med i börskursernas, räntesatsernas och kreditvärderingsbetygens alla krumbukter och svängningar. I ett sådant sakernas eländiga tillstånd kan det vara värt att ta ett par steg tillbaka och försöka överblicka den större bilden. Vad finns att säga om EU:s kris bortom dagsländeperspektivet?
Ett svar ger Jürgen Habermas i Om Europas författning, en essä som ges ut samtidigt i ett flertal länder. EU behöver mer överstatlighet, konstaterar den tyske filosofen, men en folkligt förankrad sådan, inte en som innebär ett ”postdemokratiskt byråkratherravälde” bakom stängda dörrar. Bara så kan EU fortsätta den civilisationsprocess som Habermas tycker sig urskilja i historiens gång, en utveckling där makten i allt högre utsträckning underställs rätten.
I sin utopi om en ”kosmopolitisk gemenskap” som i förlängningen sträcker sig bortom EU:s gränser lutar sig Habermas mot de banbrytande tankar om ett globalt statsförbund som Kant utvecklade i Den eviga freden. Den som förväntar sig djärva visioner eller ens en engagerande politisk pamflett lär dock bli besviken. I grund och botten är Habermas essä en skäligen torr analys av EU:s statsrättsliga grunder i gammal god tungfotad stil. Helt annorlunda är den klara debattprosan i bokens appendix, där författaren tar ut svängarna i sin uppgörelse med ”marknadsfundamentalismens socialdarwinistiska potential”.
Nu önskar jag att Habermas hade låtit sin teori om vad EU idealt sett skulle kunna vara brytas mot en diskussion om vad unionen faktiskt är, nämligen en vägröjare för just den nyliberala ordning som lett fram till dagens problem. Kanske skulle boken då bättre ha kunnat fungera som välbehövligt syre i den falnande men nödvändiga debatten om Europas framtid.

(Publicerad i Norrköpings Tidningar)

Johan

söndag 27 november 2011

Adventspynt... trots allt

Årets julkort?

Adventsfint... nästa vecka kanske?

Det är första advent och jag har precis plockat en mogen tomat från den rangliga plantan i fönstret. Ute blåser Berit (om det nu är hon som kommit på besök också i Skåne) och gör tankarna på att ta ut och skaka mattorna till en avlägsen önskedröm (eller åtminstone en bra ursäkt för att slippa). Jag borde förstås adventspynta - fast ordet pynta är en eufemism för den röjning vårt hem är i behov av. Och jag är förkyld, det är därför jag sitter här i stället och tar det lugnt i stormen.
Om vi har varit aningen fåordiga på bloggen sistone, och det har vi nog, så beror det på att det på ett ungefär ser ut så här i vår lägenhet - håll i er nu (och för era känsliga inredningsmagasinstillvanda ögon skull är det säkrast att vi tar det i svartvitt):
Ja, detta är det utrymme som i vanliga fall går under beteckningen kök.
Efter att ha ägnat veckan åt att försöka minska på den homestylingmässiga socialrealismen i hemmet har jag inte bara fått ömmande handleder (och kanske kan målning av väggar också orsaka förkylningar?) utan också börjat känna mig benägen att omvärdera minimalism som inredningsprincip. Efter att i alla dessa månader ha bott i ett renoveringsprojekt känns den tömda hallen som ett vilorum.


Nu borde jag väl gå och sätta ihop den nyinförskaffade adventsstjärnan. Fast för att hänga upp den måste jag förstås plocka fram borren - och det kan väl inte vara nyttigt när man är sjuk? Dessutom har vi ingen glödlampa som passar. Och Berit därute...
Äsch, jag tror jag tar och sätter mig i hallen och mediterar istället.

Ann

tisdag 22 november 2011

Drömmaren Cartarescu

Norrköping utan dimma

I söndags tog mig ett långsamt tåg från Norrköping genom en drömsk dimma och nästan direkt till Malmö stadsbibliotek och Mircea Cartarescu, som talade om fjärilar och drömmar. Här skrev jag om evenemanget.
Ann

söndag 20 november 2011

Livet, litteraturen, lidelsen


Han som är vingen över denna visknings
blomma
brusande vit men om intet
om blott
tappar mig djupt i sina ord

Han som är större än min åtrå
uppslukande den i mig
viskande den bortom, glidande
och dess tvekan vem vet

Han som vet och är större än min kunskap

Han som lyfter mitt ansikte
Rut Hillarp, ur Båge av väntan, 1950

Om Rut Hillarps dagbok och Birgitta Holms nyutkomna biografi Poet och erotiskt geni skriver jag en essä här.

Ann

onsdag 16 november 2011

Färd in i desperationens mörka hjärta

Jag orkar inte längre. Inte ett steg till.

Man orkar alltid ett steg till.

Jag trivs bra här. I den här vita plaststolen.

Det är nästa steg man inte orkar.

Översinnligt vackra mönster i ögonvrån.

Jag tycker så mycket om dig när du sover.

Rör sig som fjärilsvingar.

Det finns inget att vara rädd för.
/.../

Mitt liv har bara gått ut på att skydda mig från livet.

Allt var så enkelt.

Från nåra plusgrader till 15-20 grader kallt.

Men nu knackas jag ner. Kota för kota, ben för ben. Det säger kling, det säger klang. Natten och dagen väller in. Det blr friskt, stilla. Man kan andas igen.
Ur Kennet Klemets All denna öppenhet som kommer.
Jag skriver om boken här.
Ann

tisdag 15 november 2011

Postdemokratisk betraktelse

Den romerska republikens institutioner upprätthölls med största nit i trehundra år efter det att Augustus gjort dem överflödiga. Napoleon satte kejsarkronan på huvudet under heliga försäkringar om att han skulle värna den franska republikens frihet.
Sensmoral: det mesta kan förändras så länge man inte låtsas om det.
Krig kan kallas fred. Ekonomiskt tvång kan kallas frihet. Mandarinvälde kan kallas demokrati. Löftet om en folkomröstning kan kallas en chock som kräver terapeutiska åtgärder. Folkvalda ledare kan avgå sedan de två personer som sanningsenligt kan säga ”EU, det är vi” slagit ihop sina maktfullkomliga huvuden. Politik kan steg för steg bytas ut mot teknokrati. Folk kan vara kloka som dresserade hundar och tycka det är rätt och riktigt. Och tycker man inte det kan man protestera. Och ens protester kan kallas gatuteater. Ett pittoreskt inslag i den nygamla tid där kristallpalatset på höjden står för stabilitet och den offentliga makten i evigheters evighet utgår från det knäböjande folket.

Johan

måndag 14 november 2011

Knausgårds poetiska sanning

Far och son. Finns det någon relation, med undantag för den mellan man och kvinna, som gett upphov till så mycket hatkärlek och sårig bitterhet? Knappast om man tar skönlitteraturen till måttstock.
Över första delen av Karl Ove Knausgårds självbiografiska romansvit Min kamp kastade fadern sin långa skugga. Först skrämmande, sedan alltmer patetisk. I tredje delen av sex, där Knausgård återvänder till barndomens paradis och helvete, är han åter punkten mot vilken allt graviterar.
Läs resten av min recension här.

Johan

söndag 13 november 2011

Tar ett djupt andetag...

Genghis Khan and Wang Khan, 1430
...inför kvällen, då detta äger rum på stadsbiblioteket i Malmö.

fredag 11 november 2011

”För mycket poesi gör en mjuk, man blir oduglig och svag”

Men sedan kommer snöstormen. Den storvuxne, fåmälde och sjörädde postkuriren Jens skickas iväg på en extratur norrut och för att han ska kunna ta sig över vattnet skickas pojken med honom. Därefter traskar de två genom snön resten av romanen, i närmare tvåhundra sidor. Över bergsrygg efter bergsrygg. I pinande blåst och yrande snöflingor. Bland gengångare och berättelser om ihjälfrusna. Mellan sönderblåsta nödstationer och ett och annat lä som överlevnaden hänger på. Det är en variation i vitt, där ingen nyans av kylan går författaren förbi. Det är helt fantastiskt.
Missa inte Jón Kalman Stefánsson! Jag skriver om nya boken Änglarnas sorg här.
Ann

onsdag 9 november 2011

Fem nyanser av sanningen

Låter det förvirrande? Det är det. Azorno är ett slags kärlekshistoria berättad i cirklande rörelser, där dikt och verklighet är oskiljbara och allt flyter samman som i en dröm. Men framförallt är romanen ett språkspel med en alldeles egen logik - när Christensen komponerade sin roman för drygt fyrtio år sedan brydde hon sig inte ett skvatt om några konventionella regler för berättande. Identiteter ruckas oavbrutet, sanningen är på hal is, ingenting är att lita på.


Min recension av Azorno hittar man här.

söndag 6 november 2011

Novembersmultron

För mig som är morgongrinig och älskar höstens bleka sol är omställningen till vintertid en grym händelse. När man jobbar hemifrån blir den dagliga dosen av dagsljus minimal - att det blir mörkt vid halv fem upplever jag som rent skandalöst. (Jag vet att jag är norrlänning, men det hjälps inte. Mörkret känns också så mycket mörkare här nere.)
Fast i år har övergången hittills varit ovanligt mjuk tack vare den milda november. Fortfarande växer smultron på balkongen och tomatplantorna blommar i fönstret. Andra verkar längta efter riktig vinter. Häromkvällen i Köpenhamn sprang helgfirarna omkring med blinkande blå tomteluvor och över en nattklubbskö yrde flingor ur en snökanon. Själv nöjer jag mig med att sitta på balkongen och lukta på blommorna.
Ann

lördag 5 november 2011

00-talet i en illgul ask

det sägs att du dragit dig undan
trätt ett grovt halsband av torkade
gäddskallar och rasslar omkring där ute
framåthukad över myrarna
din gestalt har skymtats från skogsmaskiner
när du kluvit flyttblock med eldens kraft
och undkommit med korta snabba steg

Ur Pär Hanssons debut "Ruckel" 1992
Är detta ljudet av 00-talet? Nja. Men Pär Hansson medverkar i alla fall i den samtidspoetiska antologin Trettiotvå poeter tjugohundraelva. Här skriver jag om boken.
Ann

Country noir med guldkant

- Jag tror inte att den här lokalen är byggd för banjo, men det låter fantastiskt.
Nej, man tänker inte att en prålig 1800-talsteater är den ultimata scenen för en akustisk countryduo. Men när Gillian Welch, ackompanjerad av David Rawlings, sjunger, steppdansar och joddlar borde till och med de förgyllda puttisarna på Köpenhamns Kongeliga Teater rysa.
Paret får publiken att bli så andaktsfullt knäpptyst att de spelar sista låten, Long Black Veil, utan mikrofoner. Det är helt magiskt.

Ann

fredag 4 november 2011

Was that the thunder that I heard?

En gång i tiden var Bob Dylan killen med gitarr och munspel i stativ runt halsen. Ni minns honom. Sedan tog han av någon anledning plats bakom en keyboard, och där har han stått parkerad sedan dess, och skulle så göra tills den eviga turnén fortsatte in i evigheten. Trodde jag. Fast saker och ting har förändrats. På Malmö Arena i torsdags ställer han sig i hälften av låtarna mitt på scen med mikrofonen i hand och koncentrerar sig helt på att sjunga. Resultatet är sensationellt. Visserligen är rösten mer ruinerad än någonsin, men den har en pondus och rå kraft som ingen sedan, typ, Blind Willie Johnson. Mellan eruptionerna halar han fram ett munspel och spelar känsligt och starkt som jag aldrig hört honom spela förr. High Water. Love Sick. Blind Willie McTell. Things Have Changed. Låtarna från senare år blandas med gammalt, oftast i rejält dekonstruerat skick. Ballad of a Thin Man är storartad. Och när han kör Tangled Up in Blue tänker jag att så här radikal och kompromisslös har Dylan sannolikt inte låtit sedan han vitpudrad i ansiktet och med fjäder i hatten uppfann folkpunken i mitten av sjuttiotalet.     
Johan