En gång i tiden var Bob Dylan killen med gitarr och munspel i stativ runt halsen. Ni minns honom. Sedan tog han av någon anledning plats bakom en keyboard, och där har han stått parkerad sedan dess, och skulle så göra tills den eviga turnén fortsatte in i evigheten. Trodde jag. Fast saker och ting har förändrats. På Malmö Arena i torsdags ställer han sig i hälften av låtarna mitt på scen med mikrofonen i hand och koncentrerar sig helt på att sjunga. Resultatet är sensationellt. Visserligen är rösten mer ruinerad än någonsin, men den har en pondus och rå kraft som ingen sedan, typ, Blind Willie Johnson. Mellan eruptionerna halar han fram ett munspel och spelar känsligt och starkt som jag aldrig hört honom spela förr. High Water. Love Sick. Blind Willie McTell. Things Have Changed. Låtarna från senare år blandas med gammalt, oftast i rejält dekonstruerat skick. Ballad of a Thin Man är storartad. Och när han kör Tangled Up in Blue tänker jag att så här radikal och kompromisslös har Dylan sannolikt inte låtit sedan han vitpudrad i ansiktet och med fjäder i hatten uppfann folkpunken i mitten av sjuttiotalet.
Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar